Omgång 1

Detta utdrag är från ett manus i redigering. Det betyder att: Tills boken är tryckt kan vad som helst komma att ändras, från karaktärsnamn till pokerhänder.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 4

 

 

 

Ett par evighetslånga sekunder förflöt innan en skarp ton hördes från högtalarna. Det var startskottet. Alla dealers började unisont kasta ut kort till deltagarna och Peter höll andan i ett försök att dämpa nervositeten. Det pirrade i magen när han med blicken följde cirkeln av kort som spred sig runt bordet. Hans första kort landade framför honom och sedan dröjde det inte många sekunder innan det andra kom. Han skrapade ihop korten med synbart darrande händer men lät dem sedan ligga utan att ha tittat på dem.

 

Inte avslöja något jag inte måste. Ju mindre tells jag visar desto bättre är det!

 

Eftersom Louise satt med dealerknappen hade Miguel och Lennart lilla respektive stora mörken. Mads satt således under the gun, vilket betydde att han agerade först före floppen. Mads kupade handen över korten, lutade sig framåt och sneglade försiktigt på dem. Sedan föste han försiktigt 50 i marker över linjen. Han var således med i spel.

 

Leonard dolde också sina kort med kupade händer, men till skillnad från Mads så kastade han in dem på mitten av bordet där dealern genast tog hand om dem. Därefter var det Peters tur. Han sneglade långsamt på sina kort, ett i taget. ♥9♣8. Skräpkort. Han kastade in dem till dealern. Efter honom foldade även Louise.

 

”Call”, sa Miguel och kastade in 25 i marker till för att nå upp till priset på stora mörken.

 

”Jaha, där ser man. Nu börjar det alltså”, sa Lennart och kastade nonchalant in ytterligare 50 i marker till potten.

 

Mads synade snabbt och följdes av Miguel. Första betingrundan var slut och spelet kunde sätta igång på allvar.

 

Det låg redan 300 i potten och Peter tittade med spänning på när dealern brände ett kort, lade det åt sidan, och vände sedan upp tre kort på bordet.

 

Floppen blev ♦K♦3♣9.

 

Miguel, som satt efter knappen, var nu först att agera efter floppen. Han funderade en stund innan han checkade. Det var ett tecken på att hans hand var svag. Lennart checkade. Mads stirrade ner i bordet en stund innan han till slut räknade upp 150 i marker och föste dem över linjen. Kvar var Miguel, som foldade efter en kort tvekan. Lennart fnös och kastade sedan in sina kort i mitten. Mads hade vunnit första potten relativt enkelt och billigt.

 

Peter, som suttit och iakttagit, hade dock följt spelet med vaksamma ögon. Det var hans absoluta främsta styrkor när det gällde poker. Egentligen var han inte bra på vare sig den matematiska aspekten, även om han memorerat allt från pottodds och starthänder till procentuella chanser att vinna på de olika stegen. Han var inte heller en expert på att utläsa de allra minsta reaktionerna som vidgade näsborrar, små förändringar i någons röst eller andra tells. Peters superkraft i sammanhanget var att han var väldigt bra på att lukta sig till sina motståndares beteendemönster. Utan att tydligt se de minsta detaljerna kunde han skapa sig en relativt korrekt bild av om hans motståndare hade starka eller svaga händer. I vanliga fall kunde detta ta timmar, men Peters magkänsla brukade varna honom tidigt. Det var en instinkt som räddat hans marker många gånger under de turneringar han hade spelat hemma och han hade lärt sig att lita till den.

 

Just nu behövde han se de andra runt bordet mer innan han kunde säga säkert, men det kändes som att Lennart var en lös-aggressiv spelare, som gick med på många händer i hopp om att få träff på rätt kort. Miguel kändes som en tight-aggressiv spelare, vilket innebar att han spelade en smula försiktigare, men ändå var villig att attackera om det behövdes. Miguel hade ju trots allt suttit med lilla mörken vilket kanske gjorde att han ville testa sin lycka med de kort han hade till ett relativt billigt pris. Mads kändes som en tight-passiv spelare, och skulle gå med då han hade starka händer som han trodde han kunde vinna med.

 

Peter hade redan sin plan klar. Han skulle spela tight-aggressivt och hålla en lugn och trygg framtoning tills han byggt upp en rejäl stack med marker. Fast ibland måste man ändå chansa ... Det viktigaste beslutet var ändå om han skulle folda eller inte, det var så man sparade marker.

 

Rasmus hade snabbt samlat ihop alla korten och var i full färd med att blanda om leken. Kortens mjuka smattrande avbröts plötsligt av tonen från högtalarsystemet.

 

”Bästa deltagare, vi har fått vår första utslagning. På våning arton åkte mister Arnoldo Contadino från södra Italien, nummer 449, ut på första given. Arnoldo fick ♦K♠K och gick all-in men mötte motstånd från deltagare 3178 som hade ♥10♣10. Trots fördelen med högre starthand så kom ♠10 på turn och Arnoldo drog dött på rivern. Som första deltagare utslagen skrivs Arnoldo in i den årliga utgåvan av Boken. Lycka till i den fortsatta tävlingen.” Chefens raspiga röst tonade bort och försvann.

 

En tryckande tystnad spred sig i lokalen när informationen långsamt smälte hos varje deltagare. Kortens rasslande och markernas klickande var det enda som hördes under flera sekunder. Till slut visslade Lennart lågt.

 

”Det var som fan. Åka ut på första handen. Folk brukar ju spela så försiktigt i den här turneringen. Och vilken idiot sen också, sätta emot en all-in med par i tior? Visst, visst, han vann ju uppenbarligen men ändå. Så skulle inte jag göra första handen.”

 

”Han kanske var nybörjare?” föreslog Leonard samtidigt som han tankfullt gned sig på kinden.

 

Rasmus började dela ut nya kort till dem, denna gång med start på Lennart, eftersom Miguel nu hade dealerknappen.

 

"Visste han kanske inte vilka kort han egentligen hade?" snäste Miguel.

 

”Precis", sa Leonard. "Och ibland måste man ju chansa, eller hur? Cowboys som starthand är inte dåligt, det vet du lika väl som jag.”

 

”Jo visst, men det lät så dumt. Par i tior”, muttrade Miguel som vid det här laget var röd i ansiktet av upprördhet.

 

”Han kanske bara ville in i Boken? Den där nummer 3178 alltså", sa Peter samtidigt som hans andra kort landade framför honom. "Och så får ni inte glömma att det i genomsnitt är sju stycken som åker ut på första handen, men bara den allra första kommer med i Boken och i år var det Arnoldo. Att ta sig till finalen med tiotusen deltagare är ingen enkel match direkt. Särskilt inte när de allra flesta spelar tight”, tillade han och nickade menande mot Lennart. ”Kommer du gå till finalen, till exempel?”

 

”Klart jag ska till finalen”, utbrast Lennart. ”Först måste jag slå ut er bara”, flinade han.

 

Peter låtsades inte bry sig om kommentaren. Istället sa han: ”Vilken otur han hade va? Tänk om 3178 ville in i Boken, men nu misslyckades han ju, vilket innebär att han istället måste kämpa sig igenom hela turneringen. Han har förvisso mycket mer marker än någon annan just nu, men det svänger ju som en pendel.”

 

”Ja, ja, herr filosof”, avbröt Louise. ”Alla vill inte in i Boken som du verkar vilja. Kan vi inte koncentrera oss på spelet istället?”

 

Peter öppnade munnen för att säga något, men ångrade sig. Boken var hans mål, om han inte lyckades vinna, förstås. Han undrade flyktigt vad Louises mål var. Kanske att ta sig igenom tredje rundan, för efter den öppnades dörrarna till salong Selma.

 

"Visst", svarade han och fäste blicken på bordet.

 

Leonard var först att agera pre-flopp och han foldade. Peter vek försiktigt upp hörnen på sina kort för att se vad han hade: ♠Q♦Q.

 

En bra hand. Hjärtat började bulta snabbare och pulsen susade i öronen. Han var fast besluten att inte visa det. Han funderade en kort stund innan han sköt 100 i marker över linjen. Det skulle vara en bra höjning eftersom han satt på mittenposition och således tidigt runt bordet. Det fick till följd att Louise och Miguel foldade, Lennart gick med och till slut gick också Mads med. Två motståndare som hade synat hans hand. Såvida ingen försökte lura honom i en fälla såg det bra ut hittills.

 

Floppen blev ♦5♥10♣Q.

 

Peter hade lyckats få set, en triss där han hade två kort på hand och det tredje låg på bordet. Han funderade en kort stund innan han kastade in ytterligare 100 i marker i potten. Lennart lade sig och Mads synade efter en viss tvekan. Peter var relativt säker på att han hade bäst hand, inte minst eftersom det inte låg några direkta toppkort på bordet. Just nu funderade han mest på hur långt Mads skulle vara villig att gå med. När turn kom upp visade den ♥K. Risken fanns att Mads fått en högre triss, men Peter trodde inte det. Han föste snabbt in ytterligare 100 i marker i potten och Mads lade sig nästan omedelbart.

 

Peter jublade inombords. Han hade vunnit sin första pott. Ingen jättesumma, men det kändes mycket bra att ha vunnit. Dels hade han fått sin markerhög att växa, vilket var alla deltagares livlinor för att inte bli utslagna. Dels hade hans självförtroende fått sig en rejäl knuff uppåt och de andra skulle tänka sig för nästa gång de gick upp mot hans händer. Just nu var han kung på kasinot och han tänkte behålla kronan så länge som möjligt.

 

De kommande händerna fick han bara skräpkort. När han hade lilla mörken foldade han ♥2♠9 och med stora mörken fick han se floppen med ♣K♠4. Eftersom inga kort som matchade hans hålkort, de två kort som var hans, visades på floppen kastade han snart sin hand. Detta passiva spel gav honom dock tillfälle att studera sin motståndare mer noggrant. Hans första misstanke om att Lennart spelade många händer bekräftades snart. Däremot gick det relativt bra för honom. Han förlorade ungefär lika många potter som han vann, men i gengäld växte hans stack med marker.

 

Mads och Miguel körde båda en tightare spelstil. Mads var särskilt tydlig med att trycka in rejält med marker de gånger han hade bra kort. Ibland fick han dock bita i det sura äpplet och lägga sig då ännu bättre kort kom upp på bordet, men han var inte rädd att satsa när det krävdes. Miguel gjorde likadant även om han spelade färre händer. Peter hade svårt att få grepp om Leonard. Den svettiga mannen med solglasögon spelade nästan uppenbart dåligt, vilket fick till följd att hans stack med marker ständigt krympte. Ibland lyckades han vinna någon hand, men det var aldrig så att det täckte upp förlusterna. Peter blev med ens orolig att Leonard skulle åka ut först vid deras bord.

 

Svårast att få grepp om var Lousie. Hon varierade skickligt sitt spel och det var dyrt att syna hennes händer. Hon tvekade dessutom inte att lägga sig i de potter då insatserna blev högre. Hon var en lös-aggresiv spelare. Peter gissade att hon ibland spelade händer som hon inte borde. Hennes utseende, som mest påminde honom om en bibliotekaries, lockade till falsk trygghet. Hon var en farlig motståndare runt bordet.

 

Den nionde handen de spelade runt bord trettio gick Peter med på. Han satt under the gun och stirrade koncentrerat ned på ♥A♥J. En bra starthand då han kunde få höga par, färg, eller till och med stege. Han funderade en kort stund och höjde sedan till 100. Lousie, Miguel och Lennart foldade. Mads gick med och slutligen gick även Leonard på stora mörken med.

 

När floppen kom upp blev Peter plötsligt svettig. Den visade ♥K♦K♥Q.

 

I det läget hade Peter ingenting, men han hade ett stegdrag och dessutom en bra chans att få den högsta färgen om ytterligare ett hjärterkort skulle komma upp. Mads och Leonard checkade båda två. Peter hoppades att de andra inte skulle se att han svalde medan han sköt 150 i marker över linjen.

 

Mads studerade korten på bordet och gick till slut med. Han kanske hade något av de höga. Leonard drog händerna frustrerat genom håret. Sedan foldade han och lutade sig bakåt i stolen med en djup Hollywoodsuck.

 

När turn kom upp kände Peter att hjärtat stannade. Där var den, ♥10.

 

Han hade fått monsterkungen av pokerhänder. En royal straight flush. Han kunde knappt tro sina ögon. Sannolikheten för en royal var närmast obefintlig, eller 1 på 30940. För en mikrodels sekund övervägde han att rusa upp ur stolen och skrika vilt av glädje. Istället låtsades han fundera både länge och väl på vad korten på bordet hade att erbjuda samtidigt som han febrilt funderade på hur mycket marker han skulle kunna lura av Mads. I ett försök att locka Mads i en fälla så checkade Peter. Mads gjorde som vanligt, studerade korten på bordet, pottstorleken, sneglade på sina egna hålkort, trevade efter sina marker vilket fick till följd att Peter spänt höll andan, men checkade till sist.

 

Rivern blev ♠9.

 

Det var ett kort som förmodligen inte gjorde något för att förbättra Mads hand och som således inte skulle få honom att beta. Peter var mycket medveten om att detta innebar att han själv måste bestämma storleken på potten. Hur mycket skulle han satsa för att Mads skulle syna honom? Inte för mycket för då skulle Mads bara lägga sig. Men inte heller för lite för då skulle han inte kunna tjäna något alls. Han tänkte en knapp minut innan han slutligen sköt in 600 i marker till potten. I ögonvrån såg han hur Mads höjde händerna och knäppte dem framför ansiktet medan han funderade. Sekunderna kändes som evigheter medan Peter väntade på att hans fälla skulle slå igen. Han var mycket medveten om regel sju:

 

9. En spelare får bara fundera tre minuter innan ett beslut måste fattas. Om spelaren överskrider tiden förklaras handen död och foldas automatiskt.

 

Det tog två minuter för Mads att fatta sitt beslut. Han foldade. Peter blev märkbart besviken vilket också fick honom att bli arg då han inte under några omständigheter ville visa sina känslor utåt.

 

En royal straight flush. Och han satsar ingenting!

 

Med darrande händer vände han upp sin hand för att visa de andra.

 

”Hah! Det var det värsta”, utbrast Lennart. ”En royal!”

 

”Ja, det var inte dåligt. Jag har aldrig fått en och väntar fortfarande på min första”, sköt Leonard in med ett leende.

 

”Jag hade fel linser på mig, så jag såg först inte färgen”, nickade Mads och torkade sig i pannan med handen. ”Nu är jag glad att jag foldade. Hatt och brillor, vilken tur jag hade!”

 

”Ja, tur”, svarade Peter stelt.

 

En kommentatorröst dånade i huvudet på honom: Dåligt spelat.

 

I det ögonblicket visste han inte vad han skulle tycka. Å ena sidan hade han fått den bästa möjliga handen som gick att få. Han hade varit oslagbar. Sannolikheten att någon mer fick en royal straight flush under turneringen var också den i det närmaste obefintlig. Å andra sidan var han djupt besviken över att han fått den nu. Dels var det extremt tidigt i turneringen och dels hade ingen satsat emot honom. Poker var på det här sättet, men hur många liknande chanser skulle han egentligen få? Hade han gått för hårt åt Mads genom att trycka in 600 i potten? Fast å andra sidan … att vinna ytterligare 50 i marker med en sådan hand hade känts futtigt.

 

En royal straight nu! Varför inte lite senare. Varför inte vid finalbordet?

 

Peter försökte att inte visa sin besvikelse för de andra och de kommande händerna spelade han lugnt och metodiskt. Han hade spelat handen rätt. Visst hade han?

 

Ett antal händer senare satt han på knappen och hade ♥K♠J.

 

Lennart foldade, Mads gick med och Leonard höjde till 150. Peter funderade. Kung-knekt var okej, men risken fanns att bli dominerad, särskilt då den inte var suited och då Leonard höjt innan honom.

 

"Fold", sa han så neutralt han förmodde.

 

Leonard vann handen på turn, genom aggressivt betande.

 

Det hade gått trettiosju minuter då det hände. Tre bord till vänster om dem drog deltagarna efter andan så att det hördes i större delen av salen. Någon vid bordet skrek till av upphetsning och ytterligare någon jämrade sig. När Peter tittade åt det hållet såg han en kort, mörkhårig man resa sig. Han var likblek i ansiktet och stirrade tomt rakt framför sig. Bakom honom hade tre vakter smugit sig upp och stod nu redo. Han vände sig stelt om och mötte deras blickar. Peter såg inte mannens ansiktsuttryck, men i hans kroppsspråk kunde han ana paniken och ångesten. En av vakterna gjorde en gest mot scenen. De andra stod i bakgrunden, redo. Utifall att. Peter visste att vakterna hade tasers, en sorts elpistoler, om de utslagna deltagarna krånglade. Mannen vacklade till och började sedan långsamt röra sig mot scenen. Hans steg var mycket tunga, som om han bar blykängor. När han kom fram till scenen stannade han och tvekade. Vakterna var genast där och knuffade bryskt upp honom för den lilla trappan. Mannen snubblade till men lyckades återfå balansen och sedan stod han där, i rampljuset där alla kunde se honom. Axlarna hängde slappt och han var vit som ett lakan i ansiktet. Vakterna tvekade inte. En av dem drog en pistol, riktade den mot mannens huvud och tryckte av.

 

Smällen efter skottet ekade i lokalen, men det var inte tillräckligt högt för att det skulle slå lock för öronen. Peter önskade att det hade gjort det. Nu hörde han tydligt det våta ljudet när mannens blod och hjärnsubstans skvätte ned väggen och golvet bakom scenen. Sedan hörde han tydligt den dova dunsen när kroppen föll åt sidan och slog i golvet. Som en säck med potatis som någon slänger in i källaren. Peter såg mannens ben och fötter lyfta en aning, innan han vände bort blicken.

 

”Nu börjar det”, viskade Lennart lågt, högtidligt.

 

Ja, det var på riktigt nu. Point of no return var sedan länge passerad och det fanns ingen återvändo. Bara en enda mörk och osäker väg framåt. Peter tvingade bort en våg av illamående som svepte genom honom.

 

Han hade läst mängder med böcker om mord och sett krigsskildringar och dokumentärer. Han hade sett tusentals döda på film. Inget av det hade förberett honom på vakternas kalla råhet. När kroppen slagit i marken tog de helt enkelt tag i hans fötter och släpade honom av scenen. Skräcken och adrenalinet som pumpade runt i Peters kropp gjorde honom iskall.

 

Det kunde ha varit jag. Det kan vara jag vilken hand som helst. Jag får inte förlora. Jag får aldrig förlora.

 

Ytterligare två skott small när vakterna försäkrade sig om att mannen var död. Sedan hördes ett svagt hasande när de släpade kroppen av scenen. Efter det blev det tyst. Allting hade varit över på ett par sekunder. Personalen på Kings Hope var effektiva och professionella.

 

Vid bordet där mannen suttit reste sig plötsligt en av deltagarna. Det var en mycket kraftig man med rakat huvud, kraftig tjurnacke och blomkålsöron. På halsen syntes en tribaltatuering som försvann under ett vitt linne. Han såg ut som en vit Mike Tyson när hans hotfulla blick svepte över lokalen.

 

”Den jäveln fick vad han förtjänade”, ropade han på med hög röst. ”Hör ni det? Han fick vad han förtjänade!”

 

Den storvuxne mannen satte sig ner igen och Peter såg att han skakade av ilska. Från flera andra håll kom glåpord och hån flygande. På ett märkligt sätt gjorde mannens utbrott att den tryckta stämningen runt bord trettio lättade.

 

”Undrar varför han är så arg”, sa Leonard utan ett tecken till medlidande och smuttade på en drink han beställt.

 

För en stund sedan hade Leonard beställt en whiskey. Nu satt han med en gin och tonic i handen. Peter tvivlade på Leonards taktiska val, och efter att ha sett en deltagare bli skjuten så var han själv än mindre sugen på den där ölen han funderat på tidigare.

 

”Flintskallen kanske hade blivit av med en stor hög med marker till han som åkte ut?” föreslog han.

 

”Ja kanske”, sa Louise, ”han som åkte kanske tog flintskallens marker och förlorade dem sedan till någon annan.”

 

”Det förstås”, instämde Peter som förstod hennes resonemang. ”Inte konstigt han är upprörd.”

 

”Kings Hope i ett nötskal”, skrockade Lennart.

 

Turneringen fortsatte obönhörligt framåt.

 

Peter kikade på sina kort: ♣K♦10.

 

När han nu sneglade på Leonards hög med marker blev han plötsligt orolig att denne snart skulle vara ute ur turneringen. Leonard hade nästan metodiskt spridit ut sina marker bland de andra vid bordet och hade knappa 3000 kvar. Peter svalde medan han frånvarande kollade sina kort igen. Han ville inte vara den som slog ut Leonard. Markerna ville han ha, inget snack om saken. Men om han slog ut Leonard, skulle han då känna sig som en mördare?

 

På bordet låg ♠2♠5♣8, inga kort som hjälpte Peters ♣K♦10.

 

”Sir, du har 30 sekunder på dig att fatta ett beslut”, sa dealern.

 

Peter tittade förvånat upp. Mannen som åkt ut hade helt upptagit hans tankar och för några få, underbara ögonblick hade han hade glömt att de var tvungna att fortsätta agera.

 

”Check”, sa han snabbt och visade inte med en min vad han tänkte. Om han skulle vinna den här potten måste han troligtvis bluffa. Det sög till i magen.

 

”Det var väl ingen som blev överraskad?” undrade Miguel medan Louise satt och fingrade på sina hålkort utan att titta på dem. ”Han som åkte ut, menar jag. Det kommer hända er med.”

 

”Vi behöver väl inte prata om det nu?" sa Louise. "Och det behöver inte hända oss än på länge.”

 

”Förr eller senare så, för jag ska nämligen vinna det här”, log Miguel så att hans tunna mustasch spretade uppåt.

 

”Snicksnack", sköt Peter in. "Du kommer åka ut före …” Han hejdade sig då han såg att Louise sken upp som en sol. Peter hann tänka att hon var en usel blufferska.

 

”Det är lika bra ni slutar prata om vem som ska vinna, pojkar. För det kommer jag göra. Jag har nämligen lollapaloozan!”

 

Skrattsalvan exploderade runt bordet och två intilliggande bord stämde in och applåderade. Till och med dealerns läppar ryckte till i en antydan till leende. Den enda som inte log var Peter. Han förstod ingenting.

 

”Vad då 'lollapaloozan'?”

 

Hans kommentar fick de andra att tystna tvärt, för att sedan skratta ännu mer. Det var ett rått, brutalt skratt som skar in i hans öron. Han hade inte en aning om vad lollapaloozan var, och det hettade om hans kinder.

 

”Han vet inte vad det är”, tjöt Leonard av skratt. Peter gav honom en mördande blick.

 

”Nej, än sen? Vad är det då?”

 

”Han vet inte! Ha ha.” Leonard skrattade så att tårarna rann.

 

”Du spelar ju bra, Peter”, sa Lennart och drog efter andan. ”Om vi båda klarar oss igenom … låt oss säga omgång fem, så ska jag berätta vad lollapaloozan är.”

 

”Jaha”, muttrade Peter surt medan han mötte de andras roade blickar. I det ögonblicket ville han att det skulle vara han som slog ut Leonard.

 

Dealern fick påminna även Louise om hennes trettio sekunder kvar och hon checkade snabbt sin hand. Leonard, som var den tredje spelaren med i potten, höjde plötsligt med 250 vilket fick Peter att dra efter andan. Om han fortsatte såhär skulle han snart vara uppe på scenen han med.

 

Peter studerade sina kort, högen med marker som var i spel och till slut de kort som låg på bordet. Han bestämde sig för att inte bluffa och foldade. Louise däremot gjorde en raise, hon höjde Leonards bet upp till 350. Leonard synade blixtsnabbt. På turn kom ♥A upp. Louise checkade och Leonard höjde igen, den här gången med 150. Louise synade.

 

Rivern blev ♠A.

 

På bordet låg nu ♠2♠5♣8♥A♠A. Louise funderade en stund och tryckte sedan in 500 i marker. Det var ett stort bet vilket fick Leonard att hejda sig. Peter kunde se hur han funderade på huruvida hon bluffade eller inte, men till slut synade han. Louise visade med ett leende upp sin hand: ♣A♦5. Hon hade en kåk.

 

”Jaså, det var alltså lollapaloozan för turneringen”, fnös Leonard och slängde sina kort på bordet utan att visa dem.

 

Dealern sköt över markerna till henne och hon var inte sen med att samla ihop dem. Peter var nu allvarligt oroad för Leonard. Han pratade sluddrigt, tydligt påverkad av spriten. Dessutom var han nere på ungefär 2000 i marker. Peter visste att alla andra runt bordet, inklusive han själv, nu kunde sätta press på Leonard och på så sätt stjäla hans marker än lättare.

 

Strax därpå plingade högtalarna till.

 

"Klockan är nu 13:00 och den första timmen är avverkad. Mörkarna går nu upp till nivå två, 50-100. Kings Hope önskar alla deltagare lycka till."

 

Lennart gjorde tummen-upp och Leonard höjde sitt glas till skål.

 

Mads var den första att sätta press på Leonard redan ett par händer senare. Miguel satt med knappen, vilket innebar att Leonard satt under the gun. Leonard betade 500, en dryg fjärdedel av sina marker. Peter tolkade det som att Leonard ville stjäla mörkarna, vilket var en livsviktig strategi för alla spelare. Det var endast Mads som gick med och han gjorde det genom att höja Leonards bet till 2000 marker jämt. Mads satt med dryga 8000 i marker och skulle alltså vara säker om han förlorade handen. Leonard stelnade till i stolen. Om han gick upp mot Mads skulle han vara så gott som tvingad att gå all-in. Alltså hade han bara två val; all-in eller fold. Peter höll andan när Leonard med svettiga och skakiga händer tryckte samtliga marker över linjen.

 

”All-in”, sa han. Han lät plötsligt mycket nykter.

 

”Call.” Mads synade blixtsnabbt.

 

Dealern samlade ihop deras marker och konstaterade snabbt att Mads var tvungen att kasta in ytterligare 225 för att matcha Leonards bet. När det var avklarat vände de upp sina händer.

 

Leonard visade upp ♠J♥8 medan Mads hade ♦J♦5. Mads var dominerad, vilket betydde att de hade samma överkort, men att Leonard hade en starkare kicker, sidokort. Mads hade å andra sidan färgdraget. För att Leonard skulle klara sig behövde han i princip bara ha turen att inte få upp en femma eller tre ruterkort.

 

Floppen kom upp och visade: ♥J♦3♣10. Ingen hjälp till någon av dem. Leonard smuttade på sin whiskey. Hans ansikte var en glansig mask. Peter beundrade hans lugn, trots att han var halvvägs ut över avgrundens kant.

 

Turn blev ♣6, vilket fick Mads att räta på sig i stolen.

 

Färgchansen var borta. Leonard satt blickstilla med whiskeyglaset i handen. Dealern brände lugnt det sista kortet, plockade långsamt fram riverkortet och höll det nervänt mot bordet. Sekunderna tickade långsamt.

 

Rivern blev ♠Q.

 

Leonard hade överlevt prövningen och lyckats dubbla sina marker. Ett brett leende spred sig över hans läppar och han höjde glaset mot Mads.

 

"Hatt och brillor", muttrade dansken och gav Leonard en svårtolkad blick.

 

Peter började känna sig hungrig. Klockan på väggen visade 13:50. De hade spelat i snart två timmar och än så länge hade bara en åkt ut på deras våning. På Kings Hope spelade alla försiktigare, det var sanning. Statistiskt sett och jämfört med tidigare år var det något långsammare än genomsnittet. Pokerpsykologin runt borden var väldigt speciell på Kings Hope, eftersom insatserna var så höga, så resultatet var inte särskilt avvikande.

 

”Spänningen, gott folk”, sa Leonard och tog en stor klunk ur glaset, ”det är allt som räknas.”

 

”Om man tycker det är spännande att få hjärnan utsmetad på väggen där borta kanske”, fnös Mads.

 

”Varför annonserar de inte när fler åker ut?” stönade Peter och bytte ämne. Hans mage hade utan förvarning börjat knorra högljutt.

 

”Hur så? Vill du hem?” flinade Lennart.

 

”Ha, ha. Jotack, det skulle vara något. Nej, jag börjar bli hungrig och visst måste fler än två personer ha åkt ut vid det här laget?”

 

”Det är inte säkert”, fyllde Miguel i. ”Det kanske är ett tiotal som har åkt ut hittills. De annonserar ju bara den första som åker ut för att han hamnar i Boken, det vet du väl?”

 

Peter nickade, han visste det. Men hungrig var han likväl.

 

Dealerknappen vandrade vidare ett steg och Rasmus gav dem nya kort.

 

Peter tittade på sina kort ♣10♦5. Han foldade och stirrade sedan ut i luften. Royal straight flush. Kanske hade han spelat den dåligt trots allt. De andra runt bordet visste vid det här laget att han spelade tight. Det kanske var på tiden att försöka sig på en bluff. Det gällde bara att invänta rätt position. Eller förresten, det gällde bara att bluffa. Just nu hade han råd. Simpelt.

 

Nej, håll dig till planen. Spela tight. Fast ... Inte ens matematiskt går bluffen undvika.

 

Med den nya strategin dunkades innanför pannan började han försiktigt gå med i fler händer och beta kraftigt. Två händer i rad lyckades han stjäla mörkarna på halvdana kort eftersom han skrämde iväg de andra ur potten. Sedan vann hann ytterligare en mindre pott med en triss där Mads besviket synade honom hela vägen till rivern. Till sin glädje såg han att hans egen hög med marker växte.

 

Den unga dansken hade tiltat och hade spelat dåligt sedan han förlorade potten mot Leonard. Han var nu nere på ungefär 3000 i marker. Peter satt själv med nästan 15.000 i marker och kände sig märkligt lugn. Han hade kontroll över pokerbordet.

 

Några händer senare satt han på dealerknappen och fick bra kort: ♦Q♣Q.

 

Lennart betade 500. Mads och Leonard foldade och därefter var turen tillbaka på Peter. Han trodde han kunde stjäla mörkarna, så han satsade 1100. Louse foldade, men Miguel överraskade honom.

 

"Re-raise till 2100", sa han.

 

"Re-raise till 3600", kontrade Lennart.

 

Peter funderade. Nej, med sådant spel var det troligt att de andra satt på bättre händer.

 

"Fold", sa han.

 

Floppen blev: ♣2♦3♥9.

 

"Check", sa Miguel.

 

"Bet 5000", tyckte Lennart.

 

Miguel lade sig, och Lennart visade stolt upp ett av essen han hade på hand. Peter pustade tyst ut för sig själv. Där hade han undvikit en farlig fälla. Och turneringen rasslade vidare.

 

Klockan var 15:34 och mörkarna hade varit på fjärde nivån, 100-200, en stund, när ett våldsamt tumult utbröt vid samma bord som den första deltagaren hade åkt ut från. Mike Tyson-kopian stod upp, vänd mot vakterna och lätt nerböjd. Han darrade i hela kroppen, frustade och måttade ett slag mot vakten som stod närmast. Vakten duckade och slog mannen i magen. Mannen tycktes inte märka något utan fortsatte att veva med armarna. Han träffade vakten till vänster, som snubblade baklänges, men lyckades behålla balansen. En av vakterna riktade sin elpistol mot den store mannen och tryckte av. Mike Tyson-kopian tjöt av smärta när de små hullingarna trängde in i hans bröstkorg och därefter vek han sig dubbel när tasern började smattra. Den tredje vakten måttade ett slag mot mannen med en batong. Ett stumt krasande hördes, när batongen träffade mannens bakhuvud.

 

Men han var bortom all sans och reson. Han vrålade och kämpade som en skadeskjuten tjur. Han lyckades hålla vakterna ifrån sig ett par sekunder, men när han vred huvudet åt sidan fick han en spark i knävecket och när benen vek sig under honom var vakterna genast över honom. De slog honom i huvudet, i sidorna, överallt där de kom åt. Det vildsinta skriket klipptes av då mannen fick ett hårt slag rakt över halsen som förmodligen krossades luftstrupen. Mannen kippade efter luft och gav upp sina försök till motstånd. Han klöste sin hals i ett desperat försök att andas igen. Vakterna tog tag i hans armar och släpade hänsynslöst upp honom mot scenen.

 

”Varför är det ingen som gör något?” Mads var likblek och hans ögon var stora som tefat. ”Varför är det ingen som hjälper honom?”

 

”Håll käften”, sa Miguel. ”Vill du hamna där uppe också innan dina marker är slut? Du vet att det är emot reglerna att försöka hjälpa de som är utslagna. Eller vill du ha en varning kanske?”

 

”Men …” Mads tystnade och skakade på huvudet.

 

Vakterna hade nu släpat upp mannen på scenen. De ryckte upp honom så att han stod på knä och två av vakterna höll fast honom så att han inte skulle ramla omkull. Mannens ansikte hade en blåaktig ton och hans tunga vispade fram och tillbaka utanför munnen. Den tredje vakten ställde sig framför mannen, höjde långsamt pistolen och tryckte av. Mannen föll baklänges med benen vikta under sig.

 

”Fy fan”, sa Lennart nästan högtidligt. ”När jag måste upp där ska jag fasen ha mer värdighet i kroppen än den där stackaren.”

 

”Samma värdighet som han som åkte ut först menar du?” Leonards ord var hånfullt formulerade, men det fanns ingen hånfullhet i rösten. ”Med axlarna hängandes och tom blick.”

 

”Ja, det är väl bättre än det där. Eller?” Lennart pekade med tummen mot scenen.

 

”Jag vet inte. Han kämpade ju onekligen för sitt liv. En spektakulär sorti för honom blev det ju. Vilket är det bättre alternativet?”

 

Någonting föll ur plats inom Mads efter den händelsen. Han tiltade på riktigt och blev blek, tyst och innesluten i ett privat helvete av skräck och vånda. Peter såg det tydligt och han visste att de andra också gjorde det. Mads var livrädd. Han klamrade sig fast vid det enda som kunde rädda honom från döden; en liten hög med marker. Dessvärre var maskineriet på kasino Kings Hope skoningslöst. Dealerknappen vandrade obönhörligt runt bordet och varje gång den närmade sig Mads stönade han svagt.

 

Ibland, när han fick en riktigt bra starthand, gick han med. Han slutade oftast med besvikna ögon när floppen kom upp. Då lät han fingrarna försiktigt glida utmed de få markerstaplar han hade kvar och han var på väg att satsa flera gångar. Men han lade sig nästan alltid. när floppen eller turn kom upp. De andra deltagarna runt bord trettio utnyttjade skamlöst detta. Varje gång Mads gick med så höjdes insatserna, vilket fick till följd att han drog sig ur potten med mindre marker än innan. Peter såg på skådespelet med en känsla av vanmakt, äckel och fascination. Han ville inte ha Mads marker.

 

Låt honom behålla markerna! Vad gör det om han sitter med runt bordet en stund till?

 

Men så tittade han på sin egen stapel och tänkte på framtiden. Hur skulle framtiden se ut om två, fyra eller tio timmar? Han behövde alla marker han kunde få. Han ville absolut inte hamna i samma sits som Mads. Så han betade också när Mads med nöd och näppe lyckades skjuta sina marker över linjen. Det kändes smutsigt, men stämningen runt bordet talade sitt eget klarspråk. De händer Mads gick med på var gratismarker.

 

Ta från de fattiga, ge till de rika. Och tänk aldrig på konsekvenserna!

 

Snart slog klockan 16:00 och mörkarna nådde nivå fem: 125-250.

 

Klockan var 16:07 när Mads tvingades gå all-in. Han satt på stora mörken men hade bara 75 i marker kvar. Han hade inget annat val än att skjuta in sina resterande marker över linjen. Leonard var den som, efter att ha bråkat fram till turn med Louise i en sidopott, var heads-up mot Mads. De möttes man mot man på det teflonöverdragna slagfältet. Deras dealer var tvungen att vända upp Mads kort eftersom han själv inte var förmögen att göra det. Mads skakade okontrollerat i sin stol och bet sig frenetiskt i underläppen.

 

Mads hade inte sett sina kort innan, han var helt enkelt inte i stånd att försiktigt vika upp hörnen på dem. När dealern vände upp dem åt honom visade de ♦K♦Q, suited connectors. En stark hand, särskilt med tanke på omständigheterna. Peter kunde se hur skakningarna mattades av och en gnista hopp tändes i den unge danskens ögon. Leonard kastade vårdslöst fram sina kort: ♥4♣A.

 

Dealern brände ett kort och floppen visade ♠8♠7♥6.

 

Efter kanske tio sekunders lång väntan brände han ett kort till och vände upp turn: ♥J.

 

Peter såg tydligt hur hoppet dansade febrilt i Mads febriga ögon. Hans läppar darrade när dealern långsamt förde handen mot kortleken för att bränna det sista kortet. Det svaga, nästan ohörbara ljudet av kortet när det träffade bordet lät som en bila som föll.

 

Rivern blev ♦2.

 

”Nej”, sa Mads. Hoppet i hans ögon hade släckts och nu fanns bara ett svart tomrum innanför pupillerna.

 

Leonard hade vunnit med ess högt.

 

”Otur grabben. Jag beklagar”, sa Leonard. Han lutade sig tillbaka i stolen och plockade med markerna han vunnit.

 

”Nej”, upprepade Mads.

 

Bakom honom hade tre vakterna slutit upp, svartklädda och muskulösa. Den ena av dem lade försiktigt handen på danskens axel.

 

”Kom med här, sir.”

 

”Nej, nej, nej”, sa Mads med darrande röst. Vakterna stelnade till, men Mads reste sig upp på ostadiga ben.

 

”Nej”, upprepade han. Sedan vände han sig om och gick med långsamma steg mot scenen. Peter hörde honom inte längre men han såg på kroppsspråket att Mads upprepade ordet gång på gång. Han vände bort blicken när Mads klev upp på scenen. Peter gjorde sitt bästa för att tänka på något annat när pistolskottet gick av, men misslyckades. Turneringen på Kings Hope kunde i slutändan vara en fruktansvärt ensam upplevelse. Runt bordet satt pappfigurer av människor, som under omgångarna inte gick att lita på. Man kämpade ensam och man dog ensam. Sådan var Kings Hope.

 

”Det där är värdighet”, sa Louise eftertänksamt. ”Så ska jag också gå om jag inte vinner den här sabla turneringen. Hålla huvudet högt.”

 

Peter kände sig illamående. Han kunde alla regler och han visste precis vad som stod på spel. Ändå så hade han inte räknat med att känna sig så här … smutsig. Det var inte alls som att se det på TV som han gjort under flera år. Men vad skulle man göra? Ingen hade råd att inte vara egoistisk. Och overkligt nog mullrade hans mage igen.

 

”Är inte ni hungriga?”

 

”Jodå. Jag tror det kommer gå fortare nu”, sa Leonard medan han sorterade de marker han vunnit av Mads. "Många har få marker kvar. Du såg ju Mads markerstapel. Jag är nästan säker på att vi inte behöver spela den här omgången särskilt länge till innan det är dags för första pausen. Sedan tror jag inte att andra omgången kommer bli lika lång. De som inte åker ut nu, men som har lite marker, blir ju lätta byten sen. Särskilt när mörkarna går upp.”

 

Lätta marker. Lätt livsvaluta. Livet var ur vissa perspektiv väldigt okomplicerat på Kings Hope.

 

Det blev ungefär som Leonard hade förutspått. Under timmen som följde åkte ett tiotal deltagare ut. De flesta gick på darrande ben upp på scenen och blev avrättade. Ingen gjorde motstånd som Mike Tyson-kopian och bara en av de utslagna skilde sig från mängden. Det var en kraftig kvinna med tjockt svart hår och påsigt ansikte. Hon höll huvudet högt och borrade in blicken i vakterna innan de sköt henne. Peter började förstå vad Louise hade menat. Det där kanske var rätt sätt att göra sorti på. Skulle han själv ha styrka att göra så om han hamnade på scenen? Chansen att just han skulle vinna det här var, liksom hans royal straight flush, försvinnande liten. Att ensam skulle överleva 9.999 andra spelare var osannolikt. Han tvingade bort tanken innan den hann slå rot.

 

Leonards förutsägelse blev än mer träffande när markerna tydligt skiftade ägare runt bord trettio. Peter och Louise var de som gjorde bäst ifrån sig. Miguel började svettas när han förlorade en stor pott mot Leonard och hamnade på ungefär 2500 i marker. Han skulle snart tvingas gå all-in för att inte tvingas in i samma skräckfyllda situation som Mads befunnit sig i. Leonard å andra sidan pendlade upp och ned med sina marker som en jo-jo. Ena stunden betade han besinningslöst med värdelösa kort för att i nästa stund beta lika aggressivt med en bra hand. Detta gjorde att han höll sig runt 3000 i marker, även om det tycktes som att hans staplar sjönk för varje hand han spelade. Peter började misstänka att Leonard tyckte om att befinna sig på avgrundens rand. Han gick balansgång där med förbundna ögon och ibland tog han ett jämfotahopp bara för att se om han skulle klara sig från att störta ner i djupet.

 

Leonard hade åtminstone slutat dricka sprit efter att han två gånger varit tvungen att lämna bordet för att springa på toaletten.

 

Reglerna var tydliga: Om spelaren inte var närvarande och således inte kunde fatta några beslut så foldades korten efter trettio sekunder. Leonard förlorade inga marker, men han missade å andra sidan potentiellt starka händer. Efter det beställde han inte in fler drinkar. Lennart hade också tappat en del marker, men behöll sitt lugn.

 

Han höll sig stadigt kvar med ungefär 6000 i marker.

 

Klockan 17:00, då mörkarna kom upp på nivå sex, började Peter bli allvarligt ängslig över att det tog så lång tid. Magen vrålade och hungern växte konstant. I normala fall skulle han ätit lunch runt klockan 13:00. Det började bli outhärdligt. Han började slänga allt fler händer eftersom han inte kunde frambringa den koncentration som krävdes för att analysera all information som sprakade runt bordet. Satt han på en sen position så borde han beta eller raisa fler händer. Han måste hålla utkik efter mönster i de andras agerande och överväga för- och nackdelar med de kort han hade. Just nu orkade han inte med det och han foldade nästan alla kort som inte var mycket starka. Klockan 17:12 fick han ♣J♦J och bestämde sig för att gå med.

 

Louise satt med dealerknappen, Miguel hade lilla mörken och Lennart stora mörken. Leonard var först ut pre-flopp. Han foldade och sedan var det Peters tur. Peter tog god tid på sig, mest för teaterns skull, men också för att han var hungrig och inte kunde tänka så klart som han ville. Till slut höjde han upp till 800 i hopp om att skrämma iväg de andra så han kunde stjäla mörkarna. Louise foldade och Miguel gick snabbt med. Nästan för snabbt. Peter blev trots hungern vaksam. Kanske hade Miguel bra kort den här gången. Lennart stirrade på sina kort och på stora mörken som låg framför honom. Han foldade. Kvar var endast Peter och Miguel.

 

Dealern brände ett kort och floppen blev: ♦A♠Q♠10.

 

Miguel var först att agera efter floppen. Han synade korten länge och väl med händerna knäppta framför ansiktet. Det ryckte lite i hans mustasch. Peter funderade på om det var en tell han inte tänkt på, eller om Miguel bara funderade. Peter trodde att Miguel kanske satt med big slick, A, K. Eller par i ess eftersom han synat så snabbt före floppen. Miguel tryckte till slut in 1200 i marker i potten. Han kunde till och med ha par i damer vilket slog Peters hand med hästlängder. Nåja, Peter var slagen och det var det som räknades. Och så låg ju två spader på bordet vilket kunde vara förödande.

 

Jaha, jag borde verkligen folda. Men …

 

"Call", sa han.

 

Han tyckte sig kunna ana ett drag av besvikelse fladdra förbi Miguels ansikte.

 

Dealern brände det översta kortet och vände upp turn: ♣K.

 

Peter kände sig nästan skyldig över att han hade så pass mycket tur.

 

En riktig hjältesyn! ekade rösten i hans huvud.

 

”Bet 1500”, sa Miguel kort.

 

”Raise till 3000”, sa Peter utan att tänka sig för.

 

”Call.”

 

Det sög i magen på Peter då han insåg vad han gjort. Han hade satt Miguel all-in och nu var det oåterkalleligt. Med en känsla av att vara bedövad vände han upp sina kort och visade stegen. Miguel vände upp sina kort, fortfarande utan att visa en min, ♠A♠K. Peter hade läst Miguel bra. Miguel hade nu massor med outs, kort som kunde komma upp, som gav honom vinsten. Peter ville desperat ha potten, men han var inte helt säker på att han ville vara den som slog ut en annan deltagare.

 

Såvida det inte kommer en spader …

 

Miguel sa ingenting då dealern brände det översta kortet och lade fram rivern. Ett par långa sekunder förflöt innan kortet vändes upp: ♥7.

 

Miguel suckade, drog handen över ansiktet så att det drogs ut som en gummimask. Han reste sig snabbt och stirrade ner på korten.

 

”Det är som det är”, sa han kort och vände sig sedan om mot de tre vakterna som redan väntade bakom honom.

 

”Vänta”, sa Peter förvirrat. Miguel vred huvudet åt hans håll och stod sedan still.

 

”Ja alltså”, sa Peter tveksamt. Miguels få sekunder höll på att ticka iväg in i evigheten. ”Jag ska komma ihåg dig”, sa han till slut.

 

Miguel log ett svagt leende till svar. Han höjde handen och viftade med pekfingret och långfingret i luften till avsked. Därefter gick han med bestämda steg fram till scenen, som om han redan förlikat sig med sitt öde. Vakterna var strax bakom honom. Väl där uppe böjde han ner huvudet och slöt ögonen. Pistolskotten skar sönder Peters trumhinnor och hotade att spränga hans huvud. Trots det hörde han tydligt den dova dunsen från Miguels kropp när den slog i golvet.

 

De var nu fyra deltagare kvar runt bord trettio. Under den kommande kvarten kände sig Peter svag och illa till mods. Det var inte bara Miguels död som hade berört honom illa. Han blev också allt hungrigare och hade svårigheter att koncentrera sig på spelet. Han var övertygad om att de andra märkte det och försökte utnyttja det, men han hade ingen ork att försvara sig. När han foldade ♣K♥10 på lilla mörken visste han att det inte skulle gå längre. Han måste få mat. Han stirrade hela tiden frånvarande på klockan på väggen och ägnade bara den koncentration och energi på spelet som korten krävde. Även om han var hungrig så gick det inte att folda par i ess. Turen verkade istället ha vandrat vidare till Louise som vann flera potter tätt efter varandra.

 

Klockan blev 18:05, mörkarna hade gått upp till 175-350 och ytterligare tjugotre deltagare åkte ur på våning elva innan de avbröts av högtalarna.

 

”Bästa deltagare, första omgången är nu avslutad. 1000 deltagare har blivit eliminerade och det är dags att byta bord. Ni hittar information om vilken våning och vilket bord ni ska till på de elektroniska anslagstavlorna vid hissarna. Jag gratulerar er som tagit er så här långt. Våningarna elva och tolv är hädanefter avstängda. Andra omgången startar exakt klockan 19:05. Lycka till.”

 

Så fort högtalarna hade tystnat så reste sig Peter upp. Han krafsade ihop sina marker utan att räkna dem. Han hade slutat med drygt 24.000 i marker. Louise hade störst hög med dryga 28.000. Lennart hade ungefär 5000 kvar och Leonard med sin kamikazespelstil hade runt 3000 kvar. Det skulle bli svettigt för dem under nästa omgång. Peter föste ursinnigt ner sina marker i sin pokerväska utan att bry sig om att sortera dem och vände sig sedan om för att gå. Han hade plötsligt fått en ond aning om att någonting var fel. Det enda som skulle kunna vara fel …

 

Nej. Det har gått bra. Ingen fara.

 

”Vill du ha sällskap till maten?” frågade Lennart.

 

Peter stannade upp. Trots att han inte ville något annat än att äta så var han tvungen att ta sig ner till våning tre först. Efter att ha sett så många bli avrättade uppe på scenen var han plötslig mycket orolig för Dibley. Han måste ta reda på om hon fortfarande var i livet.

 

”Vi kan mötas här igen om en stund?” föreslog Peter undvikande.

 

”Ja. Okej. Trodde bara du ville äta. Ta det lugnt, grabben, så ses vi senare”, sa Lennart besviket.

 

Först Dibley, sedan mat. Efter det kunde han prata med Lennart.

 

Han skyndande iväg mot hissarna, kryssande mellan deltagarna och pokerborden. Känslan av oro växte sig starkare för varje steg han tog.

Copyright ©Hans Olsson