Omgång 3

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 8

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

 

Klockan är 21:32 när omgång 3 startar. Mörkarna är på nivå åtta, 400-800, anten 100. Medelstacken är: 12.500. Dealerknappen börjar på Friedrich.

 

”Se er omkring. Vad ser ni? Jag ser ouppnådd potential, och mycket av det. Det gör mig irriterad att ni inte vet bättre. På mitt jobb, där jag vet exakt hur allting fungerar, är mina kollegor så primitiva. Det de gör håller inte måttet och de kan ju inte ens verksamheten de jobbar i. Otroligt, egentligen! Jag har utvecklat mjukvara så länge jag har kunnat sitta vid en dator och jag är jävligt bra på det, tro inget annat. Jag utvecklade flera högteknologiska program innan Portugalincidenten för vinstmaximering på bostadsmarknaden. Mina kunder var däremot för dumma för att helt utnyttja potentialen i min mjukvara. De köpte den av mig men begrep inte alla intrika funktioner jag hade programmerat, istället använde de bara de enklaste funktionerna. I väldigt många hus går hissen inte hela vägen upp. Jag däremot gjorde en rejäl vinst, och det var bra.

 

Jag ser det här överallt och det gör mig arg. För senast en månad sedan, innan jag slog av TV:n för gott, såg jag på riksnyheterna. Såg ni inslaget om den förbättrade lagerhållningen och transportvägarna för matransoner, bränsle och energi? Vilket skitsnack. Det enda som gjorde just det nyhetsinslaget unikt var att de också nämnde oroligheterna i samband med en eventuell strejk då chaufförerna skulle få köra längre sträckor. Som om någon bryr sig om det nu för tiden. De ska väl vara glada att de får köra? En kusin till mig kör sextontimmarspass sex dagar i veckan utan att gnälla, för om det hörs gnäll så finns det andra som kan köra de timmarna.

 

Det som störde mig allra mest var ineffektiviteten. Genom att skriva en enkel algoritm för analys av vägnätet kan vi hitta de optimala färdrutterna. Men det är ju ingen som vill det och nyheterna kommer fortsätta sända sina vinklade reportage. När jag kommer ut härifrån har jag tillräckligt med pengar för att utveckla mjukvara för en helt ny sorts medierapportering. Och den kommer inte vara särskilt dyr heller, så ni kommer alla kunna köpa korrekt data.

 

Det här är bara en idé av många som jag har. Ni ska få se, när jag kommer ut härifrån kommer saker och ting förändras. För till skillnad mot mina inkompetenta kollegor är jag kvalificerad nog att få saker och ting gjorda. Jag har sagt det under flera år, men ingen vill lyssna.”

 

 

 

Högtalarna ljöd punktligt 21:32 och Lisa började unisont med alla croupiererna dela ut deras kort. Peter var sist att agera och väntade med att kolla på sina kort tills det var hans tur. Kvar i rundan, förutom han själv var Natascha och Friedrich, efter att Natascha hade höjt till 2.000. Friedrich synade omgående. Äntligen kunde Peter snegla på sina kort: 9♠9♥, en bra starthand. Om det inte vore för Nataschas höjning. Med anten inräknad var potten redan på 5.900.

 

”Syn”, sa han till slut, då han ville minimera risken tills han fått en känsla för vilken range de spelade.

 

Lisa lade de kastade korten åt sidan, brände ett kort och lade sedan ut floppen.

 

10♠Q♣4♦.

 

Två överkort mot hans nior. Och Peter var först att agera.

 

"Pass", sa han.

 

Natascha stirrade framför sig genom de mörka glasögonen och sköt sedan in 3.500 marker. Friedrich log.

 

”Jag har tvåpar redan. Kan du matcha det, stumpan? Syn.”

 

Peter var inte beredd att satsa mer den här handen. "Jag lägger mig."

 

Lisa brände ett kort och lade ut turnkortet: 6♦.

 

Natascha lät en marker vandra fram och tillbaka över knogarna en bra stund innan hon slutligen passade, sedan lade hon vänster hand på höger axel och stirrade uttryckslöst framför sig.

 

”Jaså, du fick ingen träff? Det är lika bra du lägger dig, lilla gumman. Bet.” Han sköt 7.000 över linjen och lutade sig bakåt med händerna bakom nacken. Natascha lade sig. Friedrich visslade glatt. ”Bra att du lydde mitt råd. Kolla här, ska du få se”, och så vände han upp sin hand. 10♥Q♦.

 

Han hade verkligen haft tvåpar. Det var intressant och Peter hade fått mycket information från både Friedrich och Natascha. Hon verkade veta vad hon sysslade med och hon visste när man skulle lägga sig. Iskall. Friedrich däremot var antingen en narcissistisk fåne, som skröt om sina kort. Eller en förhållandevis skicklig spelare som visade sina kort i syfte att komma undan med bluffar längre fram.

 

Nästa hand hade han lilla mörken framför sig och väntade tålmodigt på sin tur. De blev 2♠8♦.

 

Skitkort. Han sköt dem över linjen, lutade sig bakåt och tog en klunk kaffe, som sedan länge svalnat och var så beskt att det var svårt att svälja.

 

Sebastian, Janet och Friedrich var med när Lisa vände upp floppen: 3♠9♣6♦.

 

Janet satsade 1.600 när turen kom till henne, övriga hade passat.

 

”Det där går aldrig, gubbe lille. Syn”, sa Friedrich och synade. Sebastian lade sig.

 

Turn blev: 4♣.

 

Janet knäppte händerna framför sig under tystnad medan hon funderade.

 

”Kom igen då. Dina låga par kan inte rädda dig från mitt färgdrag. Kasta in några marker då och få det överstökat!”

 

De avbröts snart då de första pistolskotten hördes på våning nitton. Tre stycken dova knallar brann av tätt inpå varandra, åtföljda av det obehagliga dunsandet av kroppar som slog i golvet. Peter såg skymten av en blond kvinna och en man med krulligt hår. Den tredje såg han inte alls.

 

Janet teg, och passade genom att försiktigt knacka i bordet. Friedrich fnös ljudligt och satsade 4.000. Janet sa ingenting och kastade sina kort. Peter var fascinerad över Friedrichs taktik, som främst verkade bestå i att få sina motståndare antingen irriterade eller att känna sig som dåliga människor.

 

Ett par händer senare var dealerknappen på Sarah.

 

"Jag höjer till 1.800", sa Sebastian, som satt under the gun.

 

Peter tittade ner på 10♦9♦.

 

"Syn", sa han efter en kort stund, då han bedömde sina kort värda att se floppen med.

 

Övriga lade sig. Två spelare.

 

Floppen blev: 9♠5♠4♣.

 

Han hade träffat topparet.

 

"Bet 2.000", sa Sebastian lugnt.

 

Peter funderade. Vad kunde han ha på hand? Kanske två överkort, dam-knekt, eller kung-dam eller något sådant.

 

"Syn", sa Peter till slut, då han inte ville ge upp sitt par riktigt än.

 

Turn blev: Q♥.

 

Sebastian sneglade på Peter och på hans stack.

 

"Pass", sa han och lutade sig lugnt tillbaka i stolen.

 

Peter funderade. Om Sebastian satt med en dam så låg han själv under. Fast en dam ... Något i Sebastians uppträdande fick honom att tvivla på just damen. Det innebar att deras händer inte hade förändrats och alltså ... Sebastians lugna handrörelse triggade plötsligt igång hans magkänsla.

 

"Pass", sa han.

 

Rivern blev: 8♣.

 

"Bet 2.500", sa Sebastian efter en kort stund.

 

Med ens var Peter säker på att Sebastian hade en riktigt bra hand, förmodligen bättre än hans eget par i nior. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som hade utlöst känslan, men något i hur Sebastians axlar slappnade av, eller hur hans händer var nästan onaturligt stilla. Sebastian satsade också ganska lågt, vilket var inbjudande på ett sätt som var ett närmast uppenbart försök till mjölkning. Hans egen hand var död, det var han helt säker på. Trots det bestämde han sig snabbt.

 

"Jag höjer till 15.000", sa han och skickade fram en stor hög marker samtidigt som pulsen rusade. Det satte Sebastian all-in.

 

Han kunde se hur maskineriet gick igång hos Sebastian, och precis när det såg ut som han sträckte sig efter marker öppnade Peter munnen. "Jag tror du har par i kungar eller par i ess", sa han lugnt. "Något av det. Kungar, troligen."

 

Rörelsen hos Sebastian var nästan omärklig, men letade man efter den så kunde man se hur han hejdade sig. Kugghjulen snurrade för fullt i hans huvud och hans resonemang var tydligt: Om Peter hade lyckats läsa honom på det höga par han satt med, och ändå skickade in så mycket marker i potten, då måste han ha fått en hand på rivern som slog det höga paret. Förmodligen satt då Peter med en stege och Sebastians hand var slagen.

 

Sebastian grimaserade, och kastade sina kort. Inombords pustade Peter ut, och kunde glatt konstatera att han läst situationen korrekt och agerat helt rätt.

 

Han kom att tänka på den serie beslut som hade lett honom hit. När han såg tillbaka på kedjan var den ganska tydlig, åtminstone de två första stegen. Det som nu dök upp i hans huvud var subtilare. Han var rätt säker på att minnet väckts av Sebastian och Friedrich. Tillsammans påminde de honom om en av hans kollegor, Markus. På kontoret, där Peter jobbade som databehandlare och flödesautomatiserare, hade Markus en personlighet som pendlade mellan melankolisk och dryg. Han var också kompetent och satt inne med djup kunskap i deras interna datahanteringssystem. Ville man veta något speciellt, då var det Markus man frågade.

 

Peter hade en dag behövt fråga Markus var i databaserna man hittade data för tillväxtkurvor hos en viss sorts jästbakterier, som skulle användas vid utveckling av en prototypingrediens för livsmedel.

 

”Vet du, Peter”, hade han sagt. ”Om du vill fortsätta jobba här måste du lära dig fler saker utantill. Det finns vissa som värdesätter kunskap så högt att de inte gör annat än utbildar sig. Vet du varför?”

 

”Nej”, hade Peter svarat.

 

”För att ingen kan ta ifrån dig kunskap. De kan ta precis allting annat, men aldrig det du har lärt dig. Det var så judarna tänkte i koncentrationslägren.”

 

Det där hade satt sig hos Peter, och tillsammans med allt det andra format det frö i honom som börjat gro. När han mot slutet av dagen promenerade hem längs utkanten av det grå samhället funderade han på det Markus hade sagt. Mörka, olycksbådande tankar om jobbet och hans liv kretsade runt honom. Vad var poängen med att vara på jobbet, förutom att tjäna ihop till basgrejerna, förstås. Jobbet han gjorde, hur länge skulle det finnas kvar? Om två-tre år var det bortkastat, för då hade det kommit något nyare. Han visste att det skulle ses som ett steg på vägen mot förbättring, men det var inte så. Han hade varit anställd på företaget i åtta år, och hade redan sett tre cykler produkter komma och gå, utan att föra med sig något av värde.

 

Fröet grodde och växte tills det slutligen borrat ner rötterna så djupt i honom att beslutet att ställa upp i pokerturneringen var oåterkalleligt. Peter ville också vara beständig, och Boken var ett sätt att uppnå det. För Markus hade bara delvis rätt. Kunskap såldes nu som vilken handelsvara som helst, och de stora företagen var de största handlarna.

 

I den värld som rest sig ur dammet efter Portugal Drought Incident fanns det få incitament till att lära ut sin kunskap till andra. Företagen sålde information till de som hade råd att betala för riktig kunskap, medan de stora massorna fick nöja sig med det kommersiella utbudet som erbjöds. Och det var torftigt, minst sagt. Det fanns helt enkelt väldigt få anledningar att förvalta det man hade kommit över. Fast en gång om året gjorde King's Hope att det var värt att ta med sig kunskap in här. Åtminstone för vissa deltagare. Kvinnan vid hissen, som pratat om felen som endast hon kände till, hade nog samma tankegångar. Han ruskade på huvudet för att bli kvitt tankarna och återigen kunna fokusera på spelet.

 

Många händer senare tittade han återigen ner på mediokra kort: 9♣J♥. Tight spel på King's Hope var alltid dominerande, men han önskade att korten skulle vara mer till hans fördel. Friedrich hade vunnit en hand till och Natascha hade kommit tillbaka starkt. Hennes markerhög växte medan främst Rogans minskade. Peter blev heller inte klok på Sebastian, som inte verkade ägna pokerspelet mycket energi. Istället satt han och skrev saker i ett litet anteckningsblock han hade med sig. Ett tag trodde Peter att han försökte hålla koll på vilka händer som hade gått och hur folk spelade, men efter att ha sneglat i blocket och sett hur mycket text det faktiskt var så visste han att det måste vara något annat.

 

”Skriver du en bok?” frågade han torrt och lade sig.

 

”Nej”, svarade Sebastian. Han hade en märklig brytning. Av hans utseende att döma var han europeisk, polack kanske. ”Jag dokumenterar brister i systemet. När jag visar upp mina anteckningar kommer de göra om det här kasinot, sanna mina ord.”

 

”Vem ska du visa anteckningarna för? Och vilket system finns här att anmärka brister på?"

 

”Alla system har brister", utbrast han förnärmat. "Det gäller att hitta sprickorna och det har jag öga för. Titta till exempel på Lisa här”, han pekade på deras croupier som inte rörde en min. ”Hon gör alltid en speciell min med munnen när hon inte har full kontroll på korten. Titta, titta på henne!”

 

Sju par ögon vändes mot Lisa. Kanske rodnade hon något under de hårt sminkade kinderna, men i övrigt uppvisade hon samma kyliga professionalism som alla croupierer på King's Hope.

 

”Än sen?” undrade Sarah och virade sitt hår runt pekfingret. ”Vad spelar det för roll? Får du bättre kort för att du vet det?”

 

”Nej då. Det enda jag säger är att alla system har brister, och King's Hope är inget undantag. Jag ska bevisa det.”

 

”Vem ska du berätta det för?” undrade Peter, nu mer nyfiken än han ville medge. ”Du måste ju vinna för att någon ska bry sig om dina anteckningar över huvud taget. Tror du att du vinner?”

 

”Äsch. Jag tar ett monologbås nästa paus och publicerar allting via en kamera där. Jag har inga illusioner om att vinna, men jag ska knäcka systemet och efter det får folk dra sina egna slutsatser.”

 

”Ni är dumma”, utbrast Friedrich. ”Ingen kommer bry sig om bristerna. Det enda som skulle kunna vara intressant är om pistolerna klickar. Då får du ett par sekunder extra i livet när jag har slagit ut dig. Det kan bara finnas en vinnare, och det är jag.”

 

Nästa hand fick han bra kort, A♠J♠. Han behövde sätta sig i respekt vid bordet och det här var hans chans. Framförallt behövde han marker. Han hade blött närmare 5.500, en del oundvikligt så klart, men också en del onödigt. Han tyckte verkligen inte om den sugande känslan som uppstod när hans hög minskade samtidigt som han satt passiv och tittade på.

 

Sarah hade stora mörken och när det blev Peters tur höjde han till 2.000. Friedrich synade och övriga deltagare lade sig. Hjärtat bultade plötsligt i bröstet på honom, för Friedrich var lurig. Det räckte med ett par för att slå hans höga kort ... Så när Lisa vände upp floppen blev han plötsligt nervös: 5♠10♦J♦.

 

Friedrich visslade till. ”Triss i tior”, utbrast han och satsade 2.600. I bakgrunden ljöd ett pistolskott. Peter synade sin markerhög. Drygt 21.000 kvar. Det var okej med tanke på att mörkarna fortfarande var på en förhållandevis acceptabel nivå. Samtidigt fick han inte bli som Mads, som hade åderlåtit sig till döds. Problemet var att Friedrich påstod att han hade triss i tior. Det var något som inte stämde med det uttalandet. Till slut bestämde han sig och synade.

 

Lisa vände upp turn: 2♠.

 

Friedrich slängde nonchalant in 3.500, en dryg tredjedel av potten. Sedan lutade han sig bakåt och knäppte händerna i nacken. ”Det där kortet hjälper dig inte. Lägg dig.”

 

Om han hade triss i tior, varför satsade han inte mer? Möjligen försökte han mjölka Peter.

 

”Syn”, sa Peter till sist, mycket på grund av att han hade många möjliga outs.

 

Rivern var 9♠.

 

Peter hade träffat nötfärgen, den högsta möjliga färgen. Inombords pustade han ut. Friedrich passade till slut och lämnade över beslutet till Peter. Det var inte troligt att han hade något, men Peter tänkte inte göra samma misstag igen och satsa för mycket och få inte få något för det. Till slut räknade han upp 5.600 och lade stapeln på bordet. Friedrich synade och Peter visade sin färg.

 

”Vad dum du är, som går upp mot triss i tior”, sa Friedrich tjurigt och slängde upp sina kort: 8♠10♥.

 

Peter gjorde en mental notering om att Friedrichs pre-flop range var stor, för det där var inga höjdarkort.

 

”Du har ju inte triss”, utbrast Sarah förvånat.

 

”Pff. Du förstår ju ingenting. Jag har Dubbla mjukvaruutvecklare. Titta här”, sa Friedrich och lade sin 10♥ intill den 10♦ som låg på bordet. ”Ser du?”

 

”Jag ser ett par, men ingen triss.”

 

”Jag säger ju att du inte begriper. Titta på siffrorna. Det står 1010. I binär form blir det just 10. Det är en extra tia, vilket gör att jag har en triss.”

 

Sarah skakade oförstående på huvudet och lutade sig tillbaka. Friedrich himlade med ögonen. ”Binärt. Det finns 10 olika sorters människor. De som förstår och de som inte gör det. Simpelt.”

 

Peter kunde inte låta bli att dra på munnen. Fast viktigast av allt var att han vunnit en ganska stor pott. Och ännu bättre var att majoriteten av markerna kom från Friedrich. Från scenen smällde pistolerna allt oftare.

 

"Frobba korten snabbare!" utbrast Friedrich ilsket och pekade på Lisa.

 

"Va? Vad betyder det?" undrade Peter.

 

"Du kan verkligen ingenting. Det är från Jargonfilen."

 

"Jaha?"

 

"Det är en ordlista över programmeringsslang. Ordlistan", underströk han.

 

"Nej, varför skulle jag veta det?" suckade Peter irriterat. "Det är som att tro att alla vet vad ..." Han hejdade sig och sökte efter rätt ord. "... som att veta vad crovulstisk betyder."

 

"Frob betyder faktiskt att manipulera något", sa Friedrich. "Ditt ord betyder ju inget."

 

Peter lade huvudet på sned. "Du kan vara en frob."

 

Spelet fortsatte och pistolerna ljöd elva gånger under den närmsta halvtimmen. Markerna skiftade ägare runt bordet, utan att svänga åt något särskilt håll, förutom för Rogan som hela tiden kom ut från striderna med några marker färre. Snart var han nere på runt 5.000 och såg alltmer pressad ut. Det var också då som Peter fick 5♠5♦ och gick med i potten utan att höja. Förutom Rogan var även Sarah och Janet med. Lisa samlade snabbt ihop markerna och vände upp floppen: 5♣7♥K♥.

 

Triss i femmor. Det var bra, men två hjärter låg också på bordet. Peter var först att agera och värdesatsade 3.500 i marker. Hade de chans på något ville han inte ge dem bra pottodds för att syna. Om de inte hade något så borde de lägga sig. Det fick Rogan att gå all-in. Det sög till i magen. Satt Rogan på färgdrag? Sarah och Janet kastade sina kort och lämnade över beslutet till honom. Med tanke på att Rogan hade så få marker kvar var det inte ens något att fundera på.

 

”Syn”, sa han blixtsnabbt och vände upp sina kort så att alla kunde se.

 

Rogan vände också upp sina: J♠K♦.

 

För att Rogan skulle klara sig behövde han några mirakelkort som två sjuor. Peter ledde stort.

 

Turn blev: 9♠.

 

Rogan torkade sig om överläppen.

 

Lisa vände upp rivern: 8♠.

 

På bordet låg nu: 5♣7♥K♥9♠8♠.

 

Rogan satt stelt upprätt på stolen samtidigt som färgen rann av honom. Vakterna var genast där, tog honom milt under armarna och lyfte upp honom, sedan föste de honom till scenen och sköt honom i ansiktet.

 

”Jag ska komma ihåg dig, Rogan”, mumlade Peter. Samtidigt var han tacksam över den stora pott han just vunnit. Nu var han chip leader vid bordet. Det innebar att han kunde satsa på fler händer och utnyttja sin starkare position. Han tvingade Rogan ur tankarna och koncentrerade sig på att sortera sina marker.

 

Strax därefter ljöd klockan.

 

”Klockan är 22:00 och mörkarna höjs till nivå nio, 500-1.000, med anten på 100. Lycka till.”

 

Mörkernivå åtta hade passerat fort, och på den här våningen hade kanske tjugofem deltagare blivit utslagna. Tredje omgången borde vara slut snart och de runt bordet kände av det för tempot drogs ner betydligt i väntan på pausen. Markerna vandrade återigen runt bordet utan att hitta ett fast hem hos någon särskild. Sarah hade förlorat mest. Hon hade under 10.000 kvar och hennes blick började flacka. Dessutom hade hon satsat 2.400 under the gun och de andra hade lagt sig när turen kom till Peter. Han sneglade på sina kort, J♠10♣. Hans egen hand var okej och Sarah borde ha gått all-in redan. Kanske hade hon inte så bra kort, eller så klamrade hon sig fast. Peter bestämde sig för att syna.

 

”Syn.”

 

Natascha lade sig och kvar var bara Peter och Sarah.

 

Floppen kom upp: K♠K♥3♦.

 

Peter var först att agera efter floppen. Han måttade med blicken och försökte uppskatta exakt hur mycket hon hade kvar. Det var inte mycket. Han sträckte sig efter sina staplar och lät markerna glida mellan fingrarna.

 

”Jag suger av dig i pausen för 3.000 marker om du lägger dig”, sa Sarah plötsligt och tittade uppfordrande på honom.

 

Det gick ett sus runt bordet. Någon fnissade. Friedrich fnös, men satt tyst och väntade på vad Peter skulle svara. Förslaget tog Peter med överraskning. Hans första tanke var att säga blankt nej då han inte skulle ge bort marker på det sättet. För det här var egentligen enda sättet att kringgå kasinots regler. Under omgångarna kunde man öppet mata andra spelare med marker. Möjligheten hade inte ens slagit honom, förrän nu. 3.000 i marker mot en avsugning, förmodligen den sista i hans liv. Det var inte så dyrt. Han tänkte på Dibley, som förmodligen redan legat med fjanten Jean-Lafores. Tänk om han inte vann? Tänk om han inte var så frigjord som han kunde vara? Han såg de andras miner.

 

”Okej”, sa han. ”I pausen. För 3.000?”

 

”5.000”, ändrade hon sig.

 

”Du får 4.000.”

 

Sarah nickade. Hon hade ett svårtolkat ansiktsuttryck.

 

”Bet 4.000”, sa Peter och kastade med en övertydlig handrörelse in sina kort över linjen tillsammans med markerna.

 

”Du är den dummaste person jag sett”, sa Friedrich hjälpsamt. ”Slösa dina marker på den där horan ... Hur tänkte du?”

 

Peter ryckte på axlarna. Trots förlusten hade han mer marker än de flesta andra runt bordet. Och Sarah såg inte fullt lika blek ut längre. En gnutta hopp hade återvänt till hennes ögon. Lisa hann dela ut två händer till innan högtalarna äntligen plingade till.

 

”Deltagare, klockan är nu 22:16 och den tredje omgången är över. King's Hope gratulerar de som klarat sig och önskar er fortsatt lycka till.”

 

I samma ögonblick passerade en man deras pokerbord. Han stannade förvirrat upp och tittade vädjande på vakterna bakom sig.

 

”Klarade jag mig?” undrade han. ”Omgången är slut. Jag klarade det? Vänta”, utbrast han när vakterna omilt knuffade honom framåt. ”Hörde ni inte att omgången är slut?”

 

Vakterna knuffade obarmhärtigt mannen framför sig, upp på scenen, där han förvirrat och alltmer förtvivlat försökte övertala dem att de kunde vänta tills nästa omgång. Peter hann inte vända bort huvudet och både hörde och såg hur de sköt honom i ansiktet och hur blod och hjärnsubstans skvätte ner väggen. Han tittade ner och försökte räkna sina marker. 34.700. Fortfarande på plus, ganska långt över medelstacken vilket var riktigt bra. Väskan låg bra mot axeln när han lyfte upp den, tung. Åtminstone inbillade han sig det. Nu hade han ett fåtal sandfärgade marker, med smaragdgröna streck på sidorna som var värda 5.000.

 

När han var klar nickade han mot Sarah som log svagt. De åkte ner till våning tre, där Sarah ledde in honom på en toalett. Peter låste dörren och tvekade sedan.

 

”Alltså ...” sa han, plötsligt osugen medan Sarah sjönk ner på knä framför honom och började fumlade med hans byxor. Mest hade han gått med på det för att reta Friedrich. Han hade sett blicken, full av avundsjuka och förakt. Han tänkte på Dibley igen. Levde hon fortfarande? Han stelnade till.

 

Åh nej.

 

Han hade totalt glömt att han lovat att träffa henne den här pausen.

 

”Vänta, vi behöver inte göra ...”

 

I det ögonblicket hade Sarah lyckats befria hans penis och den reagerade omedelbart på hennes beröring. När hon började suga av honom lutade han sig mot väggen, blundade och försökte stänga ute bilderna av människor som blev skjutna i ansiktet.

 

Förlåt, tänkte han och sköt även Dibley ur tankarna.

 

Sarah fick honom för några minuter att glömma. När han kommit satt hon på knä framför honom och torkade sig om munnen med handens baksida. Han hade svårt att tolka hennes ansiktsuttryck.

 

”Gick det bra?” undrade han, en aning skamset.

 

Hon ryckte på axlarna.

 

"Vill du att jag slickar dig?" undrade han tafatt.

 

"Nej, det behövs inte."

 

”Jag gör det gärna", försäkrade han medan han fumlade på sig byxorna igen.

 

Sarah sa ingenting. Han tvekade, men vände sig sedan om för att gå.

 

”Jag vill inte dö”, sa hon plötsligt. ”Jag är så rädd.”

 

Peter visste inte vad han skulle säga, så han stod tyst i det sterila ljuset som reflekterades på de vita kakelväggarna.

 

”Kan du inte ... Hålla om mig en stund? Jag vill inte dö ensam.”

 

Peter förstod och en avgrund öppnades inom honom. Han stängde den snabbt, för att inte själv sugas ner. Mänsklig kontakt. Det var vad de alla behövde här. Innan de ensamma gick upp på scenen. Han sjönk ner bredvid henne och lade armarna om hennes darrande kropp. Hon lutade kinden mot hans axel. Han höll om henne en lång stund medan darrningarna avtog alltmer. Snart var hon stilla i hans famn. Då släppte han henne försiktigt och reste sig upp.

 

”Tack", sa han och fumlade med sin väska. "Det kommer gå bra. Jag ska komma ihåg dig. Lycka till.”

 

"Tack", viskade hon och log svagt. "Jag känner mig inte lika ensam nu."

 

Men hon såg ensam ut när han lämnade henne, sittande på golvet.

 

En elektronisk anslagstavla visade att han skulle upp till våning arton, bord fem.

 

”Det kommer gå bra”, mumlade han för sig själv i hissen. ”Det kommer gå bra.”

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson