Kapitel 5

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 5

 

Uppdaterad 2016-08-29. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

 

”I skolan såg jag gång på gång hur drömmar trasades sönder. I kontexten små saker, men det var ändå då jag förstod att det som hade skett var oåterkalleligt och att saker och ting inte skulle bli som förr.

 

Vi skulle åka på klassresa vid ett tillfälle och alla elever sparade två pund i veckan i en gemensam kassa. Det gick bra någon månad innan problemen började. Ett par elever slutade plötsligt att ha med sig pengar. När jag frågade varför tittade de ner i marken och vägrade svara. Snart förstod jag att det handlade om överlevnad för de här familjerna. De hade inte råd att undvara några pengar alls.

 

Och därefter blev klasskassan stulen. Jag tror inte det var en elev. Pengarna var nämligen inlåsta i lärarrummet och det fanns inga spår efter inbrott eller så. Äsch, nu spelar det inte någon roll, även om jag har mina misstankar om vem det var. Hur som helst så var detta bara ännu en dröm som löstes upp och försvann.

 

Det var nu jag träffade Marv, på ett av de otaliga föräldramöten som följde. Marv var Issys pappa och hans pojkaktiga sätt var charmerande och trevligt. Vi började träffas utanför skolan och till en början var det ju ganska bra, men sedan …

 

Strunt samma, det är inte viktigt. Det där med klasskassan fick många att prata om hur det var förr. De ville gå tillbaka till känd mark, då det inte var så fattigt och osäkert för så många. Jag vill inte tillbaka. Istället måste vi omfamna det som är nytt och lämna det gamla bakom oss. Jag är här och jag tog mig loss. Det du, Marv, kan du stoppa upp i arslet.”

 

 

 

Väl framme vid hissarna hade blodsockernivån gått ner på rött på Peters inre mätare. Han var hungrig, grinig och fylld med onda aningar. Han kastade en hastig blick på den elektroniska anslagstavlan. Precis som säkerhetskontrollen i entrén förde den tankarna åt en flygplats med dess stora skärmar. Här fanns en stor tabell innehållandes namn, nummer och markerantal. Om man drog armbandet framför en liten scanner kunde man få upp detaljerad information om sig själv: Antal händer spelade, favoritstarthand och snittid för varje hand och så vidare. Där stod också vilken våning man skulle till härnäst. Han skyndade vidare till hissen och började frenetiskt trycka på hissknappen. En vakt som stod vid väggen och stirrade ut i luften vaknade till liv och iakttog honom. Peter ville plötsligt slå till honom.

 

Jag ska inte rymma, idiot.

 

Han behärskade sig, men vankade oroligt av och an innan hissdörrarna till slut öppnades med ett svagt plingande. Han kastade sig in i hissen och slog på knappen till våning tre. Av misstag kom han även åt knappen för våning två. Han stelnade till. Om vakterna fick för sig att han försökte fly skulle han få en varning. Men så lugnade han ner sig. Hissen skulle aldrig gå till våning två eftersom de var spärrade och skulle inte åka längre ner än vad som krävdes. Hissdörrarna gled igen precis då de andra deltagarna började flockas runt anslagstavlan för att se vart de skulle ta vägen.

 

Han var tacksam över att han skyndat sig, för anstormningen till toalettkorridorerna, hissarna och de breda trapporna som löpte mellan våningarna var, trots King's Hope geniala planlösning, alltid förenat med ett visst mått av trängsel och förseningar. Nu var han ensam i hissen.

 

När hissen stannade stod Peter redan beredd. Han slängde sig ut när dörrarna öppnades. Kastade oroliga blickar omkring sig. Förutom en vakt, så var han ensam i korridoren som delade sig åt höger och vänster. Han kunde skymta flera dörrar på sidorna, sovrummen. Längre bort såg han också de stora, röda svängdörrarna in till salong Selma, som skulle förbli stängda ett tag till.

 

Han kastade en snabb blick på den ointresserade vakten, innan han med snabba steg gick åt vänster. Korridoren tycktes sträcka sig oändligt långt in i byggnaden. Han kom upp till tio dörrar innan han slutade räkna. Han öppnade en på måfå och kikade in. Det var ett litet, sparsamt möblerat rum med dämpad belysning. Där fanns i princip bara två sängar och ett litet bord med en väckarklocka. Så man inte skulle missa starttiderna.

 

Stackars satar som ändå försover sig. Då får man personlig service av vakterna.

 

Hon skulle dyka upp. Dibley var naturligtvis bara sen. Vilken våning hade hon sagt att hon startade på igen? Just det, tretton. Klart det tog längre tid för hissen att åka därifrån. Och hon kanske inte hade sprungit till hissen heller som han hade gjort. Det var alltså ingen fara, hon skulle dyka upp vilken minut som helst. Trots det sneglade han nervöst på klockan medan han skyndade tillbaka genom korridorerna till hissarna.

 

Vakten hade inte rört sig en millimeter sedan Peter passerade honom sist. Ett av dörrparen gled äntligen upp med det mjuka plingandet. Dibley var inte där. Istället möttes han av fyra andra deltagare, två män i trettioårsåldern, en söt kvinna med svart, långt hår samt en man som såg ut som han skulle trilla död ner vilken sekund som helst. Peter stirrade på det insjukna, gulaktiga ansiktet. Han måste ha cancer, eller något ännu värre. Han kom på sig själv med att glo på honom. Peter slog bort blicken och låtsades studera väggen som bestod av släta, mörka paneler. De fyra deltagarna försvann åt olika håll. Kanske för att sova, eller ha sex. Fast vem skulle vilja röra den ... spetälske?

 

Efter tjugo minuter var Peter nära att ge upp. Dibley hade förmodligen gått åt. Hon hade verkat skärpt och borde kunnat ha spelat bättre. Fast vad som helst kunde ju hända, förstås. Fan också. Valkyriorna hade hämtat hem ytterligare en stupad krigare.

 

Sex minuter senare, han släppte inte klockan med blicken, vrålade magen efter mat. Han kunde inte vänta längre. Dyster till mods tryckte han på hissknappen. Han såg ljusspringorna avteckna sig i gliporna när hissen gled ner och stannade. Dörrarna öppnades, och där var hon. Strålande glad och vacker så att Peter nästan tappade andan.

 

”Nej men hej, Peter!” utbrast hon. ”Hur är det?”

 

Han visste inte hur han skulle reagera. Han ville krama om henne, gratulera henne till att hon klarat sig så här långt. Kanske sticka tungan i hennes mun och lägga händerna på hennes höfter. Istället stod han med öppen mun och stirrade på henne som ett fån. Sedan såg han mannen vid hennes sida. En kort man med smalt ansikte, krulligt och oljigt svart hår, glasögon och babylen hud. Slemmig. Han höll handen på Dibleys rygg, farligt nära hennes stjärt. Peters ögon smalnade.

 

”Jag trodde inte du ...”

 

”Jaså? Jo då. Jag och Jean-Lafores spelade vid samma bord. Det gick riktigt bra.”

 

Jean-Lafores, nummer 4.821. Vilket bögnamn. Peter blängde på mannen som obekymrat stod kvar och tuggade på läppen. Suget i magen letade sig ut i fingrarna och han kom på sig själv med att knyta näven.

 

Ta det lugnt. Inte dra på sig en varning. Kom ihåg reglerna.

 

 

 

15. Våld mot andra spelare är förbjudet och kommer resultera i en varning. Vid tre varningar diskvalificeras deltagaren.

 

 

 

”Har du väntat länge?” kvittrade Dibley glatt. Hon såg inte, eller låtsades inte se, svartsjukan i Peters ögon.

 

”Nej, en stund bara”, ljög han.

 

”Jaha, vad bra då. Hur har det gått för dig?”

 

”Det har gått hyfsat. Jag har runt 24.000 i marker med mig”, han klappade menande på väskan som hängde vid hans höft.

 

”Oj, det var inte dåligt. Jag har 18.000 ungefär, så jag ska inte klaga. Det gick lite sämre för Jean, han har bara 8.000 kvar ...”

 

Bra.

 

”... så jag lovade att följa med honom ner hit som sällskap. Han kan inte engelska så bra och behövde en tolk. Dessutom är han lite nedstämd just nu”, hon blinkade åt Peter och klappade mannen på kinden.

 

”Jaså, ja det kan ju behövas”, sa Peter stelt.

 

Han var svartsjuk och besviken och hade svårt att dölja det. Dessutom gjorde hans låga blodsockernivå att han fick tunnelseende. Han hade ju bara pratat med Dibley en liten stund innan turneringen satte igång och hon var ju här för att leva ut sådant som inte var möjligt där hon kom ifrån. Hon var som en diffus personifiering av den där sångerskan. Ouppnåelig och vacker. Men. Han hade sett henne först.

 

Jävla skitbögfransman.

 

En kort stunds tystnad uppstod.

 

”Nej, jag ska väl åka upp och äta lite då”, sa Peter till slut.

 

”Okej. Vet du var du ska vara i nästa omgång?”

 

”Nej, jag har inte kollat det än. Tänkte ta det efter maten.”

 

”Jag ska vara på våning femton. Det var ganska många uppe hos oss som blev utslagna. Var det illa hos er?”

 

”Nja, ett femtiotal kanske. Nä, nu får ni ursäkta, jag måste försöka hinna äta innan nästa omgång. Vi ses”, tillade han och tryckte hetsigt på hissknapparna.

 

”Ja, det tycker jag vi ska göra. Här nere igen vid nästa paus?”

 

”Jag vet inte, kanske.”

 

”Jaså? Har du något att passa?”

 

Peter tyckte han kunde ana en lätt sur ton i hennes röst, men den var borta lika fort.

 

”Nej då, förutom förstaplatsen så klart.”

 

”Men då så. Ska vi ses här nere vid nästa paus eller inte?”

 

”Vi kan väl ses här nere om två pauser? Jag tänkte ta det lugnt nästa paus, kanske äta lite igen och känna av motståndarna. Så mellan omgång tre och fyra? Blir det bra?”

 

”Ja det blir bra”, sa hon och studerade samma vägg som Peter stirrat på för en stund sedan.

 

Några spända sekunder förflöt innan hissdörrarna återigen gled upp.

 

”Lycka till då. Spela försiktigt”, sa han rakt ut i luften.

 

”Detsamma. Hej då, kattungen.”

 

”Au revoir”, sa Jean-Lafores med silkeslen röst. Peter var tvungen att bita sig i tungan för att inte vända sig om och slå mannen i ansiktet innan han klev in i hissen. Han blundade och försökte stänga ute ljudet av Dibleys fnitter när hissdörrarna gled igen bakom honom.

 

Hissen stannade mjukt på våning fem och Peter klev ut. En vakt stod utanför dörrarna och stirrade uttryckslöst framför sig. Peter hade svårt att särskilja dem. Bill och Bull. Gånger hundra. Han höll ena handen på magen för att dämpa de tilltagande smärtorna och med den andra höll han väskan på plats på ryggen. Våning fem var likadan som våning elva, men saknade pokerbord. Matsalen låg bortanför den öppna salongen och det var dit han styrde stegen.

 

Prat och skratt studsade mellan väggarna när han närmade sig. Och doften. Den underbara doften av mat slog emot honom. Stekt kött, wokade grönsaker, friterad potatis och kryddor han inte ens kunde placera. Sedan Portugal Drought Incident var den kulinariska upplevelsen och utbudet av mat på King's Hope något som de allra flesta människor inte längre fick uppleva. Många ställde upp i turneringen bara av den anledningen. Den stora torkan i Portugal hade inträffat när Peter fortfarande var för ung för att förstå den fullt ut. Det tog också för lång tid för övriga nationer att förstå det allvarliga läget och reagera med konkreta åtgärder. Då var det naturligtvis redan för sent att rädda de tidigare bördiga områdena. Det vattnades i munnen på honom, som om han vore en av Pavlovs hundar.

 

Matsalen var stor och elegant. Belysningen var dämpad och i bakgrunden spelade en mjuk, anonym musikslinga. Pelarna var fyrkantiga med skimrande, blanka ytor och sträckte sig majestätiskt upp mot taket. Till skillnad från pokersalen skapade deras former en illusion av att befinna sig i flera olika, avskärmade salar. Det var läckert.

 

Då såg han maten. Mitt i rummet fanns diskar övertäckta av glaskupor så långt ögat räckte, allihop dignade av mat. Kött, potatis, pasta, sallader, efterrätter. Han torkade sig om munnen innan han satte fart mot härligheterna. Han höll på att gå rakt in i ett grovt rep som hängde slappt mellan några stolpar. Till och med stolparna och repet var förgyllda, vilket, bisarrt nog, fick honom att känna sig välkommen, som om han vore en kändis på besök.

 

Var det så lätt att manipulera deltagarna att känna sig väl omhändertagna, för att i nästa stund skjuta ner dem utan någon empati? Ja, det var det nog. Han snavade ivrigt framåt, men stoppades av en vakt som klev fram.

 

”Sir, vill du använda en av dina matkuponger nu?”

 

”Va?” svarade han en aning sluddrigt.

 

”Du har fem matkuponger, vill du använda en nu?”

 

Då kom han ihåg reglerna.

 

 

 

18. Varje deltagare har tillgång till fem matkuponger. Dessa får nyttjas när som helst under turneringen. Kupongerna är personliga och kan ej överlåtas. Det är ej heller möjligt att tillskansa sig fler. När de fem matkupongerna är slut medges ej mer mat till deltagaren.

 

 

 

”Ja, jag vill använda en kupong nu.”

 

”Sir, får jag be er hålla upp armbandet.”

 

Peter lydde. Vaktens manschettknappar var så polerade att han kunde spegla sig i dem. Vakten drog ett instrument över Peters armband. Ett svagt pip registrerade Peters matkupong och mannen klev åt sidan.

 

”Smaklig måltid, sir. Du har fyra kuponger kvar.”

 

"Tack skaru ha”, sa Peter ointresserat och trängde sig förbi honom.

 

Han skyfflade på så mycket mat han kunde utan att det spillde över. Där fanns lammfärsbiffar, rostad kyckling i jordnötssås, revbensspjäll, bacon och fisk. Där fanns också fräscha sallader och frukter. Bakom honom fanns ett dessertbord, där chokladtårtor och bakelser trängdes. När han kom till slutet stirrade han obeslutsamt på berget med mat på sin tallrik.

 

Man kanske skulle ta lite till, för säkerhets skull.

 

Magen knorrade och det avgjorde saken. Nu skulle han äta. Han tittade upp för att se om det fanns något ledigt bord i närheten och när han inte såg något gick han spanande mellan pelarna. Han såg Louise sitta vid ett fullt bord. Han gick vidare och fick syn på Lennart som satt tre bord bort tillsammans med en massa deltagare som Peter inte hade sett förut. Efter fiaskot med Dibley var ett bekant ansikte glädjande att se. Där sjönk han ner på en ledig plats.

 

”Tjena! Där är du ju”, utbrast Lennart glatt och dunkade honom på axeln när han satte sig. ”Vi pratade just om dig.”

 

”Jaså?” sa Peter samtidigt som han öste in så mycket kött i munnen som fick plats.

 

”Ja, du är Mr. Royal nu.”

 

Peter tittade upp från tallriken och mötte de andras blickar. Runt bordet satt, förutom Lennart, en tjej med tjockt brunt hår och liten rund näsa, en stor man med skägg och krulligt svart hår samt en yngre kille som liknade Mads.

 

Mads ...

 

Peter slog ner blicken.

 

”Lennart berättade om din royal straight flush”, sa kvinnan blygt. Hon pratade svenska.

 

”Jaha, ja den hade jag inte räknat med", mumlade han mellan tuggorna. "Problemet var bara att den kom helt fel. Det var ingen som hade kort som var bra nog just då.”

 

”Ha, ha, nej det händer", sa den yngre killen, som också var svensk. "Jag hade en triss förra rundan, men då ville ingen gå upp mot mig heller.”

 

”Mm.” Peter tuggade målmedvetet och sneglade på klockan. Än fanns det tid. Trots all lyx och all varierad mat som smälte i munnen på honom så kunde han inte njuta av den. När han inte svarade så bytte den unga killen ämne.

 

”Vad tror ni om motståndet i nästa omgång?”

 

”Tja, det är ju omöjligt att säga. Jag ska upp till våning fjorton efter pausen”, Lennart strök sig eftertänksamt på hakan. ”Jag har ingen aning om vilket folk det är där.”

 

”Äsch, det spelar väl ingen roll. Det är bara att spela så kläderna ryker”, skrattade killen och trummade med fingrarna mot bordskanten.

 

”Snacka går ju”, sa den skäggiga mannen och lutade sig tillbaka i stolen. ”Vi hade en kille vid vårt bord, han var en av de sista som åkte ut. Han ledde från första hand, men så gick han all-in på riktigt dåliga händer i hopp om att slå ut de med få marker. William-nånting hette han, nummer 3.980. Han gick all-in på 7♠9♦, som om han hade värsta chansen på en stege. Det kostade honom tre fjärdedelar av hans marker. Pucko.”

 

”Äh, man måste ju bluffa ibland”, försökte den unga killen.

 

”Visst, men inte efter floppen när det ligger A♠Q♣2♣ på bordet.”

 

”Nej, kanske inte.”

 

”Min poäng är", sa han med skägg, "att den största svårigheten är att behålla nerverna. Att inte låta sig bli steamad eller tiltad bara för att man förlorar en hand, det är svårt. Här värre än någon annanstans.”

 

”Steamad?” tjejen höjde förvånat på ögonbrynen.

 

Mannen med skägget harklade sig och gav henne en road blick. "Om man inte hittar gröngölingen runt bordet på tio minuter av en runda, då är det man själv som är det. Att vara steamad är när någon som är säker på att vinna en hand ändå förlorar och därefter spelar dåligt för att få tillbaka de marker han eller hon förlorade. Det är lättare att spela av sådana allt de har."

 

”Ja, man måste hålla i markerna. Det är ju det enda man har här. Och mat förstås”, Lennart pekade menande på Peters tallrik och klappade sig samtidigt på magen. ”Jag ska nog ta mig en efterrätt till bara för det. Så man står sig.”

 

Han reste sig och försvann bort mot diskarna. De runt bordet föll i tystnad. Att det kunde vara deras sista måltid var alldeles för uppenbart för att ens nämnas. När Lennart kom tillbaka reste sig den krullhåriga mannen. Han hade nummer 1.587.

 

”Jag ska se var jag ska vara nästa omgång och åker dit upp med en gång. Lycka till då så kanske vi ses senare.”

 

De sa hej då och sedan var han borta. Peter visste inte ens vad han hette. Han sneglade återigen på klockan. Den var 18:48, inte mycket tid kvar, men tillräckligt för att han skulle hinna bli mätt. Lennart hade rätt på den punkten, man måste stå sig. Särskilt Peter, som var slav under blodsockret.

 

”Hörde ni om våning nitton förresten?” undrade den unga killen.

 

”Nej, var det något speciellt där? Snygga croupierer?” Lennart skrattade och slängde en förstulen blick på tjejen som satt till vänster om honom. Hon såg inte, eller låtsades inte se, hans blick. Men Peter tyckte han kunde skymta ett leende dra över hennes läppar.

 

”Ha, ha. Nej, det var tydligen den hårdaste startgruppen någonsin. Värsta slakten där uppe. Nästan tvåhundrafemtio gick åt.”

 

”Va? Det kan inte stämma. Inte på en enda våning. Eller? Var har du hört det?” Tjejen tittade storögt på honom.

 

”Jag mötte en kille vid hissarna förut. Han skulle neråt men hade råkat trycka på fel knapp. Han var blek och darrade som en hare. Fast det förstås, om man ser tvåhundrafemtio personer bli avrättade ...”

 

”Det är inte det värsta”, sa Peter som just hade tryckt i sig den sista potatisen.

 

”Vad menar du? Det måste ju varit ett helvete där uppe. Så mycket blod att de inte hann torka undan. Det rann ut över scenen och droppade ned på golvet, påstod han.”

 

”Ja, jag vill inte ens föreställa mig, men det var inte det jag menade. Tänk er de som var kvar. Vad mycket marker de måste ha. De kan ju nästan lägga sig genom hela nästa omgång.”

 

Det blev tyst runt bordet. Sorlet från de andra deltagarna började mattas av i takt med att de reste sig och gick. Killen svalde, Lennart tittade tankfullt ut i luften och den söta tjejen pillade nervöst på sin pokerväska.

 

”Det har du ju rätt i", sa Lennart. "Hade inte en tanke på det. Men det gör inget, de är inte längre ifrån att bli utslagna än några all-in. Och mörkarna går upp, det gör de alltid förr eller senare.” Lennart tystnade ett kort ögonblick. ”Nej, jag ska ge mig av uppåt jag med. Man vill ju inte missa starten på nästa omgång.”

 

De andra nickade instämmande. Klockan var nu 18:52 och det var hög tid att gå.

 

”Jag följer med till hissen.” Peter torkade sig om munnen med en vit tygservett, svepte glaset med citronvatten och reste sig. Han nickade åt de andra. ”Ska ni med? Lycka till annars. Vi kanske ses igen.”

 

”Lycka till”, sa Lennart och blinkade åt tjejen. Sedan gick de.

 

”Har du lagt upp någon taktik nu?” frågade Peter.

 

”Nej, jag kör på som vanligt så får man se hur det går. Själv då?”

 

”Det är samma, jag håller mig till taktiken jag hade i första omgången.”

 

”Bra, bra. Vi måste ju klara oss till femte omgången åtminstone.”

 

”Ja just ja”, sa Peter när han kom ihåg löftet om lollapaloozan han fått. ”Fast det är dumt att sikta så lågt. Varför inte klara oss till finalen?”

 

”Hah, ja självklart. Svenskarna sopar mattan med allt motstånd.”

 

De närmade sig de stora elektroniska tavlorna med information om spelarna och Peter saktade in.

 

”Jag måste kolla var jag ska vara nästa omgång. Jag har inte haft tid att göra det än”, tillade han hastigt.

 

”Nej just det, du försvann iväg. Vad gjorde du egentligen? Sket?”

 

”Äh, det spelar ingen roll.”

 

Han kunde känna Lennarts brännande blick.

 

”Jo, jo. Det brukar heta så. Nåväl, jag åker uppåt. Lycka till så ses vi senare!”

 

”Detsamma. Lycka till, Lennart.”

 

De skakade hand och skildes därefter åt. Peter ruskade olustigt på sig. I det ögonblicket var han säker på att det var sista gången han såg Lennart i livet. Sedan sköt han tankarna åt sidan. Nu gällde det att hitta koncentrationen så han kunde klara sig igenom nästa omgång.

 

Han gick fram till tavlan och höll fram sitt armband mot en liten fyrkantig svart panel. Armbandet pep till och panelen flimrade under ett ögonblick innan den visade rader med information.

 

 

 

Peter Norrqvist.

 

Antal marker: 24.250

 

Omgång två spelas på våning sexton, bord tjugotre.

 

 

 

Han sköt upp axelbandet till pokerväskan så att det låg bekvämt på axeln, sedan gick han mot hissarna. På vägen upp stannade han på våning elva där han klev av. Han drog armbandet över de små panelerna till förvaringsskåpen och hörde klicket när ett av låsen gled upp.

 

Tyngden av hans personliga saker låg bra i handen. Klockan var nu 18:59 och magen pirrade av nervositet, som en motor på lågt varvtal. Tänk om han slutade som Howard, försenad, stressad och inte redo. Han stängde skåpet, ställde ner väskan på golvet och började genast rota runt i den. Hans fingrar fann snart en liten plastburk. Han drog upp den och log segervisst. Pulvret till hans svettiga näsa. Han drog prövande fingertopparna över näsryggen, den var redan blöt av små svettpärlor. Han skruvade snabbt av locket och tog med pekfingret och tummen upp så mycket pulver han vågade och strök ut det på näsan. Sedan letade han upp en bit bomull han haft med sig och smetade försiktigt ut pulvret i ett jämt lager över den tunna huden. När han var nöjd slängde han bomullsstussen, lade ner burken igen och stängde väskan. Sedan gick han återigen mot hissarna. Där stod flera människor och väntade, vilket lugnade honom.

 

Kom ihåg planen. Avvik inte från den vad du än gör!

 

Hissen plingade till. Han gick lugnt och självsäkert in tillsammans med sju andra. En motor inom honom ökade i styrka när hissdörrarna gled igen, men nu var det inte nervositet han kände. Nu var det spänning.

 

Jag kan faktiskt vinna det här. Jag ska faktiskt vinna det här!

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson