Omgång 4

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 9

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Klockan är 23:16 när omgång 4 startar. Mörkarna är på nivå nio, 500-1.000, med anten på 100. Medelstacken är 14.286.

 

”På trettio år har de inte lyckats göra flygresorna bekväma. Första klass betyder bara att stolen framför en är en decimeter längre fram än i ekonomiklass. Herrejesus, det är förkastligt. Maten här är också förkastlig. Igår beställde jag en Americanapizza, med tydliga instruktioner till kocken att ha på extra krämig cheddarost och att bara använda chili från amerikanska odlingar så att det smakar som det gör där hemma. Jag tror han missförstod mig med flit, för pizzan jag fick var tunn och vattnig, må Jesus förbarma sig över hans själ. Jag bad för honom under kvällen och hoppas att han lär sig något av den utskällning han fick av mig.

 

Jag bad också för mitt land. För det är på väg neråt, sanna mina ord. Faktum är att efter Portugal blev saker och ting bättre under ett par år. King's Hope växte upp och därifrån spreds en mängd bra idéer och initiativ. Cid Andrew är en pionjär som kan mäta sig med Columbus. King's Hope ruskade om världen lite och det behövdes. Jag röstade på Erland Plowfeldt när han införde de bra reformerna på hemmaplan. Jag ber för hans minne nästan varje dag. Kommer ni ihåg hur det var? Segregerade skolor kom tillbaka som ett första steg och snart också bussturer, som på den gamla goda tiden. Det är annorlunda nu, förstås. Alldeles för många olika bussar om du frågar mig. Jag menar, nu åker de runt överallt. Skytteltrafik av bussar fyllda med muslimer, spaggar, gulingar, mexare och negrer. De snackar om mångkulturell rasism, men det köper jag inte. För mig är det samma skit överallt. Nå, det är i alla fall skönt att rasbussarna återinfördes. Rosa Parks vänder sig nog i sin grav, he, he. Men det var då och nu är nu. Och vet ni, det blev lugnare i samhället. Våldet sjönk när den påtvingade integrationen bröts. Blanda inte lamm och lejon, det har jag alltid sagt. För gör man det får man räkna med blodspill. Om Erland inte blivit mördad skulle vi haft ett mycket bättre samhälle. Gud bevare hans minne.

 

Jag hoppas ni ser detta och begrundar det jag säger. För det är fakta att våldet och rädslan att bara gå utanför dörren sjönk när de tio städerna delades upp utifrån ras och religion. Jag önskar att alla stater tog efter den här modellen, istället för som nu då ungefär hälften har hakat på. För den funkar verkligen. Sådan fakta visar de inte på nyheterna längre, om man inte är villig att betala och där jag kommer ifrån har de flesta inte råd. Det här är den bästa nyhetskanalen i världen. Oförställd fakta. Tänk på det. Det som fascinerade mest, och det är Guds försyn, är att alla respekterar varandra. Nå, de allra flesta. Lamm och lejon, mina vänner. Åtskilda i harmoni, tillsammans i blodbad. När jag kommer ut härifrån har jag tillräckligt med pengar för att fortsätta det Erland påbörjade. Att göra det i liten skala är bra, men vi måste utöka. Lamm och lejon. Tänk på det. Gud vare med er.”

 

 

 

Nya ansikten, samma slags bord. Peter hade lagt upp sina marker på rätt sida linjen och satt och väntade på startskottet vid bord nummer fem. Tröttheten, den som brukade kallas den djupa pokerzonen började byggas upp. Än så länge var det inget att oroa sig för och en sen natt klarade alla. Det var då nästkommande förmiddag anlände som den riktiga utmaningen började. Och så var det utmattande att hela tiden vara på helspänn.

 

Omgång fyra började 23:16, om drygt tio minuter. Den här gången satt han till vänster om croupieren, som hette Jonas.

 

”Hot waitress-index”, sa mannen mitt emot Peter. Han hade nummer 390 och displayen visade att han hette Julius Hoffmourner. Framför honom låg runt 14.500 i marker.

 

”Vilket index?” undrade Peter.

 

”Hot waitress”, upprepade han och nickade menande mot deras croupier. ”Jag såg att du spanade in honom. Det gör mig inget”, skyndade han sig att tillägga när Peter började protestera. ”Jag bara anmärker på att alla croupierer ser jäkligt bra ut. Det är det som indexet går ut på, att när det är svåra tider så får de snygga personerna ta servitrisjobb. Eller som i vårt fall, arbeta som croupier här på kasinot. När tiderna blir bättre anställs de snabbt till banker, resebyråer och andra ställen som kan dra nytta av fördelaktiga kroppsattribut."

 

Peter kastade en förstulen blick på deras croupier. Han var runt trettio år gammal, hade vita tänder och den stramt åtsittande kasinouniformen satt perfekt på hans vältränade kropp.

 

"Titta bara på hon vid bord 7", tillade Julius och pekade.

 

Peter tittade. Den kvinnliga croupieren var snygg. Hon hade fasta bröst, brunt tjockt hår, och mjuka linjer i ansiktet.

 

”Det är just min poäng”, fortsatte Julius, ”att det finns tydliga tecken på att det inte är väl ställt här i världen. Men vi kunde ha det sämre, eller hur?”

 

”Hur då?” sköt en kvinna in. Hon hette Bianca Nevaz, nummer 6.617, och satt till vänster om Julius. Framför henne låg ungefär 11.200 i marker. ”Det är ju på liv och död det här, hur kan det vara sämre?”

 

”Vi får ju spela poker! Vi slipper svälta. Vi bidrar till det kollektiva goda!”

 

Peter tyckte sig ana en svag sarkastisk ton i hans röst.

 

”Bidrar med vad?” utbrast Bianca. ”De tar vårt blod när de har skjutit ihjäl oss. Blodsugare är de. Vampyrer!”

 

”Det är mer än så”, invände Julius. ”Vi skapar jobbtillfällen. Våra familjer får en slant. Kötider inom sjukvården minskar under den här perioden på året ...”

 

”Och befolkningen minskar också, precis som det står i broschyrerna”, sköt deltagaren till vänster om Peter in. Sam Jackson, nummer 92. Sam var klädd i cowboyhatt, solglasögon och en vit t-shirt med texten "Faith helps me and Jesus fights at my side". Han hade en mage som vältrade sig över bordskanten och hotade att ha omkull hans markerhögar, värda 38.300.

 

”Det stämmer inte”, sa Peter. ” För ett par år sedan diskuterade jag det här med en vän, och vi kom fram till att det inte kan göra någon skillnad. Broschyrerna innehåller statistik om minskade matproblem, men det är alltid regionala siffror och de avspeglar inte den stora verkligheten.”

 

”Exakt så”, nickade Illi Mantherra, nummer 5.479. Han var en smal svart man med östafrikanskt utseende. Illi satt alldeles till höger om croupieren och hade runt 21.100.

 

”Varför skulle inte det stämma?" undrade Sam. "Herrejesus, hemma driver vi varje år en insamling till behövande, och runt tiden för turneringen på King's Hope är behovet alltid som störst. Det är klart att det hjälper om befolkningen blir färre! Det står ju till och med i broschyren."

 

"På vissa orter kan det säkert göra skillnad", nickade Illi. "Men globalt kan det omöjligt göra det med de låga siffror vi pratar om här. Om ni driver en kampanj för att stödja era utsatta så är det klart att de får det bättre just då. Och det kan omöjligt ha med King's Hope att göra.

 

"Vad vet du om det?” undrade Sam och rynkade ogillande på näsan. "Din sort kan väl inget sådant?"

 

”Min sort ... Du, jag har två doktorsexamen”, fräste Illi, ”en i matematik och en i filosofi. Även om nästan tiotusen människor, i vårt fall niotusenniohuundra, för att vara exakt, tas bort varje år så kommer det ta tusentals år innan befolkningen är nere på en sådan nivå att det faktiskt skulle göra skillnad för hur matransoneringen ser ut i till exempel New Catalonia. För att det skulle göra någon skillnad på riktigt skulle några miljoner människor behöva tas bort varje år. Nej, broschyrerna presenterar bara en liten bit av sanningen; företagens sanning.”

 

"Vad är sanningen då?” undrade Sam.

 

”Vet du inte?” utbrast Illi pafft. ”Fast det är klart, i staterna är väl situationen lite annorlunda. Ni nappade ju snabbt på Resize Human Pop-förslaget som inkluderar ettbarnspolitiken. Sanningen, för mig i alla fall, är att företagen har fått alldeles för stor makt. De kan inte portionera ut information som de gör. Folk måste ju veta hur världsläget är och var distributionen av mat och information sker, annars kommer vi aldrig få stabilitet på den globala skalan igen. Och om inte media och företagen kan samsas utan ekonomiska intressen så sitter vi där vi sitter.”

 

Sam var på väg att säga något, med förblev tyst. Han slickade sig om läpparna och lutade sig tillbaka så att några marker trillade omkull. Peter blev märkligt upprymd av diskussionen. De var lättretade runt bordet. Kanske kunde han använda det till sin fördel. Kvar fanns också två deltagare som hittills suttit tysta. Den första av dem, en tatuerad yngre kille vars namnbricka bara sa Roberto Wallboroso, nummer 3.755, satt till vänster om Bianca. Roberto hade 10.900 i marker.

 

Den andra, en asiatisk man med solglasögon vid namn Tonh Then, nummer 7.185, satt mellan Roberto och Illi och hade runt 16.600 i marker.

 

Jonas började snart vända upp kort. Peter fick 9♣, Sam 4♦, Julius 10♣, Bianca J♦, Roberto 3♠, Tonh 9♥ och slutligen Illi med J♠. Jonas vände upp ytterligare varsitt kort till Illi 6♠ och Bianca, Q♣.

 

Klockan 23:16 startade omgången och Jonas delade ut korten. Bianca hade dealerknappen och Roberto och Tonh mörkar. Illi synade. Peter lyfte försiktigt upp hörnen på sina kort: 7♠8♠.

 

En okej starthand, värd att kolla floppen med. Men hur spela den? Han höjde till 2.500 och hoppades att han skulle skrämma bort de andra. Tonh gick till slut med och övriga lade sig.

 

Jonas vände upp floppen: 3♠3♥10♥.

 

Inga fantastiska kort och Peter hade inte fått några träffar som matchade hans kort. Tonh passade, efter att tveksamt ha plockat med sina marker en bra stund. Kanske satt han på ett möjligt färgdrag? Peter satte ändå press på Tonh och satsade 3.000. Tonh synade.

 

Turn blev: 6♣. Riktiga skräpkort på bordet, men Peter trodde knappast att läget hade förändrats. Tonh trevade bland sina marker, sträckte sig från den ena högen till den andra och passade sedan. Peters intuition gav honom en stark känsla av att Tonh inte hade något. Kanske två överkort, knekt-dam eller liknande, men ingen träff. Och än viktigare: Efter att ha lagt in 5.500 marker i potten hade Tonh kvar ungefär 11.000. Om han ville fortsätta slåss om potten var han tvungen att ta ett mycket svårt beslut. Var han beredd att göra det? Peters magkänsla trodde inte det.

 

”Bet 12.000”, sa han.

 

Tonh skruvade på sig. Solglasögonen glimmade i hans ansikte. Till slut lade han sig, till Peters stora glädje. Genast hade han satt sig i respekt runt bordet.

 

”Vad hade du då?” undrade Sam och blängde på honom.

 

Peter log bara till svar.

 

Jonas hade redan samlat in korten, blandat dem och börjat dela ut nästa hand. Dealerknappen låg framför Roberto vilket innebar att Peter satt under the gun. När det andra kortet landade framför honom kollade han snabbt: 9♠2♦. Ingen action för honom.

 

Sam synade stora mörken, följd av Bianca. Illi passade. Tre spelare. Utmärkt, då kunde han försöka läsa av dem. Floppen kom upp: A♠2♣5♦.

 

Potten var nu 4.200, då anten hjälpte till att pressa upp den i storlek. Sam skyfflade in 2.500 i marker nästan direkt, vilket Peter uppfattade som att han desperat ville skrämma iväg de andra. Bianca överraskade med att dubbla Sams satsning.

 

”Vad har du, kvinna?” undrade Sam och sneglade på sina kort. Illi lade sig snabbt. Sam kastade en ilsken blick på honom, då Illis snabba agerande inte gav honom mycket betänketid.

 

”Er sort", sa Sam. "Sedan reningen vid Wounded Knee har mitt land varit ett bra land. Vi har lyckats komma överens, din och min sort. Vet du varför? För att jag varje dag ber till Gud att sådana som du ska fortsätta förstå er plats i samhället. För det mesta fungerar det, men här på kasinot får ni alldeles för mycket utrymme för min smak. Varför lade du dig nu, till exempel? Du måste ju förstå att ditt spelsätt påverkar oss andra negativt."

 

"Seriöst, varför är du så otrevlig?" utbrast Illi och slog ut med händerna så att tre marker föll ur hans högsta hög.

 

Sam bet ihop tänderna så att käkarna stramade. "Jag bara säger som det är. Om vi hade varit hemma så hade den här situationen sett annorlunda ut."

 

"Vänta lite", sköt Peter in som såg en chans de andra inte såg. "Ber du till Gud om sådana saker?"

 

"Varje dag."

 

"Varför inte passa på att be om lite bra kort?" undrade han och höjde roat ögonbrynen.

 

Sam harklade sig. "I Ordspråksboken står följande: Var inte en sådan som ger handslag och går i borgen för lån; om du inte har så att du kan betala tar de ju sängen du ligger på. Förstår du vad det betyder?"

 

"Nej."

 

"Det betyder att vi inte ska låna av Gud i onödan. Jag behöver inte försätta mig i skuld till Honom för att spela av er alla marker ni äger och har."

 

"Jaha. Då läser du Bibeln ofta, gissar jag?" undrade Peter som fann bibelcitat runt ett pokerbord roande.

 

"Varje dag", sa Sam och sträckte på sig.

 

"Är inte girighet en dödssynd?"

 

"Det här har inget med girighet att göra", sa Sam och slickade sig om läpparna.

 

"Jag slår vad om att det finns några saker du inte har tänkt på. Har du till exempel tänkt på att Adam och Eva har varsin navel?" Peter tystnade och lät det sjunka in. "Eller ...", fortsatte han, "att Jesus förmodligen hade stånd när han dog på korset. Det är sådant som Bibeln inte brukar ta upp, men fenomenet är känt och kallas för dödserektion. Det inträffar oftast vid hängning, eller vid våldsamma dödsfall, som exempelvis korsfästelse."

 

"Din jävla lögnare", morrade Sam. "Du säger inte sådana saker till mig. Jag ska ta dig. Vänta du bara."

 

Om blickar kunde döda hade Peter nu varit utplånad. Han konstaterade att han tagit sig in i Sams huvud och skakat om honom rejält. Om det var rätt eller fel agerande fick tiden avgöra. Faktum kvarstod: det var lättare att ta marker från en tiltad spelare och Sam var nu i det närmaste horisontell. Plötsligt hörde han något välbekant bakom sig.

 

”Ka-tjing!”

 

Han snodde runt och mötte Mashmuds blick, precis när Mashmud sträckte sig över bordet för att kamma hem en pott han vunnit. Mashmud flinade igenkännande och Peter nickade mekaniskt. På ett konstigt sätt var det faktiskt skönt att se en deltagare han kände igen, trots att han skulle behöva stå ut med Ka-tjingen. Alla andra han pratat med hade han bara sett någon gång och sedan var de som uppslukade av jorden. Med ens fylldes han av självförtroende. Om Mashmud tagit sig så här långt så skulle han själv ta sig ännu längre. Och det skulle gå lekande lätt.

 

Sam lade sig till slut och Bianca började med ivriga händer sortera de marker hon vunnit. Det verkade gå att skrämma Sam och de andra spelade relativt försiktigt.

 

När Jonas hade blandat och delat ut nästa hand kollade Peter ner på 5♠7♥ när det blev hans tur. Han borde vara försiktig och bara syna, men då han satt med stora mörken och tre andra bara limpat så började han fundera. Då han redan vunnit en stor pott var det troligt att de andra var försiktiga. Dessutom hade de andra inte visat någon direkt styrka, vare sig med sina marker eller kroppsspråk. Ville de verkligen vara med och slåss om potten? Det var värt att undersöka.

 

”Höjning”, sa han och sköt nonchalant in 6.000 över linjen. En ilning for längs ryggraden. Det här var inte att hålla sig till planen. Samtidigt gällde det att använda de vapen han just nu hade, nämligen sina marker, sin position och sin image.

 

Vågat spelat, ekade kommentatorrösten i hans huvud.

 

Men Julius kastade sina kort, följt av Tonh. Illi som suttit med lilla mörken skruvade på sig innan han gick med.

 

Jonas vände upp floppen: A♠3♣A♦.

 

En regnbåge, och Peter hade missat grovt. Illi var först att agera och han tog god tid på sig innan han slutligen sköt in 4.500. Det var något med hans kroppsspråk som fångade Peters uppmärksamhet och hans försiktiga satsning fick det att klia i Peters händer. Illi försökte också bluffa. Han hade garanterat bättre kort än Peters, men han kände sig inte bekväm med dem, och framförallt inte med två ess på bordet. Peter gissade att han hade ett högt kort och en svagare kicker, kanske kung-tre, eller dam-tio.

 

”Höjning”, sa Peter och sträckte sig efter sina marker. Han räknade upp 9.000 och tryckte sedan in dem över linjen. Om Illi gick med skulle han ha runt 10.000 kvar. Illi började närma sig stadiet då han var tvungen att överväga en all-in. Peter väntade tålmodigt och hela tiden satt Sam och blängde på honom. Illi lade sig.

 

”Vad hade du då?” undrade Sam direkt.

 

”Du får syna så får du se.”

 

”Skitsnack. Du kan inte ha bra kort varje gång, grabben. Nästa gång kommer det svida. Vet du förresten varför en orm inte biter en advokat?”

 

"Nej", svarade Peter ointresserat.

 

"Professionell artighet. Du är en orm, Peter", sa han surt och föll därefter i tystnad.

 

Peter kastade ett antal dåliga händer medan dealerknappen vandrade runt bordet. Ibland hörde han ett ka-tjing från Mashmud. Ibland skrek någon precis innan pistolerna smällde av. Över salen låg också det ständiga rasslandet och klickandet från marker som ett vibrerande membran.

 

Några händer senare hade Bianca knappen. Illi lade sig och Peter tittade ner på Q♠J♠.

 

Han sneglade på Sam som blängde tillbaka.

 

”Jag höjer”, sa Peter och lade in 2.000.

 

”Du har ju ingenting, grabben.”

 

Peter suckade tillgjort. ”Du får väl betala så får du se.”

 

”Det kan du ge dig fan på att jag ska göra. Syn.” Sams frustration var äkta, vilket Peter bedömde var till hans fördel. Sam hade tiltat. Roberto gick med. Tre spelare. Jonas vände upp floppen: 2♠10♠5♦.

 

"En tia på floppen hjälper alltid någon", mumlade Roberto hjälpsamt.

 

Peter hade två överkort, färgchans och bakdörrsdrag till stege. Roberto var först att agera. Han studerade potten, sneglade på de andra och passade sedan. Peter stoppade in 3.000 i potten för att söka fram information hos de andra. Roberto avslöjade inget.

 

”Syn”, sa Sam gällt, som vid det här laget var röd i ansiktet och såg inte att hans egen markerhög började bli mycket tunn. Roberto hummade för sig själv och lade sig sedan. Peter var återigen ensam mot Sam.

 

”Ditt par hjälper dig inte”, sa Peter på prov för att få någon reaktion ur Sam.

 

Jonas vände upp turn: Q♣.

 

Det var ett bra kort för Peter. Hans känsla sa honom att Sam förmodligen också hade ett par på hand, därför att han hade sett Sams blick när han nämnde paret. Där uppstod en fientlig, livrädd och en smula hämndlysten gnista. Sam ville åt Peter, och det tänkte han utnyttja.

 

”Pass", sa Peter och knackade lätt i bordet.

 

Sam stirrade ner i bordet, lite för länge, vilket var tillräckligt för Peter att veta att Sam var rejält osäker. Par i tior med hög kicker, det trodde Peter att han hade. Sam kändes som en gammaldags spelare som värderade sina par högre än vad de egentligen var värda i olika situationer. En sak som var säker var att Sam var provocerad, men med sin minimala kvarvarande stack på ungefär 5.000 var han så gott som ute ur turneringen. Det brukade få de flesta att tänka efter.

 

”Pass”, sa Sam sammanbitet.

 

Jonas vände upp rivern: 4♥.

 

Ett lugn lade sig över Peter. Det kortet borde inte ha hjälpt Sam, såvida han inte helt felbedömt honom, förstås. Skulle Sam syna en all-in? Nej, för även om Sam var tiltad så var det för mycket.

 

”Bet 10.000”, sa han, och stod därmed redo att knuffa Sam över stupet.

 

Sam bet ihop tänderna så hårt att kindbenen stod ut i ansiktet på honom.

 

"Du vill syna", konstaterade Peter som nu kontrollerade Sam likt en radiostyrd leksak. "Frågan är om du vågar? Eller får jag inte säga sådana saker till dig?"

 

”Jag lägger mig”, sa Sam ansträngt. ”Visa vad du har, gubbe lilla.”

 

Peter gjorde honom till viljes och vände upp sitt par i damer. ”Få se dina tior då”, sa han med spelad självsäkerhet, utan att vara säker på vad Sam satt med.

 

”Arsel”, sa Sam och kastade vårdslöst in korten på bordet. Ett av dem tippade upp och visade 10♦.

 

”Du visste hela tiden, eller hur?” Flinade Julius och sneglade på Sam.

 

Peter ryckte på axlarna, sträckte sig över bordet och samlade ihop den stora pott han vunnit. Så klart att han inte visste vad Sam hade haft, men han hade haft en bra känsla, och utifrån Sams agerande och de kort som låg på bordet var det helt enkelt ett rimligt antagande. Det som var viktigare var att Sam hade trott att han hade en bättre hand och att Peter hade spelat honom mer än korten på bordet. Sam var nu svårt sargad, kanske så pass att han borde gå all-in nästa hand han spelade. Ett antal händer förflöt då det inte hände särskilt mycket runt bordet.

 

Peter nöp sig försiktigt i armen. Han var inte trött, fast han visste att det var adrenalinet som pumpade runt i honom och fick verklighetsuppfattningen att skeva. Det var farligt, för när den här omgången var slut så skulle han känna av tröttheten. Han såg samma sak återspeglas i de andras ansikten. De var på randen till att bli trötta på riktigt. Peter stramade upp sig, kvävde en plötslig gäspning och fokuserade sedan blicken. Han försökte bedöma hur de låg till. Ett tiotal hade blivit skjutna redan, men omgång fyra borde pågå en stund till.

 

Det slog honom att det nu började bli högst verkligt. Själv hade han marker så han klarade sig en stund till. Det var långt kvar till att ha en deep stack, men det gick bra för honom. Mörkarna var just nu inte något större hot mot hans stack. För Sam var de däremot betydligt plågsammare, han hade bara en hand på sig innan stora mörken kom och tog en rejäl tugga av hans kvarvarande hög. Markerna skiftade ägare på det teflonöverdragna slagfältet, och varje gång Peter gjorde en ansats till att vara med i en pott muttrade Sam högljutt.

 

I en runda lyckades Peter stjäla mörkarna. ”Du har ju ingenting! Din skitstövel, säg vad du har!”

 

"Du får gå med nästa hand jag går med på och se efter själv", föreslog Peter. "För du vill ju gå med. Det ser jag."

 

"Jag ska ge dig ... du ska minsann få."

 

Peter sa ingenting. Istället lutade han sig bakåt med armarna vilande på bordet och väntade på nya kort.

 

Några händer senare var Sam först att agera pre-flopp.

 

"All-in", sa han och spände ögonen i Peter. "Få se om du kan bluffa nu när jag har gått med."

 

Peter tittade ner på 3♣3♦. Den här gången trodde han inte att korten skulle räcka för att kamma hem handen. Särskilt som Sam såg mordlysten ut och förmodligen hade bra kort. "Nej tack", sa han enkelt och kastade sin hand.

 

Det var som om en indianpil träffat Sam i halsen och han stirrade förvånat på Peter och på bordet.

 

"Syn", sa Bianca som med sitt stenansikte inte avslöjade någonting vad hon egentligen kände. Övriga lade sig.

 

Floppen blev: 10♣6♦J♥.

 

Bianca vände upp Q♠K♠.

 

Sam vände upp J♠K♦.

 

Turn blev: 2♣.

 

En spänd tystnad spred sig runt bordet.

 

Rivern blev: ♥Q.

 

Sam var ute.

 

"Jag ska döda er!" skrek han och rusade upp ur stolen. "Fuskare! Negerälskare! Jag ska ..." Han fick ett slag i huvudet av en vakt som materialiserat sig bakom honom. Sam svor och försökte vifta bort dem, men de var genast där och tog ett fast grepp om hans armar. När de passerade Peter gjorde han ett utfall mot honom, men vakterna var redo och attacken slutade i en fruktlös, patetisk knuff. Sedan föstes Sam upp på scenen och sköts i ansiktet.

 

”Ni ska alla den vägen vandra”, sa Roberto högtidligt och fick instämmande mummel från de andra.

 

När Sam hade gått vidare hade han också tagit tempot med sig från bordet. Peter stal några mörkar genom att satsa aggressivt, och blev av med ett par potter då de andra attackerade. Dealerknappen raglade snarast runt bordet, långsamt och mödosamt.

 

Efter en lång händelselös stund ljöd högtalarna igen. "Klockan är nu 00:00 och mörkarna går upp till nivå tio, 600-1.200, med anten på 200. Lycka till."

 

Nästa hand Peter ville spela kom en stund senare, när Jonas gav honom 10♣Q♦.

 

Julius satt med knappen. Han sträckte ut handen efter sina marker, och i samma ögonblick hördes högtalarna igen.

 

”Klockan är nu 00:11 och omgång fyra är avslutad. Omgång fem börjar 01:11. Lycka till.”

 

Högtalarna knäpptes av och en kollektiv suck av lättnad hördes. Fyratusen personer hade dött under mindre än ett dygn.

 

Peter synade. Tonh hade limpat före honom. Han ville se sista floppen så billigt som möjligt. Det ville de alla. Bianca gick med och Roberto passade. Fyra spelare, det var intressant med tanke på att det var den sista handen för omgången.

 

Jonas vände upp rivern: 6♠8♥10♠.

 

Topparet, inte alls dåligt. Bianca satsade halvhjärtat 2.400. Framför sig hade de alla en timme att leva. Roberto lade sig. De andra kanske hade stegdrag. Eller en triss, men Peter kände sig säker. Ingen ville åka ut nu, med pausen bokstavligt talat över dem. Han var övertygad om att de skulle lägga sig.

 

Tonh överraskade Peter. Han överraskade dem alla.

 

”All-in”, sa han med trött röst.

 

Hade Peter totalt missbedömt situationen? Nej, Tonh satt inte med något monster på hand. Förmodligen ville han bara stjäla den sista potten. Med sitt par i tior kunde Peter inte släppa det.

 

”Syn”, sa han.

 

"Jag lägger mig", sa Bianca.

 

Peter vände upp sina kort och sneglade på Tonh.

 

”Jag visste det”, suckade Tonh. ”Jag behöver en sjua eller en nia", mumlade han. "Fast att slå din stora tur, Peter, är svårt. Se till att inte slösa bort den.” Han vände upp sina kort: 9♣9♦.

 

Turn blev: 5♦.

 

Tonh reste sig och sträckte på ryggen.

 

Jonas vände upp rivern: 3♦.

 

På bordet låg nu: 6♠8♥10♠5♦3♦.

 

”Nu beger jag mig hemåt”, sa Tonh med en tacksamhet i rösten som fick det att krypa i Peter. ”Lycka till.” Sedan gick han värdigt mot scenen, med ett koppel av vakter bakom sig.

 

Tanken på att få gå hem var så lockande att den var farlig. Han slog genast bort den, innan den hann slå rot. Peter försökte slamra med markerna, men ryckte ändå till när pistolskottet ekade i lokalen.

 

Jag ska komma ihåg dig, Tonh.

 

Peter hade totalt 43.500 i marker. Det var inte dåligt. Han rullade med axlarna för att få igång blodcirkulationen. En krypande blytyngd hade börjat pulsera bakom ögonen på honom. Snart hade han varit uppe ett dygn och inte ens halva turneringen var avklarad. Men Peter skulle överleva detta. Runt det här bordet hade han läst sina motståndare och varit inne i deras huvuden. Han skulle göra samma sak vid nästa bord. Han reste sig och gick mot hissarna. Det var dags att leta upp Lennart för att ta reda på vad lollapaloozan var. Framförallt behövde han kaffe.

 

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson