Kapitel 1-3

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 1

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Att vänta barn är som att i full fart rusa mot en tegelvägg. En våt duns hörs, kanske ett krasande, och därefter tar ens nuvarande kurs och fart brutalt stopp. Ett nytt skede i livet börjar och det är omöjligt att på förhand veta hur smällen med väggen påverkade en. Vissa reser sig genast och fortsätter som om ingenting har hänt. Andra är omtumlade och mörbultade. De ruskar på sig och vinglar därifrån, nu i en helt annan riktning. Somliga reser sig aldrig. Tegelväggen som rusade mot honom var inbjudande och han försökte förväntansfullt öka på farten på alla sätt så att kraschen kom så snart som möjligt.

 

 

Något var annorlunda den här morgonen. När han kom ner till köket såg han direkt hur mamma var lättare i kroppen. Hon vispade runt i en bunke och tycktes dansa till musik som bara hon hörde.

”God morgon”, sa Peter, drog ut stolen vid bordet och satte sig. Hennes goda humör smittade av sig och snart satt han själv och slog med händerna mot benen och vickade på huvudet.

 

”God morgon, gubben. Jag gör pannkakor. Vill du ha?”

 

Peter nickade entusiastiskt.

 

Hon stökade runt i ett skåp, fick under slammer fram en stekpanna och satte den på spisen. Snart spred sig doften av smält smör i köket.

 

”Vet du”, sa hon plötsligt och sjönk ner på knä framför honom. Hennes ögon glittrade. ”Du ska bli storebror.”

 

 

 

Limousinen gled ljudlöst in på parkeringen och stannade framför honom. Chauffören, en lång man klädd i svart kostym, klev ur och frågade efter hans biljett. Peter visade den och chauffören gav den en snabb blick innan han gestikulerade åt Peter att kliva in. När bilen svängde ut från parkeringen var det så mjukt att han knappt noterade det. Det märktes egentligen bara de gånger då limousinen svängde och champagneflaskan, som stod i en hållare fylld med is, krängde fram och tillbaka. Vid sidan av den fanns fyra smala champagneglas i perfekt konstruerade hållare. Det här var behandling för en världskändis. Det fanns plats för åtta personer i baksätet, minst. Han lyfte försiktigt flaskan och övervägde om han skulle ta ett glas. Nej, håll på disciplinen. Det var bland det viktigaste han kunde göra.

 

Peter lutade sig tillbaka i sätet och njöt. Det var så lyxigt att han fick gåshud. Sätet han satt på var lika brett som hans soffa hemma och det mörka lädret doftade nytt och fräscht. En kolsvart skärm, som han kunde spegla sig i, skiljde honom från chauffören. Klockan 09:10 hade de lämnat stationen och nu var han verkligen på väg. Det var surrealistiskt.

 

Här fanns så mycket tekniska saker att han knappt visste vart han skulle ta vägen. Det fanns trådlöst internet, kylskåp, en niotums plasma-TV med såväl filmer som relevanta nyheter. En kopparfärgad telefon till chauffören fanns mellan sätena. Slutligen hittade han även en panel för ryggmassage som han genast satte igång. Men snart tröttnade han och ville bara fram till kasinot.

 

Sätet knarrade under honom då han makade sig i sidled för att titta ut genom de tonade rutorna. De körde in i en tunnel och Peter såg sig själv i glaset. Hans bruna, kortklippta hår var kammat en aning åt sidan och ett par polisonger ramade in det kantiga ansiktet. Hans grå ögon var fokuserade, skärpta. Den distinkta näsan och den smala munnen såg i rutan ut att flyta ihop över hans gråsvarta långärmade tröja med dragkedja i kragen. Bilen åkte ur tunneln och bilden försvann. Utanför passerade grå fyrkantiga kontorsbyggnader förbi när limousinen gled genom betonglandskapet. Han skymtade klotter på de grå, släta väggarna.

 

Michael27 was here!

 

Peter undrade om Michael27 hade varit en deltagare i turneringen. Eller kanske en demonstrant. Han undrade om han skulle få se något av det som varje år försiggick utanför kasinot, men bestämde sig sedan för att inte tänka på sådant.

 

Limousinen svängde av till vänster på en gata där husen tunnades ut. De lämnade Stockholm bakom sig. Det var så mycket han behövde hålla i huvudet under den intensiva tiden han hade framför sig. För sitt inre radade de närmast oändliga faktorer som kunde påverka en pokerhand upp sig. Han ruskade på huvudet för att bli kvitt tankarna. Han behövde dem inte just nu. Utanför skymtade han ytterligare klotter på betongväggarna.

 

Stop the tournament. Save ...

 

Resten av texten saknades, men han kunde gissa vad den innehöll. Där texten en gång i tiden hade stått fanns nu ett ojämnt hål i betongen. Demonstranter. Han förstod inte hur de tänkte, folk var ju här av egen fri vilja. Svett bröt plötsligt fram över näsryggen och andhämtningen blev tyngre. Han blundade och räknade snabbt till tio.

 

Hetsa inte upp dig.

 

Fokusera på tävlingen.

 

Håll dig lugn vad som än händer.

 

Han tog ett par djupa andetag och tittade ut genom rutan till dess att han återigen var lugn och i balans. Han torkade svett från näsryggen och grimaserade ogillande. Det var en av hans tells, en av de signaler han mer eller mindre ofrivilligt sände ut och som den uppmärksamme spelaren kunde tolka. Sådant kunde avslöja honom runt pokerbordet. Om han lät sig provoceras skulle hans svettiga näsa till slut förråda honom. Lät han sådana tankar få fäste blev hans omdöme grumligt och då kunde han fatta snabba och dåliga beslut. Det här var den bästa möjligheten han kunde få och turneringen var den ultimata upplevelsen. Så var det bara. Den var till och med listad i otaliga tidningar som årets höjdpunkt. I minnet kontrollerade han snabbt sin packning som låg i bakluckan. Jo, han hade packat med sig puder för näsan.

 

Det fanns många historier om deltagare som under åren varit iskalla under största delen av tävlingen. Men så hade de åkt dit på någon struntsak. Den vinsttippade Vladimir Pazjitnov var ett exempel. Ryssen hade blivit av med tre fjärdedelar av sina marker när han missade en bluff för två år sedan. Vladimir hade kliat sig på ögonbrynet en gång för mycket och en kines vid namn Wu Lao hade lekande lätt läst honom. Vladimir åkte ur tävlingen tre händer senare.

 

Det hade ju så klart med turen att göra också. Ingen kunde på förväg veta vilka kort som skulle komma upp på bordet, men att satsa blint och hoppas på turen är aldrig något som håller i längden. Peter hade gjort sin hemläxa och tränat pokerspel flera år på internet och mot vänner. Han hade vunnit flera turneringar hemma i Östergötland och hade studerat pottodds och statistik. Han kunde utantill hur många marker man borde satsa och i vilka lägen, i förhållande till hur mycket som redan låg i potten och till vilken position han hade runt bordet. Om han satt med lilla eller stora mörken, den summa två spelare alltid betalade vid bordet, så visste han hur han skulle bete sig med de kort han fick. En bra starthand kunde bli värdelös efter floppen och då spelade det ingen roll hur mycket man höll sig till protokollet. En bluff var bara så bra som motståndarna runt bordet avgjorde att den var. Och på King's Hope rådde andra lagar än på andra kasinon. Kort sagt var han påläst, men det gällde att hålla nerverna under kontroll.

 

Håll dig till planen.

 

Låt dig inte ryckas med i onödan och spela smart.

 

Limousinen svängde återigen, denna gång in på en mindre väg. Utanför susade åkrar och träd förbi. Han kunde se en bonde åka runt på en åker med sin traktor. Kort därpå passerade de en å där några barn kastade pinnar i vattnet. Egentligen borde han kanske försöka sova lite för att kunna hålla sig fokuserad så länge som tävlingen pågick. Tiotusen deltagare. Han blundade medan han föreställde sig hur det skulle se ut, men lyckades inte frammana en bra bild av det.

 

Istället lät han tankarna vandra och han kände hur magen slappnade av när bilens sövande brummande spred sig i hans kropp. Att ställa upp i turneringen var något över det vanliga. Han kunde inte visa sina motståndare någon ömhet när de väl satt runt borden. För ingen skulle visa det mot honom, och om man lät känslorna ta över så var man redan förlorad. Han skulle spela ut dem, en i taget tills han var ensam kvar. När hans motspelare blev desperata och tog dåliga beslut, skulle han metodiskt och träffsäkert sikta in sig på deras svaga punkter. Det var i de öppningarna han skulle komma in och ta deras marker. Limousinen krängde till och han slog upp ögonen.

 

Genom fönsterrutan såg han hur kasinot tornade upp sig i fjärran. Med sina trettioåtta våningar och imponerande höjd på etthundrasextiosju meter var kasinot en av de högsta byggnaderna i Sverige. Det stod, som en silverkromad koloss mellan Stockholm och Uppsala. Ett gigantiskt monster i metall och glas, förödande vackert. Peter hade aldrig sett byggnaden i verkligheten, och när han nu var i dess närhet bävade han nästan inför dess ohyggliga skönhet. Limousinen var snart där, saktade in och stannade utanför entrén. Byggnaden sträckte sig gott och väl hundra meter åt varje håll, som ett högteknologiskt, ogenomträngligt fort.

 

Fasaderna var täckta av svart marmor som gnistrade i den bleka förmiddagssolen. De stora fönsterrutorna var mörka och tycktes spegla hela världen utanför i dess betonghud. Peter stirrade hänfört. Han kunde knappt tro att han faktiskt var här. Kasino King's Hope var en skönhet i den annars så grå världen.

 

Utanför närmade sig en man i svart kostym bilen. Han öppnade bildörren så plötsligt att Peter höll på att förlora balansen och ramla ut där han satt med näsan tryckt mot rutan.

 

”Välkommen, sir. Jag får be er kliva ur bilen.”

 

Rösten var nasal och mannen pratade felfri engelska. På vänster bröst, över hjärtat, satt hotellets bokstäver broderade i vitt, grönt och rött: KH. Det knäppte i hans stela leder när han med viss möda krånglade sig ur limousinen. Väl ute ur bilen slog närvaron av kasinot honom nästan till marken. King's Hope andades spänning och extas.

 

Framför honom bredde en tjock röd matta ut sig som ledde fram till ingången. Runt hela byggnaden löpte en prydlig blomsterrabatt med färggranna växter han inte kände igen. Han kunde bara identifiera ett par av dem som någon sorts orkidéer. Hur de exotiska växterna klarade av det svenska klimatet var ett mysterium, men de kanske planterades om inför varje turnering.

 

Till höger längs fasaden fanns en stor fontän där vattnet långsamt porlade fram. I mitten av dammen fanns ett stort rektangulärt granitblock föreställande en pokermark med en etta ingraverad i mitten. Det var en sådan marker vinnaren skulle få, men den skulle vara i standardstorlek och i äkta guld. Han rös till. Han var äntligen här.

 

”Sir, är ni redo att gå in?” avbröt mannen honom och höll Peters väska utsträckt framför sig, som om han var rädd att ha den för nära kroppen. Peter tog försiktigt väskan från honom och nickade.

 

”Ja, jag är väl det.”

 

Han hann knappt få ett ordentligt tag om sin packning innan mannen släppte väskan och stängde bildörren. Limousinen åkte genast iväg med ett mjukt spinnande och försvann. Mannen vände sedan uppmärksamheten mot vägen där fler limousiner köade för att få släppa av sina passagerare. Han måste vara en av de sista som anlände eftersom turneringen skulle starta om bara ett par timmar. De flesta utländska deltagarna hade redan flugit till Sverige eller tagit sig hit på andra sätt. Det hade stått om den årliga vallfärden i tidningarna redan för en månad sedan. Tidningarna hade skrivit sina vanliga notiser om tågen av limousiner, som sprängfyllda med deltagare åkt fram och tillbaka mellan kasinot och Stockholm.

 

Han drog in luft i lungorna och tog sedan det första klivet ut på den röda mattan. Inget särskilt inträffade. Han visste inte riktigt vad han hade förväntat sig. En fanfar kanske?

 

De stora mörka dörrarna gled ljudlöst upp när han kom fram till entrén. Han tvekade. Än var det inte för sent att vända ... Han stålsatte sig och klev in i kasinot. Ytterligare en man med neutralt ansikte och klädd i kostym mötte honom. I ögonvrån kunde han se ett tiotal män i hotellets uniformer stå och hänga utmed väggen. I bakgrunden spelades lugn musik på svag volym från ett dolt högtalarsystem.

 

”Välkommen, sir. Har resan gått bra?”

 

”Ja. Fina bilar har ni”, sa han medan han synade mannen. Till kostymen hörde ett par skinande lackskor, en vit skjorta och en svart slips.

 

”Var vänlig och kliv igenom här”, sa mannen och gjorde en yvig gest mot en metalldetektor vid sidan av ingången. ”Ni kan ge mig er packning under tiden så går vi igenom den.”

 

Sedan följde en säkerhetskontroll liknande de som görs på flygplatser. Ett svagt pip hördes när han klev igenom de höga stålbågarna och ytterligare en man med uttryckslöst ansikte klev fram.

 

”Sträck upp armarna.”

 

Peter gjorde som han sa och försökte koppla bort känslan av att han gjort något fel när mannen oförsiktigt klämde på honom. Visiteringen var, av förklarliga skäl, obehagligt noggrann. Till slut var det ändå över och han nickade fram ett godkännande till de andra ur personalen. Han hade alltså inget vapen på sig, fast det kunde han ha berättat för vakterna. Det var i princip det enda som var förbjudet att ta med sig in i kasinot. Den som ger sig in i leken får leken tåla, tänkte han med en konstig och plötslig känsla av överlägsenhet. Han kunde inte förklara den men i det ögonblicket var han säker på att vinna hela skiten.

 

”Sir, det är bra. Ni kan anmäla er i receptionen där framme.”

 

Peter nickade till svar, tog sin väska och gick sedan dit mannen pekat. Nu befann han sig i kasinot på riktigt. En tung känsla av professionalism och stolthet hängde i luften. Där fanns också en elektrisk, nästan erotisk känsla av spänning när den omisskännliga doften av spelkort och marker slog emot honom. Han fortsatte framåt och höll på att snubbla omkull i en liten trappa med bara två trappsteg.

 

Tappa aldrig fattningen. Upprätthåll din image.

 

Foajén han befann sig i var enorm och sträckte sig säkert ett hundratal meter fram. Synfältet skymdes av stora pelare som löpte ända upp till taket. Golvet bestod av mörka marmorplattor med mönster som påminde om pokermarker och spelkort. Hörnen på korten var avskurna, vilket fick dem att se skeva och taggiga ut. Markerna var inte heller de symmetriska, utan hade sargade och naggade kanter. Han misstänkte att det var menat att skapa någon sorts surrealistisk känsla att befinna sig på själva pokerbordet. Det skapade genast rätt sorts atmosfär.

 

Rakt fram fanns receptionen, ett stort halvmåneformat bås som lyste i bländade grått. Det stod ut likt en fyr som vägledde honom i detta fascinerande landskap som skapats i formen av ett Black Jack-bord. På en vägg fanns en stor oljemålning, föreställande en trana som stod på ett ben och som höll en sten i den andra upphöjda foten. Bredvid fågeln stod en räv och stirrade slugt ut i kasinot. När Peter svepte med blicken såg han flera andra deltagare som tryckte i små grupper eller utmed väggarna. Ett svagt sorl hördes. Några stod lutade mot de metertjocka pelare, medan andra satt på stolar eller i soffor som fanns utspridda i foajén. Han kunde även se personer ur vaktstyrkan. De hade allihop en liten hörsnäcka i höger öra samt en tydligt synlig utbuktning under kostymen på vänster sida där pistolhölstret satt. Säkerheten var mycket hög redan här nere, på första våningen.

 

När han insupit så mycket av hotellet han kunde tog han till slut ett par bestämda kliv fram till receptionen. Han möttes av en man med fårat ansikte och svart hår, där grå strimmor hade brutit fram vid tinningarna. På hans namnbricka stod Andersson. Han rörde sig graciöst, vilket tydde på många års tjänstgöring. Peter undrade hur många deltagare han hade checkat in genom åren som gått.

 

”Välkommen, sir. Hur var namnet?” Andersson pratade också felfri engelska, vilket förstärkte intrycket av professionalism.

 

”Peter Norrqvist.”

 

Mannen slog på ett tangentbord bakom disken så att det smattrade lågt.

 

”Bra. Något smeknamn? Jag påminner om att ni själv får skriva in det.”

 

”Nej. Jag spelar rent.” Peter harklade sig. "Jag tycker inte om att sätta en etikett på mig själv", tillade han besvärat.

 

”Givetvis. Ett bra val.”

 

Smeknamn. Han hade funderat länge på att skaffa ett, men till slut hade han bestämt sig för att låta bli. Varje deltagare fick själv välja ett smeknamn om de tyckte att det behövdes. Peter var av åsikten att man skulle förtjäna sitt namn. Han visste inte riktigt varför, men att själv ge sig ett smeknamn kändes fel. Kanske styrdes han av Jantelagen. Amerikanarna som kom hit årligen brukade ha för vana att alltid ge sig själva så storslagna och bombastiska namn som möjligt. Som Henry ”The Destroyer” Farnspeg som åkte ut någonstans på niohundrade plats för ett par år sedan. Peter kom tydligt ihåg den scenen från TV-sändningarna. ”The Destroyer” levde inte upp till sitt namn och därför var hans förlust så mycket värre när han väl förlorade sina sista marker.

 

Andersson knappade på tangenterna ytterligare ett par sekunder innan han vände uppmärksamheten mot Peter.

 

”Då så, sir. Ni ska få de saker ni behöver. Här är ert elektroniska armband samt er väska med pokermarker. Ni börjar turneringen på våning elva om …” Andersson sneglade hastigt på sitt armbandsur. ”Om exakt två timmar och tre minuter, klockan 12:00. Hissarna finns vid bortre änden av foajén.” Andersson pekade bakom sig i riktning mot en större pelare. ”Jag antar också att ni är förtrogen med alla regler?”

 

”Jajemen. Jag har lärt mig samtliga”, Peter nickade ivrigt för att understryka att han förstod.

 

”Det är bra. Om ni bryter mot reglerna får ni antingen en varning, eller så blir ni diskvalificerad med omedelbar verkan. Efter tre varningar blir ni diskvalificerad. Allt står i den här broschyren om ni behöver friska upp minnet. Personalen svarar också på alla frågor. Om ni är osäker på något så tveka inte att fråga. Bättre det än att åka ut på grund av ett missförstånd.”

 

”Absolut”, nickade Peter allvarligt. Han kunde alla regler utantill, men rös ändå till vid tanken på att bli diskvalificerad bara för att han kunde klanta sig. Det skulle vara misslyckat. Pinsamt.

 

”Vänta här ett ögonblick så ska jag hämta de saker ni behöver.”

 

Andersson försvann iväg genom en dörr bakom disken. Han kom tillbaka nästan direkt med en fyrkantig väska med axelrem, som han hivade upp på disken. Han öppnade den och plockade fram några föremål.

 

”Var vänlig och håll fram vänster arm.”

 

Peter var så ivrig att han slog knogarna i kanten på disken när han kastade fram armen. Andersson knäppte vant på honom ett armband, som innehöll ett datachip som registrerade allt från hans puls till hans exakta position inne på kasinot. Det fanns andra saker som chipet i armbandet tog hand om. Det visade en liten display med hans deltagarnummer: 5.727. En kort sekund undrade han varför siffran inte var högre, men så slog det honom att de ju bara tog en slumpmässig väska från lagret. Perfekt, då kunde ingen gå runt och skryta med att han var här först. Eller planera att checka in som något löjligt turnummer bara för att få ett psykologiskt övertag vid pokerborden. Arrangemanget kring turneringen var rigoröst. När armbandet var på plats drog Andersson en scanner över det för att fastslå registreringen.

 

”Armbandet ger er tillträde till de olika våningarna. På våning tre finns sovsalar om ni vill nyttja dem. Regler om detta kan ni förstår jag? Behöver ni friska upp ert minne så finns det också med i broschyren. Turneringen börjar på våning tio, så om ni klarar er så långt kanske ni får flytta uppåt senare.”

 

”Ja visst. Jag ska klättra högt upp”, svarade han med ett snett leende, men Andersson tittade inte ens upp på honom.

 

”Då är det bara en sista sak jag ska säga innan ni är redo att starta. Exakt en timme innan turneringen startar kommer ni kallas till er våning. Hissen är er sista chans att ångra er. Om ni ångrar er kommer er tävlingsplats erbjudas till en reserv. Förstår ni?”

 

”Ja.”

 

”Bra. Lycka till i turneringen.”

 

 

 

Kapitel 2

 

 

”Jahopp … Jag trodde jag visste exakt vad jag skulle säga, men det föll bort. Resan gick i alla fall bra. Jag anlände igår och har spenderat en skön dag här. På våning sex finns en spaavdelning. Där var jag flera timmar igår, fastän det var skittråkigt. Man ska ju passa på, det säger alla där hemma och det är en sådan där tanke som har varit svår att göra sig av med, och jag vet inte om jag vill det ens. Det finns så mycket annat man kan släppa och det tänker jag … det ska jag också göra. Massagen var verkligen trevlig. Jag somnade en stund medan de knådade ryggen och när jag vaknade var jag alldeles randig i ansiktet efter kudden.

 

Saknar jag något från utsidan? Eleverna kanske, men det är så dubbelt. Det är roligt att kunna påverka ungdomarna, men vad har de för framtid att se fram emot? Många kommer hamna på bruket tills de är utnötta och kan ersättas av nya. Andra kanske lyckas ta sig till London och starta ett liv där. Någon kanske till och med följer i mina fotspår och hamnar här. Jag undrar om de då vet vad de ger sig in på. Vet jag? Jo, det är klart jag vet. Bättre chans att släppa det gamla får man inte.

 

Jag kommer från en liten stad som heter Porthmound. Jag växte upp där och har liksom de flesta andra inte lyckats ta mig därifrån. Jag kommer ihåg hur jag satt i skolbänken och tyckte synd om lärarna för att de aldrig hade några färgglada kläder på sig. Nu är det jag som står där framme och tittar ut över eleverna istället. Det är okej, för ens perspektiv förändras över åren. Nu tycker jag det är skönt att slippa tvätta mina egna kläder, eftersom de tar läraruniformen med all annan tvätt. Och när man jobbar får man lön och kan köpa riktiga kläder att ha privat.

 

Men att aldrig haft möjlighet att lämna Porthmound har klara nackdelar. Under de där skolåren fick man en stämpel på sig. Alla tror att de vet vem man är, vad man förväntas tycka om och hur man bör bete sig i givna situationer. Det är omöjligt att tvätta bort det där, i alla fall så länge som man är kvar tillsammans med samma gäng man växte upp med. Därför är King's Hope en bra nystart. Här finns inga stämplar.

 

Det kanske var därför jag tyckte om Marv, för han är ett par år äldre, och vi visste inte så jättemycket om varandra när vi träffades. Tyvärr är du ett riktigt praktarsel, Marv. Jag hoppas du ser det här, för stämpeln jag nu sätter på dig kommer bli svår att tvätta bort. Det lovar jag.”

 

 

 

När Peter fått sin väska och sitt armband kastade han villrådiga blickar runt sig. Andersson försvann in i rummet bakom disken och lämnade honom ensam. Peter vände sig om och såg en av de andra deltagarna som nyss passerat säkerhetskontrollen komma gående. Det var en lång man med en vidbrättad cowboyhatt på huvudet. Peter tog väskorna i varsin hand och drog sig undan mot hotellets inre. Vid väggen såg han ett par tomma stolar som han tog sikte på. Han dråsade ner i en av dem och insåg till sin förtjusning att sittdynan endast var ett tjockt skinnöverdrag över den kalla stålramen. Spartanskt, men snyggt. Han torkade sig i pannan och lyfte sedan upp pokerväskan i knäet.

 

Med darrande fingrar, som om det var en värdefull relik som hotade att gå sönder, drog han långsamt upp dragkedjan. Han vek upp fliken och stirrade ner i den. Där fanns en tom metallinsats med tio skåror, där hans pokermarker skulle ligga i prydliga rader. Insatsen var som en chokladask, och han fick lyfta på den övre tomma insatsen för att äntligen få se sina marker. De upptog bara fyra rader och var inte ens helt fyllda. Det såg patetiskt lite ut. Han räknade dem noggrant och kunde konstatera att summan av de fyra olika valörerna blev 10.000. Det var som det skulle. Alla deltagare startade med marker till samma värde. Han drog fingrarna utmed raderna av marker och lyssnade på det svaga klickandet då de slog mot varandra.

 

Tjugofyra gräddvita marker värda 25 styck.

 

Fjorton ljusblå marker värda 100 styck.

 

Tio mintgröna marker värda 500 styck.

 

Tre tegelröda marker värda 1.000 styck.

 

Han tog försiktigt upp en av varje och gned dem mellan fingrarna, lät dem falla ihop och lyssnade på det hypnotiska klickandet. De här markerna var värda resan hit. Bara känslan att få hålla i dem överträffade alla hans förväntningar. Hemma i Östergötland hade han bara spelat med billiga keramikmarker. De här var klart annorlunda. De var tunga, riktigt tunga. Han visste att de vägde femton gram per marker, vilket var några gram tyngre än standardmarker på andra kasinon. De var gjorda i en blandning av plast, lera och glasfiber, som formgjutits runt en metallkärna för att skapa perfekt balans och känsla. Graveringen var också läcker, han kunde tydligt känna siffrorna under fingertopparna och lät dem glida runt i handen en stund till medan han lyssnade på det behagliga ljudet när de slog mot varandra. Till slut stoppade han tillbaka dem i väskan och drog igen blixtlåset.

 

Om de här markerna känns så bra ... Hur kommer de högre värdena kännas?

 

Han ville börja spela, mäta sin styrka mot de andra deltagarna. Peter stirrade på en klocka högt upp på väggen på andra sidan salen. Det var fortfarande knappt två timmar kvar tills det skulle starta. En timme till sista kallelsen upp till hans våning. De andra deltagarna satt förmodligen redan där uppe och väntade. Kanske borde han åka upp, men han ville inte hasta fram det beslutet. Han kunde vänta i alla fall några minuter till.

 

Vi sitter alla i samma ... kasino.

 

Han tog förstrött upp broschyren han fått och fingrade försiktigt på den. Det var ett häfte snarare än en broschyr, med tjugo sidor fullspäckade av information som rörde turneringen. Till och med pappret var lyxigt och doftade nytryckt. På framsidan fanns ett flygfoto av hotellet sett snett uppifrån med texten:

 

 

 

Kasino King's Hope, den årliga utmaningen.

 

 

 

Grunden till Kasino King's Hope lades redan 1969, då man uppförde en fabrik för tillverkning av köksskåp och kökstillbehör. Fabriken gick med förlust och 1973 stängdes den. Fram till 1975 stod byggnaden sedan öde, innan kommunen rustade upp och förvandlade lokalerna till kontor. Under de kommande åtta åren huserade här revisorer, telefonister och brevskrivartjänster. Det var på grund av den administrativa karaktären som byggnaden också hade en unik arkitektur och på grund av detta fick visionären och miljonären Cid Andrew upp ögonen för byggnaden. Cid Andrew köpte komplexet 1983 och lät därefter bygga det som idag är King's Hope.

 

Byggnationen tog hela elva år och kasinot är, med sina trettioåtta våningar, en av de största byggnaderna i Sverige.

 

 

 

Peter skummade en bit.

 

 

 

Dörrarna till King's Hope öppnar redan en månad innan turneringen startar. Deltagare anländer från världens alla hörn och erbjuds vistelse på kasinot innan turneringen sätter igång. Våning fyra till nio fungerar under denna period som hotell för de långväga gäster som anländer tidigt. Deltagare måste checka ut från hotelldelen senast klockan 11:00 dagen då turneringen börjar. Våning tre, som innefattar salong Selma och sovsalarna, är alltid öppen. Våning fem, som huserar matsalen är alltid öppen. Övriga våningar spärras till förmån för turneringen, som tar sin början på våning tio. Efter varje avslutad spelomgång stängs sedan de lägre turneringsvåningarna av.

 

Sedan Texas hold’ems födelse i början av 1900-talet har det spridits över världen, från Golden Nugget, till King's Hope. Ett vanligt samtalsämne är det förändrade metaspelet, som blir snabbare och mer aggressivt. Den upplevelse som King's Hope erbjuder är helt unik, och den täta, intensiva stämningen runt King's Hopes pokerbord kan inte liknas vid något annat. Metaspelet i King's Hope förändras något ungefär vart femte år, då influenser från övriga världen sipprar in, men ingenting kan mäta sig med den psykologiska spänning som finns innanför King's Hopes väggar. Därför är influenserna utifrån ändå begränsade och King's Hope kan stolt presentera en robust turnering i absolut världsklass. Det är den ultimata utmaningen och varje år ansöker tiotusentals deltagare om en plats i turneringen. Har du vad som krävs för att vara med?

 

 

Kasinot innefattade tusentals ton stål, glas och cement. Det var också förstärkt, med bepansrade väggar och skottsäkra fönsterrutor. Besökarantalet toppade alltid under turneringarna, och de första två åren hade man tillåtit publik på avspärrade platser i lokalerna. Då hade närmare tjugotusen personer vistats i kasinot samtidigt. Man frångick det konceptet ganska snabbt på grund av den ökande administrationen och idag fick publik nöja sig med att vistas utanför kasinot, eller att följa turneringen på TV. Det dök upp artiklar i tidningarna någon månad innan turneringen satte igång och där fanns alltid faktarutor innehållande deltagarnationaliteter och annat som rörde årets batalj. Icke desto mindre fyllde det honom med en märklig känsla av stolthet. Han var här nu, en i gänget. Kanske skulle han till och med hamna i Boken och bli odödlig.

Han bläddrade framåt tills han kom fram till reglerna och började ögna igenom de turneringsspecifika, utifall att han hade missat något. Det var både sådana som rörde hotellets service och som rörde själva pokerspelandet. Han fastnade på regeln nummer fyra som löd:

 

 

 

4. Alkohol serveras bara till dess att femtusen deltagare blivit utslagna, varefter serveringen upphör för att inte försämra spelarnas omdömen.

 

 

 

Alkohol. Jovisst. Det var en bra indikator på vilka som var seriösa och vilka som inte var det. Folk var normalt sett mer berusade på AA-möten än vid ett seriöst pokerbord. Att de slutade servera alkohol när femtusen deltagare hade blivit utslagna berodde knappast på deras bristande omdöme. Snarare var nog deltagarna mer desperata då och var de fulla kunde de ta till mer drastiska åtgärder. Och att åka ut för att man är stupfull skulle vara ett nederlag. Nej, han skulle försöka ta det lugnt med alkoholen. Kanske en öl om något extremt hände ...

 

Han försökte komma ihåg hur tidigare turneringar hade sett ut. Resultaten var alltid skiftande, men genomsnittet var ungefär ett och ett halvt dygn. De konstant stigande mörkarna gjorde också att turneringen sällan pågick längre än två dygn.

 

Peters tankar virvlade istället mot det magiska talet: niotusen deltagare utslagna. Det var då insatserna på allvar höjdes. Han hoppades innerligt att han skulle ta sig så långt. Med tusen deltagare kvar som kämpade om förstaplatsen skulle det bli nervkittlande. Han lät fingret löpa vidare längst de uppspaltade reglerna.

 

 

 

5. Varje gång tusen deltagare har blivit utslagna stoppas turneringen under en timme. Under denna timme kommer kvarvarande deltagare ombedjas flytta till en annan våning. Detta för att hålla deltagarantalet konstant på varje våning under varje delmoment till dess att tusen deltagare återstår.

 

 

 

Han vände blad.

 

 

 

7. Mörkarna går upp en nivå varje hel timme.

 

 

 

8. Varje deltagare måste packa upp sina marker på pokerbordet innan varje omgång startar. Om deltagaren uteblir anses hans placering i turnering vara förverkad och deltagaren är därmed ute ur turneringen. King's Hope uppmanar därför samtliga deltagare att vara ute i god tid och att lägga upp sina marker på bordet inom förevisad tid.

 

 

 

Vidare följde en del information och regler om de aktiviteter man kunde ägna sig åt under pauserna. Bland annat kunde man läsa om sovsalarna, eller om salong Selma i anslutning till sovsalarna. Till dess att han hade en bra hög med marker, stack, så tänkte han dock fokusera på pokerspelandet.

 

Istället funderade han på antalet deltagare. Det var femhundra deltagare på varje våning och under de första omgångarna blev man slumpmässigt tilldelad en våning, ett bord och en placering. Statistiskt sett gick den första omgången relativt fort. Allt mellan två till tio timmar, hade rapporterats, med ett medelvärde på strax över fyra timmar, beroende på hur försiktiga spelarna var.

 

Om situationen uppstod att ett bord blev tomt för att en spelare slagit ut alla andra runt det fick spelaren helt enkelt flytta till en ledig plats vid ett annat bord. Han gick igenom en rad scenarier i huvudet av vad som skulle kunna hända där uppe när det väl satte igång när någon avbröt hans funderingar.

 

”Hej. Får jag sätta mig här?”

 

Ägaren till den mjuka rösten väntade inte på ett svar utan damp ner i stolen bredvid honom. När han förvirrat tittade upp mötte hans ögon en kvinnas. Hon tittade häpet på honom innan hon brast ut i ett hejdlöst fnitter.

 

”Vad är det frågan om?” mumlade Peter förläget. Han hade blivit helt tagen på sängen och det störde honom.

 

”Förlåt, men du skulle sett din min. Du var helt inne i den där broschyren och när du tittade upp så hade du ett så roligt uttryck i ansiktet. Som en kattunge som precis sett en fluga för första gången.” Hon torkade sig i ögonvrån och log varmt mot honom.

 

”Förlåt, du är väl inte arg?”

 

”Nej då, jag blev lite överraskad bara”, muttrade han vilket fick henne att började fnittra igen. Det glittrade i hennes grå ögon och irritationen rann av honom lika plötsligt som den uppstått. Hon var rätt snygg. Kort brunt hår föll ner över hennes ögon och breda, men lena ansikte. Fylliga läppar, svagt spetsig näsa. Den svarta t-shirten hade texten "Fuck me? Screw you!" som framhävde hennes bröst. Konturerna av dem fick Peters underliv att pirra till. Han försökte slå bort blicken, men den fastnade istället på hennes höfter. Hon hade på sig ett par mörkgröna khakishorts som gick ned till knäna.

 

”Jag heter Peter Norrqvist.” Han sträckte fram handen och hon tog den försiktigt i sin.

 

”Dibley Wallflower.”

 

”Wallflower, fint namn. Du är från England?” Det var knappt en fråga då hennes accent avslöjade henne.

 

”Ja det stämmer. Och du? Är du härifrån?”

 

”Nja. Jag är från Sverige. Det stämmer. Men jag kommer från ett litet samhälle söderifrån, Norra Svedja. Knappt så att det finns med i kartböckerna ens”, sa han med ett skevt leende.

 

Han var med ens plågsamt medveten om hur hans egna uttal lät. Han misstänkte att hon förmodligen hörde honom som en efterbliven idiot när han långsamt och ovant uttalade de engelska orden med sin breda östgötska dialekt.

 

”Har du funderat på vem du ska vara nu då?” undrade hon och bytte tacksamt ämne.

 

”Hur menar du?”

 

”Ja du tror väl inte att jag går klädd så här hemma?” Hon flinade lite. ”Jag är uppvuxen en bit utanför London. Där hemma var jag en lärare med tråkiga brun-gråa kläder dagarna i ända. Du kan säkert tänka dig hur det såg ut. Så när jag fick reda på att jag blivit antagen till turneringen så bestämde jag mig för att bli någon helt annan. En ny människa, helt fri från den mall man har fått hemifrån. Så därför köpte jag den här t-shirten.” Hon log brett när hon drog med händerna över magen för att släta ut tyget. "Förstår du?"

 

”Ja då, jag förstår precis, bättre än du tror. Fast jag har inte funderat på att bli någon annan. Förutom kanske runt pokerbordet då, men ett pokerface har ju alla.”

 

”Ett pokerface är ju inte att vara någon annan. Här behöver man ju inte bry sig ett jävla dugg om hur man hade det förut.” Hon lade plötsligt handen för munnen och fnittrade flickaktigt. ”Du ser, jag brukar inte svära hemma.”

 

”Har du något smeknamn här?”

 

”Nej. Jag tyckte inte det behövdes. Hur så? Har du nåt? Peter 'Kattungen' Norrqvist kanske?”

 

”Nej, jag har inget smeknamn. Jag vill spela rent. Om det går bra så vill jag bli ihågkommen för den jag är och inte för något löjligt namn. Inte glömma var man kommer ifrån liksom, var man hör hemma. Tänker du också så?”

 

”Kanske. Jag tycker nog tvärtom. Att det är lika bra att glömma var man kommer ifrån. Här får man en chans att starta om och bli en ny människa. Så känner jag i alla fall. Hur långt ska du klara dig i tävlingen då?”

 

”Jag ska vinna såklart", flinade han. Sedan blev han allvarlig igen. "Jag vill förstås gå så långt som möjligt, du med förutsätter jag. Men ..."

 

"Ja?"

 

"De hundra sista deltagarna kan ju få sina namn inskrivna i Boken, så det är mitt mål.”

 

”Väljer du hellre Boken än att få gå hem?” undrade hon. Hon mötte utmanande hans blick och i hennes ögon såg han tydligt regel nitton.

 

 

 

19. När hundra deltagare återstår får alla valet att avbryta turneringen. De som avviker får en mindre summa i vinst med sig. De deltagare som fortsätter hamnar i årets upplaga av Boken och tävlar om det ärorika förstapriset.

 

 

 

”Ja, alla gånger. Tror jag i alla fall”, tillade han och log snett. ”Man vet ju aldrig förrän man är där. Skulle inte du vilja hamna där? Tänk att vara med i Boken så att folk kommer ihåg dig. De skulle säga ungefär så här: ’Hon Dibley som sopade mattan med ryssarna och kineserna och spanjorerna och …’" Han hejdade sig och log. "Det skulle väl vara något?”

 

Dibley hade något fjärran i ansiktet, som om hon dragit ner en glasruta mellan sig och Peter som inte hade funnits där för en sekund sedan.

 

”Jo kanske. Men här verkar det som vi skiljer oss åt du och jag, Peter. Jag tänker inte nöja mig med att hamna i Boken. Jag tänker nämligen vinna den här tävlingen. Som mitt nya, frigjorda jag.”

 

För att understryka det sista rapade hon högt och ljudligt. Peter kunde inte avgöra om det var en slump eller om det var med flit men det fick dem båda att gapskratta så att andra deltagare längre bort i den stora salen vände sig om och stirrade på dem.

 

”Jag gillar dig, Dibley”, sa han varmt och menade det verkligen. ”Jag hoppas det går bra för dig. Med lite tur kanske vi sitter vid samma bord senare. Vilken våning börjar du på, förresten?”

 

”På våning tretton.”

 

Han visslade lågt. ”Där ser man, är du vidskeplig?”

 

”Nä, det där är bara skitsnack. Jag tycker det är bra att de har den våningen numrerad. Annars blir ju bara våning fjorton den som var tretton. Det är tramsigt, tycker jag. Jag ska minsann visa alla andra runt mitt bord att de har otur, men själv tänker jag inte ha någon.”

 

De skrattade igen.

 

”Vad har du för nummer förresten? Jag har 5.727, inget turnummer direkt.”

 

”Jag har inget turnummer heller, men jag fick tresiffrigt i alla fall, 857.”

 

”Alltid något”, sa han med ett leende.

 

De pratade om väder och vind den kommande halvtimmen, men undvek noga att prata om turneringen. Det var skönt att slå bort tankarna på den annalkande utmaningen. Till slut suckade Dibley och reste sig upp.

 

”Jag ska nog åka upp till våning tretton. Det är inte så långt kvar innan starten nu och jag måste verkligen gå och pudra ... Nej, nu höll jag på att glömma bort mig. Jag måste verkligen gå och bajsa innan det startar på allvar. Tänk att förlora marker bara för att man är nödig. Hur skulle det se ut?”

 

Peter flinade åt henne. ”Mycket bra idé, min sköna dam. Finns det förresten något passande epitet för en nyligen frigjord kvinna?”

 

”Kalla mig vad du vill. Magen trycker på ändå.”

 

Peter brast ut i skratt. Han hade aldrig träffat på någon som hon. Tänk om någon av dem blev utslagen från turneringen innan de hade en chans att träffas igen ... Han slog ner blicken i marken för en stund. Det kanske var att överdriva, men han hade gillat henne från första stund. Han öppnade munnen för att säga något, men hindrade sig.

 

”Ja, det är väl dags att röra på sig”, sa han istället.

 

”Det är väl det.” Hon tvekade en kort stund innan hon vände sig om för att gå. ”Lycka till då, Peter. Vi kanske ses senare.”

 

Sedan gick hon med pokerväskan nonchalant uppslängd på ena axeln. Han tittade på hennes svängande höfter när hon gick och undrade om de skulle ses någon mer gång. Hon försvann runt en pelare när han insåg sitt misstag. Han for upp ur stolen och sprang ifatt henne.

 

”Dibley. Vänta!”

 

Hon vände sig hastigt om och log osäkert mot honom, som om hon inte riktigt förstod vad han höll på med.

 

”Du … Vi kan väl ses senare om vi inte blir utslagna innan dess?”

 

Han hade nästan väntat sig ett blankt nej, men hon log bara det där varma leendet.

 

”Det skulle jag tycka om, men var?”

 

Han funderade en kort stund innan han kom på det.

 

”Sovsalarna på våning tre. Vad tror du om det?”

 

Han insåg hur det lät så fort han sagt det.

 

”Ehh. Jag menar bara … Du vet, ett ställe som vi båda hittar till. Vi kanske hamnar på helt andra våningar sen och …”

 

Hon fnittrade förtjust när han förläget tittade ner i golvet.

 

”Klart jag vet vad du menar. Det är en bra idé. Sovsalarna på våning tre i första pausen? Så kan vi se vart vi tar vägen sen. Det blir bra.”

 

”Ja. Härligt. Då ses vi senare.” Han blev så glad att han själv blev förvånad. Det var egentligen inte bra. En sådan här sak kunde förstöra hans koncentration under spelets gång. Strunt samma. Han hade en date redan under första pausen. Något att se fram emot och något att tänka på så man inte klantade bort sina marker.

 

”En sak till. Var försiktig med markerna så du inte förlorar alla för snabbt”, det lät tafatt men han ville ändå ha det sagt.

 

Dibley log igen, tog ett snabbt steg närmare och gav honom en lätt puss på munnen, innan hon vände sig om och gick i riktning mot hissarna. Han följde henne med blicken tills hon försvann ur sikte. Dibley fick honom att tänka på ett minne från tonåren.

 

Han hade kommit hem tidigt från skolan en dag. Han var ensam och hade slagit på TV:n. Där visades en musikvideo med en man och en kvinna som sprang genom en öken, där stora ödlor krälade runt och med tungor likt ormars slickade i sig vad de kom åt. Bland annat stora bufflar, och såklart människor. Bilderna skiftade och snart sprang paret längs en å i vilken fiskstim sprattlade, och därefter längs en strand. Såhär efteråt tedde sig videon märklig och svårtolkad, som om artisterna själva inte visste vad de ville gestalta. Fast kanske gick det bara över Peters huvud. Hur som helst spelade det ingen roll, för det Peter kom ihåg bäst var kvinnan. Hon hade väckt det där inom varje pojke som får deras hjärnor att stänga av och som fick det att vattnas i munnen över sådant som var främmande, men högst åtråvärt.

 

Idealkvinnan på den tiden, åtminstone den som basunerades ut på reklampelare och i reklampauser, var den trådsmala, den som behövde en rejäl smörgås för att undvika att spontant knäckas på mitten. Tjejen i musikvideon var helt annorlunda. Hon hade hull utan att vara tjock, och höfter som fick det att göra fysiskt ont i honom. Hennes lena ansiktsdrag var svagt asiatiska och hon sjöng med en hes röst som för alltid etsade sig in i hans minne.

 

Dibley påminde honom om den där sångerskan, och det väckte känslor som han länge värjt sig från. Det var oroväckande, men också … spännande. Uppfriskande, rentav.

 

Men minnet av sångerskan hade, som allting annat, bleknat och försvunnit. Snart fanns bara en otydlig, förvrängd minnesbild av den där sången kvar. Det var som med allt annat, som tynade bort och obemärkt förpassades till glömskan. Han ruskade på huvudet för att få bort de tankarna.

 

Det fanns ingen mening att dröja sig kvar i det som varit. Dibley var det som fanns i hans tankar och det var det som var viktigt just nu. När den tanken lagt sig till rätta i hans huvud blev han märkligt upprymd. I det ögonblicket spelade det ingen större roll om han blev utslagen bland de tusen första eller om han verkligen tog sig till de hundra sista. Han gick tillbaka till stolen vid väggen, där han förstrött bläddrade i broschyren utan att förstå vad som stod. Han vinkade till sig en vakt, som lydigt kom släntrade, och beställde in en stor smörgås. Vakten försvann och återkom snabbt med en rejält tilltagen baguette och ett glas vatten. Peter visste inte när han skulle få äta nästa gång och energin skulle behövas.

 

Medan han åt funderade han länge på vad Dibley hade sagt, om att bli någon helt annan här på kasinot. Hon hade onekligen en poäng, men var det rätt väg för honom? Att bli någon annan låg utanför hans planering. Det var en möjlighet han inte hade tagit med i beräkningarna. Tänk att bara få släppa allting för ett par timmar ... Han grubblade fram och tillbaka en stund tills han slutligen avbröts av en mjuk lång ton ur högtalarsystemet.

 

”Alla deltagare ombeds gå till hissarna för transport till respektive startvåning.”

 

Peter reste sig upp, hävde upp väskan med marker på axeln och tog sin egen packning i handen. Bakom pelaren fanns en liten trappa som ledde upp till hisskorridoren. Ett tjugotal hissar bredde ut sig längs väggen framför honom, alla med spegeldörrar så att de reflekterade det blanka golvet och den mörka träpanelen på väggarna. Utanför hissarna stod ett trettiotal deltagare som liksom han själv hade väntat på signalen att bege sig upp. Några stirrade oseende framför sig, andra stod kaxigt bredbent och med armarna i kors för att markera att de inte var nervösa.

 

Ovanför varje hiss fanns siffror som talade om vart den åkte eftersom alla hissar inte åkte till alla våningar. Detta var för att förhindra förvirring bland stressade deltagare, samt för att kontrollera deltagarnas rörelsefrihet i kasinot. Det fanns trappor för att underlätta transporten för deltagarna, men King's Hope såg helst att hissarna användes, åtminstone på våningarna längst ner.

 

Själv tog han sikte på hissen näst längst till vänster. Han klev fram till hissdörren och tryckte på knappen. Snart såg han hur ljuset i springorna förändrades när hissen långsamt saktade in och slutligen stannade framför honom. Spegeldörrarna gled ljudlöst upp. Där inne stod en vakt ur personalen. Den svarta kostymen och det neutrala bleka ansiktet smälte in mot de beiga väggarna inuti hissen. Allt annat i hotellet hade hittills haft en mörkare ton så Peter tyckte hissen såg inbjudande ut, som en låga för malar.

 

Kom in i ljuset och värmen. Kom in, kom in så åker vi uppåt till gladare platser.

 

Det var garanterat ett knep för att få tvekarna att ta steget. Själv hade han bestämt sig för att inte tveka, han var ju här nu, det fanns ingen mening med att vända om och åka hem. I så fall skulle han ångra sig för alltid och någon av reserverna som han visste väntade utanför hotellet skulle ta hans plats. Då skulle han inte kunna hamna i Boken. Han skulle inte få någon date med Dibley. Han skulle in i hissen, det bara var så. Trots det tvekade han. Sedan ruskade han på huvudet, tog ett djupt andetag och klev in.

 

Mannen i kostymen var en tyst olycksbådande staty som hotade att välta över Peter och krossa honom. Hissen fylldes plågsamt långsamt på med människor. Peter sneglade på sina medpassagerare. Bredvid honom till vänster stod en fet man med golfkeps och mörka glasögon. Till höger om honom stod en lång och smal kille som andades med öppen mun så att ett svagt visslande hördes. Runt omkring honom stod ytterligare åtta deltagare under tystnad och trampade nervöst. Till slut harklade sig den svarta kostymen.

 

”Nu stängs dörrarna.”

 

Alla visste vad det innebar. Peter såg hur dörrarna gled igen som i slow-motion. Han funderade ett kort ögonblick på att slänga sig ut genom dem. Vräka de andra deltagarna åt sidan och kasta sig framåt. Han såg framför sig hur han vred kroppen i sidled för att hinna igenom dörrarna innan de slöts om honom. Överkroppen skruvades långsamt ett kvarts varv när han tog fart och seglade genom luften. Knäna nuddade vid dörrkanterna och fötterna sträcktes ut när han seglade genom öppningen och landade på rygg ute i hallen precis som dörrarna gled igen. I verkligheten rörde han sig inte och hissen satte sig i rörelse uppåt med ett litet ryck. Han hade passerat the point of no return. Nu fanns bara en enda väg framåt. Framför honom fanns turneringen och någonstans i fjärran hägrade första priset. Hissen accelererade uppåt.

 

 

 

Kapitel 3

 

 

 

 

I utkanten av det lilla samhället där Peter bodde fanns en ruin av ett gammalt industriellt tegelhus som brunnit ner för minst tjugo år sedan. Solblekt klotter vittnade om att ruinen hade varit ett tillhåll för ungdomar förr, då några av väggarna ännu inte hade rasat. Nu för tiden återstod inte mycket mer än tegelhögar och stället erbjöd vare sig insynsskydd eller skydd mot väder och vind. Ogräs hade letat sig in bland sprickorna. På det ställe där början på ett mekaniskt produktionsband en gång stått sträckte nu två små ungbjörkar ivrigt sina grenar mot solen. Ungdomarna drog vidare och lämnade huset till moder naturs försyn.

 

Det var så Peter hade hittat platsen en dag då han varit ute och gått för sig själv, ett litet krypin som var hans egen hemlighet. Intill en förfallen tegelvägg, till hälften dold av högt gräs, fanns en tunnel. Utifrån såg det inte ut som mer än en spricka bland de söndervittrade tegelstenarna, men kikade man närmre kunde man se att tunneln sträckte sig en bit in. En pojke i tolvårsåldern kunde utan större problem krypa in där. En av tegelväggarna hade rasat över en mindre container och dolt den, som en stenig kulle bland ruinerna. Vatten läckte in från ett hål i taket och där inne fanns mögliga porrtidningar och råttspillning utspritt på marken.

 

Peter stod utanför och kastade en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen vuxen var i närheten. Vant sjönk han ner på knä och kröp genom det torra gräset, in i mörkret. Han var nästan helt säker på att han just nu var den enda i hela världen som visste om det hemliga rummet. De som någon gång hade varit där inne hade sedan länge gett upp, förmodligen då ingången hade sjunkit ihop så att man fick passa huvudet när man ålade sig in. Han kröp vidare och duckade för att inte skrapa upp huvudet mot ett rostigt järnrör som stack ut ur taket. Snart var han inne och kunde resa sig på knä. Svagt ljus strilade in från öppningen bakom honom och ögonen vande sig långsamt i dunklet.

 

"Det här ska jag visa bara dig", viskade han andaktsfullt.

 

Rummet var så hemligt och häftigt att han inte ens hade berättat om det för sina kompisar. Han reste sig, borstade jord från knäna och andades in den fuktiga, mögeldoftande luften. Det pirrade i kroppen när han tänkte på att få ta sin lillasyster hit. Han skulle visa henne allting. I hörnet där borta var jorden torr och där kunde man sitta och fundera. I det andra hörnet fanns en rostig spik som man kunde riva sig på. Här inne skulle de kunna gömma saker som bara de två visste om. Han såg så mycket fram emot att få lära henne allt han kunde att han var tvungen att forma munnen till en tratt för att syresätta lungorna.

 

Han svepte en sista gång med blicken över det hemliga rummet, sedan sjönk han återigen ner på knä och började därefter krypa ut i solskenet.

 

 

 

Peter klev ur hissen tillsammans med en liten asiatisk kvinna i pösiga kläder och med deltagarnummer 3.442. Våning elva öppnade upp sig framför dem som en salong som tycktes skimra i febriga ångor. Ljussättningen fick pelarna att glittra och raderna av pokerbord såg härifrån ut som skimrande paradisöar. Våning elva var storslagen.

 

Till vänster om honom längs med väggen fanns skåp i prydliga rader, kubformade med en meter per sida och försedda med elektroniska lås. De sträckte sig ända fram till väggen ett tjugotal meter längre bort. Peter letade upp ett tomt skåp, där han lade sin privata väska och slog sedan igen dörren. Pokerväskan hängde han över axeln. Sedan låste han skåpet genom att dra sitt armband över en liten metallplatta. Ett svagt pip följt av ett klick och skåpet var låst. För säkerhets skull testade han att låsa upp det igen genom att vifta med armbandet framför metallplattan. Dörren klickade till och svängde upp. Ett fönster med reliker från en annan, otillgänglig värld. När han var nöjd vände han uppmärksamheten mot pokerborden.

 

Den enorma salen var uppdelad i sektioner som skildes åt av stora tjocka pelare i V-formation. Man hade bra överblick över borden, som var strategiskt placerade i de olika delarna. Antalet bord varierade mellan sjuttio till nittio eftersom det var femhundra deltagare på varje våning. King's Hope erbjöd tiomannabord, men de var sällsynta och brukade generellt sätt inte dyka upp förrän omgång sex. Istället premierades färre deltagare runt borden för tätare stämning och mer interaktion mellan spelarna.

 

Under King's Hopes första år hade tiomannabord varit det standardiserade formatet, men då många deltagare valde att sitta extremt passiva och vänta på bra kort blev TV-sändningarna väldigt utdragna. Vinnaren det första året, Chris "Warmec" Houlhian, yttrade vid ett tillfälle de klassiska orden som för alltid ändrade strukturen på King's Hope:

 

"Det spelar ingen roll hur många motspelare som finns runt bordet vid ett givet tillfälle. Förr eller senare måste jag slå ut dem, och kan jag inte göra det nu har jag inget här att göra. Ge mig hellre ett bord med färre motståndare där det händer lite, än det här plågsamt långsamma tempot."

 

Efter detta uttalande skrevs regelverket om och redan följande år fanns följande att läsa i broschyren:

 

 

 

12. Antal deltagare per bord kommer variera och slumpas fram innan varje omgång. Croupieren vid det aktuella bordet vet alltid var gränsen går för din omgång. Om bordet du vill sätta dig vid är fullt kommer du bli hänvisad till ett annat bord.

 

 

 

Därför var grundförutsättningarna runt borden varierande för deltagarna, men det adderade onekligen en taktisk dimension som var spännande och utmanande för de som ställde upp i turneringen. Turneringen på King's Hope liknade inget annat och gjorde även att det blev mer aktivitet runt borden, och således också bättre TV.

 

Längst in i salen var den stora scenen, som fanns i varje sal, och till vilken en bred trappa ledde upp. Man kunde se den tydligt från vilket bord man än satt vid. Golvet var täckt av en azurblå heltäckningsmatta, som kallades för den blå marschen. Namnet hade skämtsamt uppstått under turneringens andra år, för förr eller senare tvingades nästan alla deltagare att gå fram till scenen.

 

Peter kryssade fram mellan deltagarna som var utspridda i lokalen. Några stod för sig själva och tryckte. Andra stod i små klungor och samtalade lågt. Ytterliga en skara satt redan utspridda vid borden och väntade. Lågmälda samtal och spridda, nervösa skratt hördes. Peter funderade på att ansluta sig till någon av grupperna men bestämde sig för att hålla sig för sig själv till dess att turneringen började. En klocka högt upp på en pelare visade 11:20. Fyrtio minuter kvar innan det satte igång. Han började leta efter sitt bord för att i lugn och ro kunna fixa de sista småsakerna innan starten. Det var inget som behövde fyrtio minuter, men han fick en idé. Om han hade plockat upp alla sina marker och skaffat sig något att dricka så såg han proffsig ut. Ett första intryck är viktigt, framförallt vid pokerbordet och i synnerhet på King's Hope. Med lite tur kunde han ingjuta respekt i någon av sina motspelare och det var ju faktiskt allt som behövdes för att han skulle vinna marker under den här första, viktiga delen av turneringen.

 

Han gick runt och sneglade på de små elektroniska namnbrickorna som fanns vid varje bord. Han registrerade några av namnen på brickorna men tröttnade snabbt då det blev för många att hålla i huvudet. Det tog honom tio minuter att hitta till sin plats och vid det laget hade han hunnit bli svettig och stressad. Han hade passerat sitt bord två gånger innan han lyckades läsa namnskyltarna rätt.

 

Alla bord på kasinot var utformade på samma sätt: en halvåtta, eller som ett stort mjukt B. Croupierens plats var i mitten av inbuktningen på ena långsidan. Där hade croupieren bra översikt över bordet och kunde lätt nå alla marker och kort som var i spel. Runt hela bordet löpte också en upphöjd läderkant där deltagarna kunde vila armarna. Inbäddad i den fanns en kamera, som snappade upp deltagarnas kort och visade dem på TV. Exakt tjugofem centimeter från kanten löpte en linje runt hela bordet, fem millimeter tjock. Linjen markerade tydligt vilka marker och kort som var i spel. Om någon av misstag kastade eller lade marker eller kort över linjen så var de i spel. Antingen kunde man lägga sig, fold, eller också blev korten uppvisade om någon blev synad, call. Framför croupieren fanns en rak svart linje som markerade var de gemensamm korten skulle vändas upp. Vidare var bordet täckt med en sorts teflonliknande filtduk i en mjuk vit färg, vilket fick korten att nästan friktionsfritt glida fram. I mitten av bordet fanns kasinots initialer i stora röd-svarta bokstäver: KH, samt ett bordsnummer, om än med något mindre siffror. Peter skulle starta vid bord trettio. Framför varje stol fanns, inbäddad i den förhöjda kanten, en display där deras namn och nummer stod. Peter svepte med sitt armband framför displayen, som svarade med ett kort pip. Han var registrerad.

 

Två deltagare satt redan runt bordet och väntade när Peter anlände. Han mumlade fram en hälsning innan han dråsade ned på sin sittplats, snett framför croupieren. Det var en okej plats, tyckte han. Inte ända ut på kanten men ändå där rundningen av bordet började. Han inbillade sig att det skulle ge honom svängrum med armarna på ett sätt som de närmast croupieren inte hade.

 

Till höger om hans stol fanns en fyrkantig, piedestalliknande upphöjning en halvmeter över golvet. Den var gjord för markerväskan och när han satte väskan i hålet gled den på plats med ett klickande, så tight utformad var den. Allting kändes påkostat, lyxigt och på riktigt. Det var på riktigt! Där fanns också plats att ställa ifrån sig glas eller en askkopp om det skulle behövas. Han började genast packa upp sina marker. I ögonvrån såg han att de andra två redan hade plockat fram sina och staplat dem i prydliga högar. I ivern att få upp sina marker slog han handen i bordet och markerna han hade i näven ramlade ner på golvet med ett skrammel. Han kastade sig ner och plockade upp dem. Det kunde hända vem som helst, men det hände just honom. Han såg framför sig hur idén om att sätta sig i respekt hos motståndarna föll lika fort som markerna han just tappat.

 

Skit, skit, skit.

 

När han väl fått tag på alla marker och försiktigt staplat upp dem på bordet insåg han sitt nästa misstag. Han hade glömt pudret för sin svettiga näsa, som han hade i sin privata väska. Han övervägde att rusa iväg för att fixa det, men sköt tanken åt sidan. Risken fanns att det var en av hans tells, för de som var uppmärksamma runt bordet. Det kunde lika gärna slå åt andra hållet också, det vill säga att de såg hans svettiga näsa och tolkade det som om han hade starka händer. Alltså fanns potential att variera spelet om han skippade pudret. Det som störde honom mest var att han hade tappat greppet över sina noggranna förberedelser. Till slut bestämde han sig för att det ändå var bra på det här sättet.

 

Andas lugnt så kommer allt gå fint.

 

Hans sinnesstämning och kontroll hade ruckats, men det som räknades var hur han hanterade det. En klocka på väggen visade tjugofem minuter kvar. Gott om tid att lugna ner sig och få kroppen i balans igen.

 

Två stolar till vänster satt en kort, kraftig man och tittade roat på honom. Peter log svagt när deras ögon möttes. Mannen, som såg ut att vara någonstans runt fyrtio år, hade en smal mustasch, tjocka läppar, platt näsa och bruna, djupt liggande ögon. Hans hy var gyllenbrun och det korta, kolsvarta håret var kammat åt sidan. Peter trodde han kunde vara från Mexiko, eller kanske från Spanien. Displayen framför honom visade att han hette Miguel Hernandez med deltagarnummer 2.521.

 

Till vänster om Miguel, alldeles till höger om platsen där croupieren skulle sitta, satt en mycket ung man. Hans namn var Mads Knudsson, nummer 412, och han såg inte ut att vara mycket äldre än tjugo år. Vit, kraftig och med gult krulligt hår. Han hade ett runt ansikte, stor potatisnäsa och blå simmiga ögon, som kröntes av tjocka ögonbryn. Han hade en löst hängande fotbollströja på sig med den danska flaggan tydligt på magen. Blicken var krampaktigt riktad framåt.

 

Nu när Peter väl satt här visste han inte riktigt hur han skulle bete sig. I sitt huvud hade han planerat att vara den lugna, coola, orubbliga spelaren. Just nu var han bara nervös och villrådig. Ville han lära känna sina motspelare, egentligen? Eller var det bättre att bara sitta tyst tills turneringen började? Han kunde inte bestämma sig, skruvade på sig och bröt själv tystnaden.

 

”Hej, jag heter Peter. Är ni redo för det här?” undrade han på knagglig engelska, med en röst som darrade av nervositet.

 

”Jag har varit redo i tre dagar”, svarade Miguel på felfri engelska.

 

”Jag också”, nickade dansken mekaniskt.

 

Sedan blev det återigen tyst runt bordet. Peter stirrade ömsom ut i tomma luften och ner i bordet och väntade på att tiden skulle gå. Han studerade andra deltagare, utspridda runt borden. Många satt med hörlurar och lyssnade på musik. Snart märktes det att det började dra ihop sig. Överallt i salen kunde han se hur deltagare gick och satte sig där de digitala displayerna visade deras namn. Alla initialplatser valdes slumpmässigt av en dator. Det var ett listigt system, då ingen skulle kunna veta vilka motståndare de hade vid borden och på så vis skaffa sig något fördelaktigt försprång. Visst kunde det bli så att en sämre spelare hamnade vid ett bord där flera proffs med flera års erfarenhet av pokerspelande fanns, men eftersom slumpen avgjorde var det inte orättvist. Peter dolde ett ofrivilligt leende. King's Hope lyssnade i regel inte på klagomål.

 

Strax därefter kom två deltagare nästan samtidigt och slog sig ned vid bordet. Den första satte sig mellan mexikanen och dansken. Displayen talade om att han hette Lennart Olofsson med deltagarnummer 7.981. Han var i Peters ålder med bred näsa, blå ögon, buskiga ögonbryn och ett kantigt ansikte. Hans tjocka, bruna hår glänste av för mycket vax. Han bar mörkblå jeans och en tjock mörk tröja med ett litet märke på bröstet föreställande en ros. Han skakade hand med de som satt vid bordet, log stort och mosade Peters hand med ett överdrivet fast handslag.

 

Den andra deltagaren satte sig mellan Peter och mexikanen. Det var en kvinna med smalt ansikte, spetsig näsa, nötbruna ögon och tunna läppar som pekade svagt uppåt, vilket fick det att se ut som hon log åt något hemligt. Hennes blonda hår var flätat och luggen föll ned över hennes panna. Peter fick intrycket att hon var väldigt prydlig, kanske jobbade hon som mäklare eller på bank? Displayen förkunnade att det var Louise Vallaganie med nummer 44. Hon var första deltagaren han sett med ett tvåsiffrigt nummer. Louise presenterade sig artigt för de andra, men verkade egentligen inte intresserad av människorna som hon delade bord med. Peter kunde inte avgöra var ifrån hon kom. Kanske Ryssland? Eller Polen. Eller USA. Han hade ingen aning. Han sneglade på klockan som visade 11:42. Arton minuter tills det satte igång.

 

Tre minuter senare, när klockan slog om till 11:45, hände någonting vid scenen vilket fick allas blickar att vändas ditåt. Sorlet i salen tystnade. Från en sidodörr kom alla croupierer. De var män och kvinnor i alla åldrar, men med några gemensamma komponenter. De utstrålade alla en iskall känsla av professionalism och målmedvetenhet, som om de var födda för att dela ut kort på King's Hope. Det var deras enda livsuppgift och deras släkt hade felfritt utfört den ärofyllda sysslan under flera generationer. De hade alla samma uniform, svarta lackskor, mörka bomullsbyxor, en vit skjorta nedstoppad innanför byxorna, en svart väst över skjortan samt en röd fluga vid halsen.

 

Peter stirrade hänfört på hur den tysta processionen av människor ställde upp sig i raka led. När den sista passerat ut genom sidodörren till scenen stod de helt still och tysta under en minut med händerna knäppta bakom ryggen. Sedan, på given signal, gick de ut i lokalen för att bemanna sina respektive bord. De skred fram utan att säga något och de vek av som om de var en flod som delades av osynliga krafter. När Peter såg de blonda kvinnliga croupiererna kom han att tänka på valkyrior. De kom till slagfältet för att hämta hem de döda efter den strid som skulle utspelas här på kasinot.

 

Ni kommer för tidigt.

 

En ung man med rufsigt brunt hår stannade framför deras bord. Han stod med händerna knäppta på ryggen och väntade. Peter gissade att han var runt tjugofem år. Ögonen var klarblå, vaksamma och blicken genomträngande. Hans näsa såg ut som en rovfågels, redo att slå ner på sina offer runt pokerbordet.

 

Bara en dag på jobbet. Självsäker och iskall. Läckert.

 

Det fanns ytterligare en tom stol till höger om Peter, vilket innebar att de bara skulle bli totalt sex personer runt det här bordet. Displayen visade att den spelare som ännu inte dykt upp var en man vid namn Howard Pelshik, nummer 8.621. Peter tänkte på reglerna. Om han inte plockade upp sina marker innan starten så skulle han bli diskvalificerad. I Boken som utkom för sex år sedan fanns en notis om en person som drabbats av panik ett par minuter innan turneringen startade. Han hade bultat på hissdörrarna och vrålat att de skulle släppa ut honom ända tills Chefen annonserade i högtalarsystemet att turneringen nu var startad. Mannen blev omedelbart diskvalificerad och så var det med den saken. Peter kom ihåg händelsen för att det hade dykt upp som en statistisk notis i Boken. Varje år hade etthundraen personer möjlighet att komma med i boken: Den första som åkte ut blev inskriven. Men den som åkte ut först måste naturligtvis hålla sig till reglerna för att hamna i Boken. Således hade den diskvalificerade mannen stor tur som hamnade där, eftersom han var den tionde deltagaren genom King's Hopes historia att åka på det sättet. Det var inte troligt att ett sådant scenario skulle upprepas. De hundra sista deltagarna fick också möjlighet att komma med i Boken och få sina namn förevigade. Beroende på om de valde att fullfölja turneringen eller ej, förstås.

 

Nu blev Peter plötsligt irrationellt nervös över att Howard inte skulle dyka upp. Alla deltagare var i sin fulla rätt att inte sitta vid borden, men de var ändå tvungna att ha sina marker där så att de kunde betala sina mörkar. Det var inte ovanligt att deltagare med stora stackar gick och åt eller sov någon timme. Han sneglade oroligt på klockan på väggen: 11:51.

 

”Hah, vilken show va? Det här var mer än jag hade räknat med. Eller vad säger ni?” utbrast Lennart.

 

Hans engelska var bättre än Peters och han hade bara en svag dialekt. Han flinade brett medan han vred och vände på sig i stolen för att se alla croupierer. Någon mumlade något ohörbart till svar, i övrigt var det tyst runt bordet.

 

”Du är väl svensk i alla fall?” försökte Lennart och riktade frågan direkt till Peter, fortfarande på engelska.

 

”Var det inte häftigt? Så jävla kontrollerat liksom. Det var fan bättre än att se frugan bli påsatt av en handfull svettisar”

 

”Jo visst, det var fint. Var kommer du ifrån? Någonstans i närheten?” Ett första intryck av Lennart sa honom att karlen förmodligen var en sådan som försökte prata omkull sina motspelare. Det var helt tillåtet, men det kunde bli otroligt enerverande att konstant höra en röst tjattra i öronen när man försökte lista ut hur man skulle spela den hand man hade. Pokerpsykologins krig hade redan börjat. Den som förlorade kriget åkte ut ur turneringen, så enkelt var det.

 

”Jag är född i Umeå, fast nu bor jag i Uppsala. Men nog åkte jag limmo hit. Jajamän. Klart man inte ska missa den chansen att åka lyxigt vrålåk när den finns. Fick mig att känna mig som grabb igen”

 

”Jag håller med. Och den här kåken är ju som ett stort rymdskepp. Det är annat än de östgötska skogarna där jag kommer ifrån ...” Peter frös till och kunde nästan bita av sig tungan. Utan att tänka sig för hade han börjat prata om sig själv på precis ett sådant sätt som han ville undvika. Man skulle nästan aldrig ge upp information lättvindligt i poker, för om man lättade på ett hörn kunde andra lättare följa efter. Instinktivt gillade han dock Lennart, för där fanns en underliggande rakhet som bara en uppväxt utanför storstäderna kunde skapa. Peter kände igen sig själv i den. Trodde han åtminstone.

 

”Jaså du är där nerifrån. Det hör jag ju förresten. Förut träffade jag en kärring som var från Dalarna så vi är inte de enda svenskarna här. Är du bra på Texas hold’em no limit, då?”

 

”Nja. Vi får se.”

 

Det var Texas hold’em de skulle spela till dess att vinnaren var korad. Alla spelare fick två kort i början av omgångarna. Sedan fick man beta, satsa marker, en runda för att se vilka som skulle vara med under den omgången. Efter det bränner, lägger åt sidan, croupieren ett kort, alltså lägger det åt sidan utan att någon kan se vilket det är. Sedan läggs tre kort upp på bordet, floppen. Dessa kort kan alla använda för att skapa en pokerhand. Därefter följer en runda där spelarna som är kvar får satsa. När de är klara bränner croupieren ett kort, innan det fjärde kortet läggs ut; turn. Ytterligare en runda följer där spelarna får satsa marker tills det är dags att bränna det sista kortet och lägga ut river. Med sina två kort på hand har nu varje spelare totalt sju kort att skapa en pokerhand innehållandes fem kort från. En sista omgång med satsningar sker varvid en spelare vinner de marker som är i spel i potten. No limit innebär också att en spelare kan satsa hur mycket som helst av sina marker när som helst under spelets gång. Minimiinsatsen är dock alltid som lägst stora mörken.

 

”Jaså, du vill inte prata om det. Ha, ha. Ja, vi får se när det sätter igång. Ska inte den där komma snart förresten?” undrade Lennart och pekade nonchalant på den tomma platsen bredvid Peter.

 

Repliken fick Peter att känna olusten komma krypande. Klockan visade nu 11:54 och stolen var fortfarande tom. Medan han tittade på klockan slog visaren över till fem i tolv. Det var signalen som alla croupierer väntat på för de drog unisont ut sina stolar med ett skrapande som fyllde lokalen. Sedan sjönk de ner på stolarna i närmast kuslig harmoni.

 

Deras croupier, som enligt namnbrickan hette Rasmus, plockade genast upp en oöppnad kortlek ur bröstfickan. Han höll upp den i handflatan och visade den i tur och ordning för deltagarna. Sedan bröt han förpackningen, stoppade plasten i bröstfickan på västen och spred ut korten i ett solfjädermönster på bordet framför sig. Baksidan på korten var helt vita, förutom bokstäverna KH som satt symmetriskt utplacerade, så att de kunde läsas från alla håll.

 

Rasmus samlade ihop korten och började blanda leken. Det såg lekande lätt ut när han kuperade kortleken, tryckte fast de båda halvorna mot bordet med långfingret och ringfingret och drog tummarna nästan omärkligt från botten av de två högarna så att korten blandades med varandra. Han gjorde så fyra gånger innan han tog upp den blandade kortleken, tryckte fast ett tjockt plastkort i botten, så att det understa kortet inte skulle synas, och slog sedan kortleken i bordet två gånger så att korten hamnade jämt. Sedan slängde han med stor precision upp ett kort med framsidan upp framför deltagarna med start på Howard som fortfarande inte fanns vid bordet.

 

Howard fick 2♣, Peter 9♥, Louise Q♥, Miguel 3♦, Lennart 10♠ och slutligen Mads med J♦.

 

Det innebar att Louise fick börja på dealerposition eftersom hon fått högst kort. Rasmus samlade korten och sköt över dealerknappen till Louise. Dealerknappen visade vem som började dela ut kort, vilket innebar att det första kortet som gavs till spelarna skulle hamna hos Miguel. Därefter delades korten ut i medsols riktning tills alla spelare fått två kort.

 

Miguel och Mads, som satt efter dealerknappen, skulle också tvingas betala lilla respektive stora mörken. Förr eller senare tvingades man att lägga ut sina marker på bordet och att fegspela och hoppas på finalplats fanns inte på kartan. Mörkerstrukturen på King's Hope hade karaktären av en turboturnering, vilket innebar att mörkarna snabbt skulle bli höga och att deltagarna fick kämpa för att hålla sig kvar i turneringen. Om de inte lyckades ackumulera tillräckligt med marker relativt snabbt, skulle de snart tvingas chansa och statistiskt sätt började turneringens snabba tempo utkristalliseras redan under omgång tre eller fyra. Nivåerna på mörkarna höjdes en gång varje timme. Nu i starten var nivåerna låga, bara 50 på lilla mörken och 100 på stora mörken. Det innebar ändå inte att man skulle ta förlusten av marker lätt. Alla hade visserligen sina 10.000 att starta med, men det kunde svänga otroligt fort. Man var alltid bara ett par händer ifrån att åka ur om man var oförsiktig.

 

Rasmus uppvisning hade tagit mindre än en minut. Peter sneglade återigen på Howards plats. Vem han än var så hade han nu bara knappt fyra minuter på sig att ta sig hit. Annars: diskvalificerad. Egentligen borde han vara glad över en motståndare mindre, men det var han märkligt nog inte.

 

När visarna slog om och visade 11:58 kom Howard springande. Det var en kort, kraftig man med asiatiskt utseende som var klädd i mörklila kostym. Det tunna, svarta håret fladdrade från sida till sida när han kastade sig till höger och vänster för att inte krascha in i pokerborden och deltagarna som satt runt dem. Han bar små solglasögon som helt dolde hans ögon, men som framhävde hans påsiga kinder. Han flämtade innan han satte sig och öppnade sin pokerväska för att plocka upp sina marker.

 

”Ursäkta att jag är sen. Magen”, sa han och pekade, utan att se upp från sin väska.

 

Att se Howard anlända fick honom att räta på sig i stolen. Nu kunde turneringen sätta igång som det var tänkt. Som om självaste Cid Andrew hade hört hans tankar hördes en svag ton ur högtalarsystemet. En sträv neutral röst skar genom tystnaden.

 

”Välkommen till årets pokerturnering på King's Hope. Om ett par sekunder är klockan 12:00 och det är tid för turneringen att sätta igång. Jag önskar alla deltagare lycka till och må korten falla till er fördel. Låt det börja.”

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson