Omgång 2

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 6

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Klockan är 19:05 när omgång 2 startar. Mörkarna är 300-600, anten 75.

 

 

”Jag tog mig till Wien på egna meriter och utbildningen har jag finansierat själv. Så det så! Asså, de flesta tror så mycket och är så dömande. Det är tråkigt, fast också ganska bra för då kan jag alltid slå i underläge. Förutom de gånger då jag inte vet, förstås. Hi, hi. Fast det vet ju inte de andra och det är egentligen ganska bra att de tror att jag inte kan. Särskilt här inne. Förra rundan vann jag en jättestor hand av en tjej som inte trodde att jag hade något, men jag visade henne allt. Jag förlorade förstås en stor hand också. Blä.

 

När jag kommer ut härifrån ska jag äntligen starta min egen mottagning och då kommer jag slippa alla tråkiga jobb man tvingas ta. Min pappa sa en gång att det var lätt att få jobb när han var ung. Då kunde man jobba ett par dagar på ett ställe och om man inte trivdes så struntade man helt enkelt i att gå tillbaka. Istället gick man till nästa ställe runt hörnet och jobbade där ett par dagar. Så tycker jag det är idag också, men väldigt många jag känner nöjer sig med de trista jobben. Vem vill vara i exakt samma butik hela livet, liksom? Eller vad tycker ni där ute? Det kan vara jobbigt att byta jobb, men jag tänker i alla fall inte låta sådana känslor hindra mig. No pain, no gain. Om man gör exakt samma sak varje dag i resten av sitt liv så stelnar man, inte bara i huvudet utan också i kroppen. När ni gör det får ni komma till min salong så ska jag räta ut era krokiga ryggrader.

 

Det finns massor med möjligheter bara man har ögon för dem. Kanske är det problemet, att alldeles för många inte förstår att det är annorlunda nu? Inte vet jag, jag kommer inte ihåg hur det var förut, men att bara gnälla och sätta sig ger ju inget. Pappa berättade i alla fall att om han hade haft så många möjligheter som det finns nu så hade han varit miljonär, eller i alla fall delägare i en andelslägenhet.

 

Jag tänker fortsätta plugga, för ont i ryggen kommer ju människor ha ändå, när de suttit där och stelnat tillräckligt länge.

 

Tanken på att starta en alldeles egen mottagning är värt risken att vara här. Där ska jag ha en stor blomkruka, nej två, där jag kan odla majs och tomater. Och jag ska ha en katt och två anställda. Håll utkik när jag söker personal. Kanske blir det just dig jag anställer. Det blir perfekt.”

 

 

 

Peter satt återigen vid ett pokerbord. Han hade fått upp sina marker med ett par minuter till godo. Våning sexton såg ut precis som våning elva, förutom att pelarna här hade en azurblå ton. Han satt nu vid bord tjugotre och deras croupier var en mycket attraktiv kvinna. Hon hade brunt hår, stramt uppsatt i en hästsvans. Det stod Zelda på hennes namnbricka och hon var oklanderligt klädd med kasinots karaktäristiska svarta väst över en vit skjorta. Hon bröt förpackningen till en ny kortlek och spred ut korten på bordet. Sedan rörde hon vant händerna över dem och blandade leken. När hon var klar samlade hon ihop korten och tryckte fast det tjockare plastkortet i botten så att ingen skulle se det understa kortet.

 

Peter försökte studera sina motståndare så gott han kunde. De hade suttit tysta och stilla sedan han slagit sig ner vid bordet. Det var överlag spänd stämning i den stora salen. Själv satt han med ena armen slängd över ryggstödet samtidigt som han med handen lekte med fyra marker på bordet. Han såg lugn och avslappnad ut. Självsäker och stark. Egentligen bultade hjärtat av nervositet och han var gång på gång tvungen att diskret torka handsvett på byxorna. Charader, de var viktiga.

 

När Zelda började dela ut uppvända kort följde han efter med blicken. Till vänster om henne satt en kvinna med rött spretande hår, plufsigt ansikte och tjocka glasögon som förstärkte hennes små och intensiva ögon. Den elektroniska namnbrickan visade Katrish Ponsari med nummer 991. Hon hade en kropp som en tunna och armar som var grövre än Peters lår. Hon hade en överlägsen min, och kanske med all rätt, för hon hade nästan lika många marker som Peter, 24.000. Kortet hon fick var 4♥.

 

Nästa deltagare var en muskulös, svart man vid namn George "Vernon H." Henning med nummer 1.338 och med skräckinjagande intensiv blick. Han var klädd i en åtsmitande orange t-shirt med texten ”Poker doesn’t kill, cards do”. Hans grova armar vällde fram ur t-shirten, vilket fick honom att se ut som en boxare, redo att fälla sina motståndare med ett välplacerat slag. Peter gissade att han var amerikan. Också han hade en stor hög med marker, 22.300, något mindre än han själv och Katrish, men ändå en motståndare att räkna med. George fick 10♦.

 

Nästa kort, 7♥, landade framför en yngre tjej. Hon hade långt brunt hår och ett smalt ansikte med fylliga läppar och stora blå ögon. Patricia Langwood med nummer 7.719. Hon satt och pillade på sina smycken med blicken fäst på ett antal armband som skramlade runt hennes handleder. Peter kunde se åtminstone fyra ringar i grälla färger på hennes fingrar. Hon hade inte alls lika mycket marker som de andra, 5.400.

 

Underskatta aldrig motståndarna, men ta deras marker.

 

Därefter satt en ung kille, Mashmud Banarra med nummer 128. Han hade svart vågigt hår, krökt näsa och bruna ögon under ett par buskiga ögonbryn. Han hade en beige sweatshirt med huva, där ett svartvitt tryck förställande en man med kort bakåtslickat hår prydde framsidan. Mashmud trummade uttråkat med pekfingrarna mot bordskanten. Han hade 6.300 i marker. 9♣ landade framför honom.

 

Efter honom satt en man med begynnande flint, glasögon och glansigt ansikte. Han hade kavaj och skjorta med tillhörande slips i en gräll blå färg. Han svettades ymnigt och Peter hade inga svårigheter att förstå varför. 3.250 i marker låg framför mannen som hette David Blaubergen med nummer 3.316. Han fick K♣.

 

Peter satt efter honom och hans eget kort blev 3♠. Sista deltagaren runt bordet var en man med ett kortklippt skägg. Han hette Boris Kuzinaj med nummer 4.562. Peter trodde det var en ryss, men det var omöjligt att säga. Mannen hade inga utmärkande drag och Peter hade inte hört honom prata. Trots det fanns där något som fick Peters blick att dröja sig kvar vid det sträva ansiktet. Något i hans anlete var mycket bekant, men Peter kunde just då inte sätta fingret på det. Boris hade 5.150 i marker. J♠ landade framför honom. Som short stacked, minst marker runt bordet, suckade David lättat då han förstod att han skulle få börja med knappen och därmed slippa mörkarna en stund.

 

Peter sneglade på klockan, 19:03. Snart dags. Zelda hade samlat ihop korten och blandat dem. Nu satt hon och väntade på signalen att starta. Två minuter senare, punkligt som ett atomur, gick startskottet för omgång två.

 

Zelda kastade snabbt och exakt ut korten till deltagarna, med start på Peter som satt med lilla mörken på 300. När han fått sina två kort kunde han inte hålla sig. Han böjde upp hörnen och tittade ner på 7♠2♣. Sämsta tänkbara starthand. Han himlade med ögonen för sitt inre. Det var en solklar läggning. Trots det lekte han med tanken på en chansning för att få se floppen, särskilt som Peter tyckte sig vara på hyfsat stadig fot. Ett mål att försöka uppnå var att bli deep stack, vilket på King's Hope var mellan 50-100 stora mörkar i marker, beroende på vem man frågade. Det var också mycket svårt att uppnå, då den snabba mörkerstrukturen gjorde att medelstacken oftast var mellan femton till tjugofem stora mörkar. Allt berodde på vad det var för sorts spelare runt borden, förstås. Patricia gick med, de andra lade sig. Peter bestämde sig för att spara sina marker. Han körde lite Hollywood och väntade trettio sekunder innan han slutligen kastade sina kort över linjen. Två spelare.

 

Zelda brände ett kort och vände upp floppen: 5♦J♠Q♠.

 

Boris passade genom att knacka med fingrarna i bordet. Sedan var det Patricias tur. Hon tittade på sina kort, på högen med marker mitt på bordet, på sina kort, ut i luften och till sist på klockan.

 

”Pass?” instämde hon tveksamt och sneglade på croupieren för bekräftelse.

 

Peter rätade på sig i stolen.

 

Är hon verkligen så dum?

 

Zelda brände ett kort och lade fram turn: 2♠.

 

Borish passade återigen, lika uttrycksfull som en staty.

 

”Bet”, sa Patricia och sköt in 550 i potten.

 

”Du måste satsa minst stora mörken, alltså minst 600”, påminde Zelda henne.

 

”Oj då, förlåt.” Patricia skruvade nervöst på sig och lade in ytterligare 50 i marker. Boris gick med.

 

Ett kort brändes och rivern kom upp: K♠.

 

Boris passade och Patricia ryckte på axlarna. Sedan passade hon också. Boris vände utan ett ord upp sina kort. 3♣3♥. Patricia stirrade på korten och vände sedan upp sina: 10♠K♥.

 

”Jag har par i kungar”, förklarade hon stolt.

 

Det är inte sant.

 

”Du har färg också”, sköt Mashmud in. ”Ha, ha, såg du inte det?”

 

”Oj, så jag vann alltså?” fnittrade Patricia osäkert.

 

"Fel linser?" mumlade Peter roat för sig själv.

 

Han kunde inte riktigt placera hennes dialekt, kanske var hon från Irland, kanske England. Det var också helt omöjligt att höra om det var tillgjort eller inte. Hur som helst spelade hon mycket märkligt. Fast än konstigare var att Boris gått med så långt som han gjort, fast Patricia hade tillåtit det genom att inte satsa. Patricia verkade oförmögen att avgöra om hon var uppe mot en stark eller svag hand. Hon var farlig för att hon var oförutsägbar.

 

Längre in i salen reste sig tre deltagare nästan samtidigt. De var från olika bord, men de hade åkt ut på första handen. Vakterna var genast där och eskorterade de bleka människorna fram till scenen. Två män och en kvinna. Peter tittade ner i bordet och väntade på skotten.

 

Pang.

 

Han hörde dunsen av den första kroppen som slog i golvet. Någon av de två som var kvar jämrade sig.

 

Pang. Pang. Skotten föll nästan samtidigt och följdes av ett ljud som lät som om två potatissäckar slog i golvet. Kanske skulle Howards förutsägelse slå in? Andra omgången skulle med all säkerhet gå snabbare eftersom många deltagare var svårt sargade efter den första omgången.

 

Zelda hade samlat in korten och var redan i färd med att blanda dem. Peter slöt ögonen och gned sig över magen när en våg av illamående for genom honom. Han visste inte om det berodde på maten, på Dibley och fjantfransmannen, eller på tanken att han kanske aldrig mer skulle få se henne igen. Fast, var det verkligen värt att bry sig om sådant nu? Hon var ju, precis liksom han var, fast här med en minimal avlägsen möjlighet att ta sig ut. Varför inte ha kul så länge det varade? Det tåldes att tänka på.

 

Dealerknappen flyttades och hamnade framför Peter. Det var dags att mota bort känslorna. Han behövde stålsätta sig. När andra kortet landade framför honom bestämde han sig för att vara en pokerförebild.

 

Studera de andra. Hitta deras svagheter. Förinta dem så du klarar dig.

 

Han väntade medan George och Patricia lade sig, Mashmud och David gick med. Peter tyckte sig se en ryckning i Davids kind, betydde det bra eller dåliga kort? Därefter var det hans tur. Han kupade vänsterhanden för att skydda sina kort och sedan vek han försiktigt upp flikarna. 9♣3♥. Han sköt dem över linjen.

 

Boris, som satt på lilla mörken synade. Katrish på stora mörken passade. Fyra tighta spelare.

 

Zelda brände ett kort och lade upp floppen: 4♠10♣K♦.

 

Boris var först att agera. Han stirrade länge och väl på korten på bordet, till sist passade han. Katrish snörvlade och passade sedan också. Mashmud bet sig i underläppen, lutade sig framåt och studerade Davids futtiga markerhög, och tryckte sedan nonchalant in 1.300 i marker på bordet.

 

”Är du med eller är du en fegis?” frågade han David på släpig engelska.

 

David slöt händerna framför ansiktet. Vad kunde han ha på hand egentligen? Han väntade nästan hela sina tre minuter innan han slutligen lade sig.

 

Så ryckningen är förmodligen ett tecken på en halvdan hand. Och han är lätt att skrämma. Honom tar vi.

 

Boris lade sig utan att röra en min.

 

Snacka om pokerface, till och med på avgrundens rand.

 

Katrish hostade ansträngt och synade.

 

Zelda brände ett kort och vände upp turn: 9♦.

 

"Pass", sa de nästan i munnen på varandra.

 

Zelda brände snabbt det sista kortet och vände upp rivern: J♥.

 

Hålstegen som låg på bordet var skrämmande. Peter väntade spänt. Han fick massor med information om de andra och att observera hade varit helt rätt beslut. Katrish satsade till slut 2.100 och Mashmud synade direkt.

 

På bordet låg: 4♠10♣K♦9♦J♥.

 

Katrish vände upp sin hand: A♠10♥.

 

Därefter vände Mashmud upp sin hand: K♥K♦.

 

”Ka-tjing!” utbrast han glatt och håvade in markerna som låg på bordet.

 

Det var en nyttig runda. Enligt Peters bedömning hade Mashmud gjort ett misstag när han passat på turn. Däremot hade han kaxig attityd så att det räckte och blev över. Det var också hans svaghet. Om han kunde få Mashmud ur balans trodde Peter att hans marker skulle vara lätta att plocka. Katrish däremot var avspänd och beräknande. Hon hade nog inte räknat med att vinna handen utan gjorde förmodligen som Peter, samlade information. Fast hon hade fått betala för den. Boris skulle snart vara ute om han inte fick bra kort. De andra kändes oerfarna.

 

Zelda delade kortleken i två högar och pressade ned dem mot bordet. Det harmoniska ljudet av rasslande kort hördes tydligare än någonsin. Hon gjorde så fyra gånger innan hon delade ut en ny hand. Dealerknappen gick vidare till Boris. Peter väntade tålmodigt, utan att titta på sina kort, medan de andra bestämde sig för vad de skulle göra. Först när David lade sig vände han försiktigt upp hörnen på sina kort: 6♣6♦. Det var en bra starthand, om han lyckades matcha sitt pocketpar med floppen. Både Patricia och Mashmud hade gått med och stoppat in 600 vardera i potten. Hans magkänsla tyckte inte om det, men i det här läget var det inte motiverat att slänga ett par.

 

"Syn", sa han.

 

Floppen blev: 10♦Q♦7♠.

 

Med tre överkort mot hans låga par var det en enkel läggning då Mashmud satsade. Det blev Mashmud som till slut tog hem potten, åtföljt av ett glatt ”Ka-tjing”, då Patricia lade sig på turn.

 

Peter sneglade på Boris. Det var något med hans ögon som fick den där igenkännande klockan att klämta. Hans intensiva blick var jobbig att möta och när Peter ändå gjorde det klickade det till i hans huvud.

 

Soldaten. Det var soldaten som hade haft sådana där ögon, och exakt samma misstänksamhet i blicken. Peter mindes det hela tydligt. Han hade varit mellan nio-tio år då, några år innan Moa var påtänkt. Under sommaren hade hans mor ordnat ett enkelt sommarjobb åt honom, för att han skulle få tjäna ihop egna pengar till en fin cykel med rödmålade blixtar på handtagen som han suktat efter. Varje morgon skulle han dela ut tidningar på gatan där han bodde. Det var ett tjugotal hus och jobbet tog tjugo minuter, femton om han sprang.

 

Det var en onsdag, då nervösa soldater blivit utskickade på gatorna för att upprätthålla skenet av att allt var under kontroll. Främst var de där för att stävja eventuella oroligheter, för ingen ville uppleva det som hänt i efterdyningarna av kaoset i Portugal Drought Incident som inträffat bara en månad tidigare. Peter hade hört brottstycken av händelseförloppet via sina föräldrars oroliga diskussioner och vid ett fåtal tillfällen då han råkat lyssna på nyheterna på TV. Protesterna och demonstrationerna spred sig som en löpeld över hela Europa, och våldsamheterna tilltog med osäkerheten om att få mat på bordet för dagen. Han var för ung för att förstå exakt vad som hade hänt, men han förstod att det var stort.

 

Soldaterna på gatorna tänkte inte tillåta ens tillstymmelsen till något som liknande upploppen i Katalonien. En av dem kom fram till honom bakom en bil, så hastigt att Peter tappade tidningarna han bar i famnen.

 

"Vad gör du här, grabben?" hade han sagt och Peter blev så rädd och överrumplad att han hoppade till.

 

"Svara mig. Vad gör du här? Vet du inte att det är utegångsförbud?" fortsatte soldaten med hög röst.

 

"Lugna ner dig", avbröt en annan soldat som kom gående. "Jag känner igen grabben. Han delar ut tidningar varje morgon. Det är ingen fara."

 

Den första soldaten gav Peter en värderande blick som fick det att krypa i skinnet på honom.

 

"Går du i god för honom så ..."

 

"Ja det gör jag. Spring hem med dig, grabben", sa den andre soldaten. Peter sprang så fort han kunde och tidningarna han burit med sig lämnades på gatan. När regnet föll någon timme senare rann trycksvärtan från tidningssidorna, likt svarta tårar över asfalten.

 

Ingenting blev sig likt efter den dagen, även om det dröjde innan Peter förstod det. Året efter stod King's Hope färdigt, som om Cid Andrew förutspått katastrofen. Och här satt Peter nu, med huvudet fullt av meningslösa minnen och med en främling framför sig som påminde om det förflutna.

 

Lite senare hade Peter stora mörken och satt med A♠9♦.

 

Alla lade sig fram till Patricia, som höjde. Mashmud synade, efter att ha studerat henne under flera sekunder. David lade sig. Då Patricia ofta bara synade pre-flop trots att hon haft starka händer, så valde nu Peter att lägga sig när hon höjde. Detta trots att han själv hade en hyfsat stark hand.

 

Han hade fått omvärdera sina observationer något. Patricia, var en calling station. Hon synade det mesta med vilka händer som helst. Hon hade således ett brett intervall, range, av starthänder hon kunde tänkas spela. Detta gjorde det svårt att ta kommandot runt bordet utan att ha mycket starka händer eller monster.

 

Zelda vände upp floppen: J♥4♦4♠.

 

Patricia satt nu under the gun och stirrade stint framför sig.

 

"Pass", sa hon till slut.

 

Mashmud lutade sig fram över bordet. "Vilken min du har", sa han roat. "En stor hand-min. Pass."

 

Patricia harklade sig besvärat, och därefter kunde Peter inte se något särskilt drag i hennes ansikte.

 

Turn blev: 2♠.

 

"Bet 1.200", sa Patricia.

 

"Hah. Nej tack, inte när du har den där minen. Jag lägger mig", sa Mashmud och kastade sina kort.

 

Turneringen malde vidare. Peter var beredd att vänta länge innan han försatte sig i en situation som tvingade upp honom på scenen. Samtidigt var hans motståndare nästan överdrivet försiktiga, fast å andra sidan gällde inte normala regler på King's Hope. Under lång tid rörde sig markerna knappt runt bordet.

 

Ytterligare åtta deltagare hade åkt ut på våningen under den tid som omgång två hade pågått. Pistolskotten tycktes fortfarande eka mellan pelarna i salen, fast på ett märkligt sätt började han vänja sig och de dova skotten försvann snart i det dämpade sorlet och markernas klickande.

 

En stund senare, när dealerknappen befann sig framför David gick Boris all-in med drygt 2.000 i marker. Han hade handen innan förlorat en mindre, men förödande, pott mot David. Patricia och George gick efter viss tvekan med medan de andra runt bordet lade sig. Boris satt uttryckslöst och väntade när floppen vändes upp: Q♦10♥A♦.

 

George och Patricia passade. Zelda brände ett kort och vände upp turn: A♥.

 

George tog tid på sig, men passade sedan. Patricia passade nästan omedelbart. Det var plågsamt att se deras passiva spel, fast det var heller inte ovanligt att helt sonika passa ut en motståndare som var all-in.

 

Zelda vände lugnt och metodiskt upp riverkortet: 8♦.

 

På bordet låg nu Q♦10♥A♦A♥8♦.

 

De andra passade och Boris vände långsamt upp sina kort. A♠J♥.

 

Trips i ess. George lade sig utan att visa sina kort och suckade besviket. Patricia vände med en fundersam min upp sina kort: 8♣8♠.

 

Det tog ett par sekunder för deltagarna runt bordet att koppla, men snart såg de hennes kåk som hon fått på rivern. Boris stirrade tyst på korten framför sig, sedan reste han sig utan en min och leddes bort mot scenen av vakterna.

 

”Vann inte Boris?” frågade Patricia förvånat.

 

”Din dumma kossa”, sa Katrish argt. ”Du vinner gång på gång och har ingen aning om vad du har för kort. Vad gör du ens här?”

 

”Ja, hon är en lottare”, sköt Mashmud in.

 

”Ha, ha, ja jag kanske är en lottare. Kul ord”, fnittrade Patricia och himlade med ögonen.

 

Katrish blängde på henne en lång stund. Sedan tog hon fram en påse med snacks i orange färg, som hon ett i taget mekaniskt stoppade in i munnen.

 

Tempot hade nu dragits upp markant. Det märktes över hela våningen och runt deras eget bord. Deltagare slogs ut oftare. Det var som att alla hade fått upp ångan och var ivriga att ta sig till nästa omgång.

 

Dealerknappen flyttade sig och hamnade återigen framför Peter. Patricia och Mashmud, som satt efter mörkarna, lade sig direkt. David funderade länge och väl innan han till slut sköt hela sin stack över linjen. Det var knappt mer än tre stora mörkar. På King's Hope var det inte ovanligt att deltagarna klamrade sig fast så långt som möjligt, men David måste ha insett att det inte fanns något annat alternativ.

 

Medan Peter lyfte upp hörnen på sina kort så studerade han Davids ansikte. Det ryckte lite runt hans ögon. Peter hade A♣Q♣. En stark starthand, den första ordentliga han haft under hela andra omgången. Det var dags att sluta blöda marker och vinna en hand.

 

"Syn", sa Peter och räknade noggrant upp marker motsvarande Davids satsning. Katrish och George lade sig. David svalde nervöst och vred sina händer framför sig. De skakade märkbart och han svettades ymnigt.

 

Peter vände upp sina kort så att David tydligt kunde se hans A♣Q♣.

 

David stönade och vände sedan upp sin hand. Han var så nervös att han slant med korten flera gånger innan fingrarna till slut fick grepp. Han hade 8♠8♣.

 

Zelda samlade ihop markerna, brände ett kort och lade ut floppen: 5♥K♣4♠.

 

David torkade sig nervöst i pannan med ena handen.

 

Zelda brände ett kort och vände upp turn: Q♠.

 

David andades häftigt och Peter kunde tydligt se hur färgen rann av hans ansikte. Det var knäpptyst runt bordet. Peter svalde. Om David hade mycket tur kunde han få en åtta och vinna. Om Peter däremot vann skulle han få värdefulla marker, men viktigare var att sätta sig i respekt runt bordet. Han behövde vinna den här handen.

 

Zelda vände lugnt upp rivern: 4♣.

 

På bordet låg nu 5♥K♣4♠Q♠4♣.

 

David snyftade till då det gick upp för honom att han var ute ur turneringen. Han sjönk ihop på stolen, som en kraftlös gammal man. Han ryckte till med ett gällt skrik när en av vakterna lade sin hand på hans axel. Därefter reste han sig, vinglade till och fick något glasartat i blicken.

 

”Jag ska komma ihåg dig, David”, hörde Peter sig själv säga.

 

Vid de orden brast David ut i gråt. Han hulkade och stapplade med sänkt huvud iväg mot scenen. Två vakter lade händerna på hans axlar och sköt honom framför sig.

 

Peter slog ner blicken och väntade. Strax därefter hördes pistolskottet och dunsen när Davids kropp slog i golvet. Peter hade ingen önskan att komma ihåg honom. Samtidigt hade han lovat ... Liksom han hade lovat Miguel.

 

Klockan 20:00 avbröts de av högtalarna.

 

"Mörkarna går nu upp till nivå åtta, 400-800, med anten på 100. Marker värda 25 kommer nu successivt växlas in. Lycka till."

 

Andra omgången borde snart vara över. Det hade gått åt totalt trettiofyra deltagare bara på deras våning, vilket betydde att de började närma sig snittet för döda deltagare per våning och omgång.

 

Snart tittade han ner på J♠J♣ när han satt på dealerknappen. Katrish limpade, synade stora mörken, och George höjde. Mashmud synade. Peter knöt händerna under hakan. Såvida de andra inte satt med högre par var det här en sådan hand som han borde vinna relativt många gånger. Så han höjde igen, och mycket riktigt lade sig de andra, en efter en och han kunde kratta in en behövlig pott.

 

Peter hade hållit sig på en jämn nivå med markerna. De gånger han fått bra kort hade han gått på hårt. Han hade tagit hem ett antal mörkar genom att satsa mycket och han hade vunnit två stora händer. Den ena mot George som hade gett honom en mördande blick innan han kastade in sina kort på turn. Den andra mot Patricia som lade sig på floppen då han höjt hennes egna höjning.

 

Hon var fortfarande oberäknelig, men det var tydligt att hon var en nybörjare. Vissa händer kastade hon utan att det ens var hennes tur. Andra händer spelade hon som ett proffs, iskallt beräknande, som om hon visste exakt vilka kort hon gick upp emot. Deltagarna runt bord tjugotre hade lärt sig att akta sig för henne. Peter kom på sig själv med att leta efter tecken i hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk, något som avslöjade varför hon valt att ställa upp. Han fann inga.

 

Mashmud hade också vunnit ett par potter, till mesta delen från Katrish som nu var nere på drygt 10.000 i marker. Hon hade förlorat mycket trots att hon spelade relativt korrekt, utifrån Peters bedömning. Varje gång Mashmud vann en hand gav han ifrån sig ett skadeglatt ”Ka-tjing!”

 

Efter en stund fick Katrish nog och skrek svordomar åt honom på franska så högt att flera deltagare runt omkring dem vände sig om och stirrade på skådespelet. När hon lugnat ner sig något skickade hon runt sin påse. Den visade sig innehålla kristalliserad ingefära. Hon erbjöd alla runt bordet, inklusive Zelda. Alla förutom Mashmud, som grimaserade ogillande åt henne. Peter tog en tugga från ett hörn. En blandning av pepparkaksdeg, apelsinskal och peppar spred sig i munnen. Det var bland det vidrigaste han någonsin smakat och den fräna, bistra smaken klibbade sig fast i gommen och i näsan, trots att han nästan genast spottade ut det han tagit. Krigsföringen runt pokerborden kunde yttra sig på många olika sätt, och detta var ett lömskt sätt han förbisett. Han sköljde munnen med vatten från ett vattenglas vid hans sida, utan att komma i närheten av att bli av med smaken.

 

”Vad gör ni utanför de här väggarna?” frågade han i ett försök att tänka på något annat.

 

De svarade inte omedelbart. Faktum var att frågan verkade känslig för många av dem.

 

”Varför bryr du dig om det?” undrade Mashmud och trummade med knogarna i bordet.

 

”Jag bara undrar. Vad jobbar du med?"

 

”Strunta i det du. Det har du inte med att göra. Förresten är alla som ställer upp i turneringen idioter. Hundra kan klara sig. Feta chanser, liksom.”

 

”Okej, okej", sa Peter och höll upp händerna. "Ja, kanske är vi dårar, men ändå är vi allihop här. Ni andra då?”

 

”Jag driver ett klädföretag”, sa Katrish samtidigt som hon sneglade på sina kort.

 

Patricia hade dealerknappen framför sig och Peter satt med stora mörken.

 

”Där ser man. Något man har hört talas om?”

 

”Jag är från Plaisir, väster om Paris. Där vet väl ett par stycken vem jag är, men mycket större än så är det inte.”

 

”Vad heter ditt klädmärke?” Peter tittade snabbt ner på sina kort: 6♣2♦. Vilka kort. Men han satt trots allt på stora mörken, han kanske kunde få se floppen utan att stoppa in mer marker i potten.

 

”Pons-ADGT”

 

”Vad betyder det?”

 

Katrish var först att agera pre-flopp och hon gick med. George lade sig, Patricia gick med och Mashmud gick med. Peter passade snabbt. Fyra spelare.

 

”Pons är från mitt efternamn, och ADGT är franska för adultes de grande taille och betyder ’storvuxen’. Jag gör kläder för storvuxna kvinnor.”

 

Zelda vände upp floppen och visade inga tecken på att vara det minsta intresserad av kläder.

 

Floppen blev A♣J♣2♠.

 

Peter hade par i tvåor. Två riktigt höga överkort på bordet. Mashmud passade så Peter följde hans exempel. Katrish däremot stoppade in 2.000 i marker. Patricia synade och efter en stund synade Mashmud också. Peter lade sig.

 

”Går det inte bra för ditt företag? Är det därför du är här?”

 

”Nej, jag … behövde komma bort lite. Poker har alltid varit ett intresse jag brunnit för, och vad är bättre än den här turneringen?”

 

”Det är sant. Ni andra då? George, vad gör du där ute?”

 

Men han muttrade bara till svar.

 

Av någon anledning vacklar han. En knuff är allt som behövs, sedan tar jag hans marker.

 

”Du då, Patricia?”

 

”Jag pluggar till kiropraktor i Wien”, fnissade hon och himlade med ögonen.

 

”På riktigt?”

 

”Javisst. Jag har koll på lumbago och nacksmärtor och … you name it."

 

”'Lumbago?” Mashmud lutade sig framåt med en förvånad rynka i pannan.

 

”Ja visst, smärtor i ländryggen. Sådant fixar jag.”

 

Hon sa det som om hon inte hade en aning om vad hon pratade om. Det enda Peter visste om det var att när hans far hade ont i ryggen brukade han gå ut i skogen och klamra sig fast i en trädgren. Där kunde han hänga och dingla, fem-tio minuter i sträck, tills ryggen knastrat klart. Om de alla var dårar som hade ställt upp i turneringen, då var Patricia deras ledstjärna. Det fanns något fascinerande över hennes fumlighet och de följde närmast tillbedjande hennes rörelser för att se vad hon skulle ta sig för och säga. Vad hon än gjorde så fungerade det för henne. Han hade aldrig haft svårare att placera någon än Patricia.

 

Turn kom upp: 9♣.

 

De sneglade misstänksamt på varandra, men passade sedan i tur och ordning. Bakom dem small det två gånger, den här gången tyckte Peter det lät som knallpulverpistoler.

 

”Okej”, sa George plötsligt. ”Jag är här för att min bitch till flickvän behöver pengarna. Vi lever i en trailerpark hemma i staterna och hon har precis blivit gravid. Vi har försökt ett tag och nu får vi äntligen det enda barn vi kan få. Pengarna behövs. Men hon har varit otrogen ett bra tag. Jag fick reda på det två dagar innan jag åkte hit. Då berättade hon att hon legat med någon annan. Innan jag åkte hit. Fatta det va? Bitch. Det kanske inte ens är mitt kött och blod som föds. Jag har inga illusioner om att vinna, men pengarna de ger en för att ställa upp är bättre än det vi kunde få hemma. Så därför är jag här." George spottade fram orden mellan sammanbitna tänder.

 

Peter visste inte vad han skulle säga.

 

Han är i alla fall upprörd. Ta hans marker, tänk inte på konsekvenserna. King's Hope belönar inte altruism.

 

Han valde att vara tyst och riverkortet vändes upp: 7♥.

 

På bordet låg nu: A♣J♣2♠9♣7♥.

 

Mashmud passade. Katrish satsade 5.000.

 

”All-in”, sa Patricia med en axelryckning.

 

"Kommer du ihåg handen då du hade stora handen-minen? Du har den nu", skrattade Mashmud och kastade sina kort över linjen. Katrish plirade på Patricia bakom sina glasögon. Hon sträckte sig efter marker, men ångrade sig och lade sig. Patricia pep glatt till och håvade in ytterligare en pott.

 

En stund senare hade läget vid bord tjugotre förändrats något. Peter hade lyckats bluffa sig till en stor pott, nästan 8.000 i marker då samtliga hade varit inblandade. Han hade bara haft ess högt, men de andra blev skrämda av korten på bordet. Resten av markerna hade fördelat sig på ett sätt som han aldrig skulle ha kunnat gissa sig till när andra omgången började.

 

Katrish som hade varit så stark hade nu bara drygt 2.000 kvar. Patricia låg näst bäst till, efter Peter, med drygt 20.000 i marker. George var sargad, med ungefär 5.000 kvar. Han kastade ideligen mordiska blickar runt omkring sig, vilket mer än väl berättade vad han tyckte om den saken. Mashmud var fortfarande kaxig, men det såg ut som han började bli trött. Han hade drygt 13.000 i marker.

 

Klockan 20:32 surrade högtalarna till. Andra omgången var över. En timmes tidsfrist väntade de åttatusen deltagare som fortfarande var i livet. Totalt sextiotre deltagare hade åkt ut på deras våning ackompanjerade av pistolskottens skarpa melodi. Ingen mer vid bord tjugotre hade åkt ut, men för några av dem skulle nästa omgång bli tuff. Peter försökte summera sin insats, men lyckades inte uppbåda tillräckligt med energi. Han började känna sig seg i huvudet av all den spända koncentrationen som behövdes runt pokerbordet. På det hela taget var han ändå nöjd med omgången. Han hade ökat sina marker till ungefär 28.400, trots långsamt spel och många kastade händer. Han höll sig än så länge ganska långt över medelstacken, sett till antal deltagare och mörkernivå. Det innebar att han kunde vänta på bra kort nästa runda också, till viss del. Att ackumulera marker var det viktigaste och för att lyckas med det måste han ta väl avvägda risker. Turneringen skulle nu gå in i en snabbare fas, då de kommande omgångarna statistiskt sett inte tog mer än två timmar. Han stirrade slött framför sig och hoppades innerligt att det skulle gå väl.

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson