Omgång 5

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 11

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Klockan är 01:11 när omgång 5 startar. Mörkarna är på nivå tio, 600-1.200, med anten på 200. Medelstacken är: 16.667

 

 

”Det är vakternas fel! De är så inkompetenta och förstår inte vad jag säger. Det är inte mitt fel att de andra deltagarna är så otroligt korkade att de inte ens kan pokerreglerna. Då måste jag ju hålla dem i handen och hjälpa dem upp på banan igen. Hur skulle det annars se ut när de inte kan spelet ens? De borde få egna regelböcker när de kommer hit. Vissa förstår jag inte ens vad de gör här. Det försökte jag förklara för dem, men vakterna är inkompetenta och vägrade lyssna på mig. Hemma i Persien hade jag aldrig behövt acceptera det här. Jag har redan sett hur King's Hope kan bli bättre, för här finns samma problem som i mitt företag. Det handlar om regler och om processen.

 

För det första reglerna. Får man tre varningar blir man diskvalificerad, och om man blir det får man inga pengar för att ha ställt upp i turneringen. Det är bra, tycker jag, för då fuskar inte folk. Däremot borde de inte ha gett mig en varning. Personalen är dum och inkompetent. Det är inte mitt fel att de inte gör rätt.

 

Nå, det andra är processen. När deltagarna kommer hit ska de såklart registreras och checkas in. Sedan måste det alltid finnas någon som håller de mindre begåvade i handen. Det kan till exempel vara en pool med betjänter som står till förfogande intill hissarna. Betjänterna kan förklara reglerna, hämta kaffe eller visa vägen till borden. Bara det är definierat i förväg så är allt bra. Om de gör det, eller inte lyckas leverera på någon vecka, då ska de sparkas. Kontraktet måste därför vara upprättat i god tid innan de åtar sig jobbet som vägmärken här på King's Hope. Det är viktigt att aldrig släppa kontrollen, för gör man det framstår man som svag och då kan kontraktet brytas. Allting ska vara enligt skriftlig överenskommelse, något annat vägmärke duger inte.

 

Jag hoppas verkligen du ser det här Cid, för då kan du implementera ett mycket starkare grepp om turneringen. Kom ihåg mina ord: Det gäller att behålla kontrollen, annars är det ditt fel om deltagarna inte kan reglerna.

 

Vad pratade jag om? Just ja, Processen här är svag, och om den inte åtgärdas kommer vi se många problem framöver. I mitt företag ser jag ofta problem när man ger löst folk för fria tyglar. Många skyller missade deadlines på missförstånd. Eller också levererar de inte saker som jag har beställt. Ett bra tips är att ta ut stora avgifter för kontraktsbrotten, för då får ni i alla fall in mycket pengar som täcker lönerna. Jag har tjänat massor med pengar på att stämma de som inte levererar, men jag måste ha mer för att få mitt eget företag att gå runt. Det är för stor personalomsättning och jag förstår inte varför. Det var bättre förr, när människor inte sa emot och när de kände sig tvingade att stanna på ett ställe. Idag har folk helt enkelt för stora valmöjligheter.

 

Jag förstår inte hur det kan gå så bra för andra företag som gör ungefär samma saker som mitt eget. Det är obegripligt och orättvist, men jag är övertygad om att de förr eller senare kommer göra misstag och gå i konkurs. För de har nämligen inte tydliga, strikta processer. När jag vinner ska jag bara anställa de som gör exakt som jag säger och som levererar från första stund. Lyssna på mina ord, för jag vet hur det ska vara."

 

 

 

Då Simona satt på knappen hade Ted och Sandra mörkar på 600-1.200. När korten var utdelade sneglade Malle på sina kort och kastade dem sedan. Peter kikade försiktigt på sina: K♠J♦, det kunde vara värt att försöka få se floppen med dem, och dessutom känna av bordet.

 

”Höjning”, sa han och stoppade in 3.400 i potten.

 

”Jag höjer igen”, sa Franko och kastade in 6.800. Det var en satsning som var större än många av de potter han sett under de senaste timmarna. I det ögonblicket visste han att det skulle bli en mycket tuffare omgång än de tidigare. Ardo muttrade för sig själv och lade sig. Simona gick med och resten av spelarna lade sig, inklusive Peter. Två spelare.

 

Spela smart. Håll dig lugn. Se vad som händer.

 

Floppen blev: K♣3♥10♥.

 

Han hade haft ett toppar, men där fanns också färgchans och stegdrag på bordet. Nej, det var bra att han lagt sig, så kunde han se vad för motståndare han satt med. Franko var först att agera efter floppen.

 

”Bet”, sa han till slut och räknade upp 7.000. Det var en standardsatsning, men fick ändå Peter att bli vaksam. Franko utstrålade styrka. Simona synade.

 

Turn blev: 3♠.

 

Peter önskade han kunde se deras händer så han lättare kunde tyda deras reaktioner. Hans magkänsla sa honom att Franko trots allt hade bättre kort. Han kanske satt med en kung han med, eller en tia?

 

”All-in”, sa Franko och kastade in de marker han hade kvar. Potten var enorm, ungefär hälften av vad Peter hade. Vid det här bordet kunde han bli rik. Eller ruinerad och mördad. Simona lekte länge och väl med sina marker. Till slut sköt hon korten över linjen utan att visa en min vad hon tänkte. Franko vände upp sina kort och visade: 5♠K♦. Tvåpar, med treorna på bordet.

 

Peter var ofrivilligt imponerad av Franko. Om Peter hade gått med och tagit Simonas plats så hade han vunnit handen med sin högre kicker till tvåparet, men då Franko satsat så kraftigt pre-flop var det inte värt chansningen. Båda spelarna verkade lös-aggressiva. Det lade han på minnet. Dealerknappen gick vidare till Ted, så Sandra och Malle hade mörkar. Peter satt under the gun. Tess delade snabbt ut nästa hand och Peter sneglade på sina kort: A♠J♣.

 

”Jag såg dig förra handen”, sa Ardo till Franko. ”Hur kan du spela så? Du ska satsa mer varje runda, skrämma bort motståndarna tidigare. Tänk om hon haft en bättre hand? Vad hade du gjort då? Lyssna på mig så ska jag lära dig rätt vägmärken.”

 

”Vägmärken? Menar du riktmärken?”

 

”Det var ju det jag sa!”

 

Franko svarade inte och Peter, som satt under the gun, lyssnade bara med ett halvt öra medan han räknade upp marker.

 

”Syn", sa han och matchade stora mörken.

 

Franko kikade på sina kort och kastade sedan vant in dem med en handsnärt. Ardo höjde till 3.000. Simona lade sig. Ted och Sandra gick med. Malle fingrade på sina kort, men kastade dem sedan. Peters känsla var att de andra ville flyta med billigt och se floppen.

 

”Syn”, sa han och matchade Sandras satsning. Fyra spelare på andra handen. Med en gigantisk pott i mitten.

 

Tess samlade ihop markerna, brände ett kort och vände upp floppen: 3♦Q♦8♦.

 

Sandra började med att lägga in 6.500 till. Peter hade inte fått någon träff och med tanke på att han var uppe mot tre spelare var det som upplagt för fördärvelse och absolut ingen idé att försöka bluffa.

 

”Jag lägger mig”, sa han och kände en sur klump i svalget. Så kan det gå.

 

”Det var på tiden”, gnällde Ardo och blängde argt på Peter. ”Det är ditt fel att jag måste urinera snart. Du tar för lång tid på dig. Syn.”

 

Ted lade sig. Två spelare kvar när Tess vände upp turn: 5♠.

 

Sandra sneglade på Ardo och passade till slut genom att knacka på den upphöjda läderkanten.

 

”Du spelar också fel”, klagade Ardo och kastade flera irriterade blickar på henne. ”Varför satsar du så mycket först, utan att fortsätta visa styrka? Det är helt fel."

 

Sandra lade huvudet på sned, men Ted svarade i hennes ställe. "Skärp dig. Det är väl inte hennes fel att du är en dålig spelare?"

 

”Jag är inte dålig", protesterade Ardo. "Jag säger bara som det är. Hon borde ha satsat snabbare istället för att passa. Jag sa ju att jag skulle lära er hur man spelar.”

 

”Det sa du inte”, sköt Sandra in. ”Du sa att du skulle lära Franko att spela.”

 

”Det sa jag inte alls”, utbrast Ardo sårat. ”Jag sa att jag skulle lära er alla att spela, för ni spelar på fel sätt.”

 

”Tyst med dig”, sa Franko. ”Du sa visst att du skulle lära mig att spela. Kan du inte stå för det du säger?”

 

”Ni lyssnar ju inte. Lär er lyssna!” fräste Ardo och passade av misstag då han upprepade gånger slog handen i bordet. ”Nu fick ni mig att passa också! Jag tänkte beta. Visa korten då”, gnällde han.

 

Ardo gjorde därefter något som fick Peter att höja på ögonbrynen, Tess ansikte att stramas åt och två vakter i periferin att stelna till. Ardo reste sig, sträckte sig över bordet och tog tag i Sandras kort för att vända upp dem.

 

"Det där låter du bli", röt Sandra och grep tag i hans hand.

 

"Vadå?" undrade han förvånat. "Visa korten nu. Jag hjälper dig ju."

 

"Rundan är ju inte slut, din dumma idiot!"

 

"Jaha", muttrade han, släppte korten och sjönk tillbaka i stolen.

 

"Du får nu din andra varning för att försöka se en annan spelares kort", sa Tess. "Efter nästa förseelse blir du diskvalificerad."

 

"Det var ju hennes fel", klagade Ardo och pekade. "Jag ville ju inte passa. Då borde hon visa som kompensation."

 

”Reglerna är tydliga”, sa Tess. ”Du har passat.”

 

Ardo lade armarna i kors och plutade med underläppen. Därefter vände Tess upp det sista kortet: 5♣.

 

På bordet låg nu: 3♦Q♦8♦5♠5♣.

 

"Pass", sa Sandra.

 

"Pass", muttrade Ardo.

 

Alla deltagare runt bordet lutade sig framåt för att se vad de hade.

 

Sandra hade 7♥7♦.

 

Ardo hade K♣A♥.

 

Peter undslapp sig en låg vissling. ”Inga dåliga händer”, sa han. ”Men det ser ut som att du spelade fel, Ardo.”

 

”Det var inte mitt fel. Ni fick mig att passa när jag inte tänkte det.”

 

”Ja, ja”, log Sandra och samlade in sina marker. ”Erkänn bara att du är dålig.”

 

”Det är jag inte”, fräste Ardo. Sedan tystnade han och stirrade avundsjukt på hennes markerhögar.

 

Peter hade lärt sig mycket på den handen, men det hade kostat.

 

När Tess delat ut nästa hand tittade han ner på 3♣7♦ och lade sig. De andra hade redan trissat upp satsningen till 7.200. Kvar i spelet var Franko och Simona. Ardo trummade nervöst på bordet med händerna.

 

”Kom igen”, sa han. ”Ni är för långsamma. Spela fortare så jag kan vara med igen.”

 

Peter himlade med ögonen. Ardo var som ett otåligt, förvuxet barn. Han till och med satt med tungan halvvägs utsträckt ur munnen och pillade på sina marker.

 

"Skärp dig nu", sa Franko irriterat, som fångade upp samma signaler som Peter. "Är du på riktigt? Vad tror du att det här är, ett dagis där du är stjärnan? Bete dig som en vuxen och spela spelet som alla andra gör."

 

"Det gör jag ju", svarade Ardo tjurigt. "Lyssna på vad jag säger istället. Ni spelar fel, det är allt jag säger."

 

Tess vände upp floppen: 10♣9♣10♥.

 

"Så länge som dina marker vandrar över bordet till min sida", sa Franko glättigt medan han lät en marker vandra över knogarna, "så finns inget fel spel. Vet du inte det?"

 

Peter kunde se hur Ardos hjärna jobbade på högvarv och han öppnade munnen för att säga något. Till slut nöjde han sig med att fnysa innan han fäste blicken i bordet.

 

Under tiden hade Franko och Simona spelat klart handen. Simona tog hem potten på runt 20.000 med en aggressiv satsning på turn, 4♦, vilket fick Franko att vika sig.

 

En stund senare låg dealerknappen framför Ardo och när turen kom till Peter tittade han ner på 6♠Q♥. Frustrationen steg. Han behövde en spelbar hand och han behövde vinna en stor pott för att de andra skulle sluta titta på hans marker som hungriga rovdjur. Han kastade in korten över linjen.

 

Kvar att slåss om handen var i slutändan Ardo, som synat stora mörken, och Ted som hade passat. Ardo hade lyckats återhämta sig och var uppe på ungefär 13.000. Ted å andra sidan hade förlorat en del marker och hade ungefär 6.000 kvar.

 

Floppen blev: J♠7♣7♦.

 

Ted, som var först att agera efter floppen, tittade länge på Ardos markerhögar. ”Hur mycket har du där?”

 

”Mycket mer än dig”, sa Ardo tjurigt, men började sedan peta bland sina marker.

 

”12.700”, sa Tess, som med sina örnögon hade koll på alla runt bordet.

 

”Vad gör du? Det är ju jag som ska räkna. Nu tappade jag bort mig!”

 

”Alla deltagare har rätt att fråga om sina motståndares totala marker vid vilken tidpunkt som helst. Det är helt enligt reglerna”, svarade Tess mekaniskt.

 

"Spelade du inte fel nu? Du borde satsat mer innan floppen", retades Ted och viftade med ögonbrynen åt Ardo som snörpte på munnen till svar. "All-in."

 

Ardo log segervisst, det varade bara ett ögonblick men Peter hann se det. Var det en klantig tell, eller var han så säker på att vinna att han hade råd att sända sådana signaler? Ardo sträckte sig efter marker och tvekade sedan. Peter var med ens säker: Ardo var säker på att vinna, men verkade ändå tveka med att syna.

 

”Okej. Jag synar”, sa han och vände upp sina kort: 7♠J♣.

 

Ted vände mycket långsamt upp sina: 7♥K♦.

 

”Kåk. Jag har högre kåk än dig! Ha, ha!” Ardo var så skadeglad att han reste sig upp och utförde en liten dans bakom stolen. Ted rörde inte en min.

 

Bakom dem dånade pistolerna två gånger. Det var en svettig påminnelse om hur nära döden de hela tiden var.

 

Tess vände upp turn: K♠.

 

Ardo spärrade upp ögonen och gapade förvånat. ”Det är inte sant!” skrek han gällt innan han sjönk ner på stolen igen med ett bedrövat ansiktsuttryck. ”Det är inte möjligt.”

 

”Ardo”, sa Ted. ”Jag har en fråga. Kung är väl högre än knekt, eller? Jag menar, för du kan ju det här spelet. I så fall tror jag att jag leder. Jag kanske hade lagt mig om du hade betat mer innan floppen ...”

 

”Det är ert fel, som distraherade mig. Annars hade jag lagt mig innan floppen”, tjöt Ardo gällt. Hans näsborrar var vidgade och tungan som stack ut ur hans mun var stel som ett fruset kycklinglår. Ardo försjönk därefter i dyster tystnad.

 

Rivern blev: 10♣.

 

På bordet låg nu J♠7♣7♦K♠10♣.

 

Ted log stort när han började sortera sin vinst.

 

Peter gnuggade sig i ögonen. Tröttheten kom smygande och för varje timme skulle den bli alltmer förödande. Det gällde att inte förlora fokus nu, och framförallt inte misströsta när korten som landade framför honom inte var bra. Turneringen rullade vidare.

 

"Kom igen. Kom igeeen", hördes Ardos röst, när han och Malle väntade på rivern. Ardo vann den handen med par i tior och lyckades dubbla upp. Han pendlade upp och ner värre än vad Howard hade gjort.

 

Ett fåtal händer senare fick äntligen Peter kort som var värda att satsa på: J♠J♦.

 

Dealerknappen var hos Franko. Innan honom hade Ted försiktigt limpat och Sandra och Malle hade lagt sig.

 

”Jag höjer”, sa Peter lugnt och räknade upp 3.200. Spänningen bubblade upp inom honom. De andra hade alldeles för många marker. Han var tvungen att vinna den här handen för att komma ikapp med ackumulerandet.

 

Franko gav honom en snabb blick och lade sig sedan. Ardo stönade, men synade. Simona kastade sina kort och Ted gick med. Tre spelare.

 

Tess vände upp floppen: 2♣10♣6♥.

 

Det var perfekt. Ted var först att agera. Han passade. Peter synade potten som redan innehöll runt 10.300. Han måttade Ardos högar med blicken och uppskattade att det var runt 15.000 där. Själv hade han, efter att ha blött några mörkar och kastat några sämre händer, runt 30.000. Han ville försöka mjölka de andra, särskilt Ardo som inte verkade ha koll. Fast på King's Hope kunde man aldrig veta. Om pokerspelares aggressivitet kunde mätas på en skala från ett till tio, så satte King's Hope minus tre på de flesta spelarna. Särskilt för de som hade färre marker.

 

Ted då? Han hade runt 20.000 kvar. Skulle han gå med på en rejäl höjning? Peter trodde inte det. Han sträckte sig efter sina marker och lät dem rasslande och klickande rulla under hans fingrar. Det var en bra känsla.

 

”Bet 5.000”, sa han och föste in en hög över linjen. Det sög till i magen. I ögonvrån såg han hur de andra drog efter andan och hur blickarna tändes. De vittrade blod. Peter kände doften av marker.

 

”Vad gör du?” gnällde Ardo. ”Du ska passa ju. Du gör fel.”

 

”Vågar du inte gå med?” retades Peter. ”Är du rädd för att göra fel?”

 

”Jag gör inte fel. Det är ditt fel i så fall”, muttrade han. Sedan satt han och stirrade ner i bordet ända till Tess harklade sig.

 

”Du har en minut kvar av din betänketid.”

 

”Lugna ner dig. Jag tänker.”

 

Långsamma sekunder förflöt.

 

”Trettio sekunder innan din hand är förverkad.”

 

”All-in. Nej vänta. Eller jo, All-in!” utbrast Ardo till slut uppgivet.

 

På King's Hope var det första budet alltid oåterkalleligt. Ardo verkade dock inte vara medveten om det potentiella misstag han just begått.

 

Ted lutade sig tillbaka, avslappnad. Han tog upp sina kort, kikade på dem, knackade med dem i bordet.

 

”Ni får slåss om det. Lycka till.” Han kastade in korten.

 

"Syn", sa Peter självsäkert.

 

”Ni kan vända upp korten”, sa Tess.

 

Malle visslade låg när Peter visade sina knektar: J♠J♦.

 

”Bra spelat”, flinade Franko. ”Vems fel är det nu då, Arre?”

 

”Jag heter inte Arre. Kan du inte läsa?”

 

”Men du har ju stavat 'lightning' fel. Är det verkligen säkert att du heter Ardo? Inte Arre eller Alvo eller något annat? Få se dina kort nu.”

 

Ardo kastade en förintande blick på Franko, men vände sedan upp sina kort: A♣3♣.

 

Tess brände ett kort och vände långsamt upp turn: 5♠.

 

Ardo gnydde och sjönk ihop, och Peter sträckte på sig i stolen. Tess brände det sista kortet och vände upp rivern: 4♦.

 

På bordet låg nu: 2♣10♣6♥5♠4♦.

 

Peter ryckte till. Han hade inte ens sett stegdraget.

 

”Det var som fan”, utbrast Franko och dunkade Ardo i ryggen. ”Vem hade trott att du skulle klara dig lite till?”

 

Bra spelat, men det hjälpte inte!

 

Peter hörde honom knappt. Han hade varit så säker på att vinna handen. Inom honom hade en bomb briserat, han hade missat tickandet då den befunnit sig för tätt inpå honom. Smällen lämnade ett hål som sög ner honom i mörkret.

 

Tess lyckades på något sätt vifta bort Ardos ivriga händer från bordet och räkna markerna. Drygt 15.000 fick Peter tillbaka. Med tanke på insatserna var det inte mycket.

 

Ja, det stämde verkligen, tänkte Peter bedrövat. Den största styrkan i poker var att veta när man skulle lägga sig. Samtidigt gick det inte att värja sig mot den tur som Ardo haft. Han hade haft skitkort fram till rivern. Peter hade i det här läget handlat rätt, visst hade han det? Jo, för han hade haft bäst hand nästan hela vägen, och då var målet att få in så mycket marker som möjligt i mitten, så att han kunde plocka ut dem därifrån. Vetskapen om att han handlat rätt gjorde ingen skillnad, inte nu när han satt med döden så tätt inpå sig. I bakgrunden ekade pistolerna.

 

Jag får inte bli som Mads. Skärp dig. Fokusera och spela rationellt.

 

Så han kastade ett antal händer. Det var också som att de andra kom igång på allvar efter Peters stora förlust. Simona förlorade en stor pott till Sandra. Malle spelade av Ardo nästan alla hans marker som han vunnit från Peter och Ted satte Ardo all-in två händer senare. Överraskande nog lade sig Ardo och spelet fortsatte.

 

Peter visste att han var tvungen att se varje hand som om den inte hade någon historik. Markerna framför honom var vapen att använda i varje situation. Men det var svårt att bortse från förlusten, mycket svårare än han ville medge för sig själv och hans futtiga stack naggades hela tiden i kanten av mörkarna som vandrade förbi likt hungriga pirayor. Nu behövde han gå all-in med nästan vad som helst då han knappt hade mer än 10 stora mörkar kvar. Det blev också än viktigare att vinna små potter då det var en stor procentuell ökning jämfört med hans egen stack. Samtidigt tog det emot att lägga sitt liv på bordet utan ett monster på hand. Omgång fem skulle snart ta slut. Hade man inte över, säg, 50.000 vid start av omgång sex så låg man risigt till. Det var ett statistiskt faktum. Peter suckade och stirrade ner i bordet. Han var döende, på precis samma sätt som Mads hade varit. Och han var plågsamt medveten om det. Så han bidade sin tid och bad till pokergudarna om en starthand som kunde rädda livet på honom. Samtidigt smällde pistolskotten bakom honom med ojämna mellanrum. Ett trettiotal hade gått åt på den här våningen.

 

Tre händer senare höjde Simona kraftigt från under the gun till 4.000. Ted re-raisade till 8.000 och Simona synade, medan resten av fältet vek sig som säd för vinden.

 

Floppen blev: 4♣Q♥A♣.

 

Simona gick all-in och deltagarna runt bord åttiotvå drog efter andan, både spontant och tillgjort. Ted suckade. Simona stirrade rakt fram utan att röra en min. Ted räknade klickande sina marker. Han hade något färre än hon.

 

”Syn”, sa han och slängde fram sina kort: A♦J♠.

 

Simona rörde inte en min när hon vände upp sina kort: Q♠10♦.

 

”Då får vi se”, mumlade Ted sammanbitet. Fast rösten var ändå fri från rädsla. Peter skulle avundats honom, om inte hans egen skräck för att åka ut stegrades som en piskande orkanvind.

 

Tess brände ett kort och vände upp turn: Q♣.

 

"Ett ess, kom igen ess!" mässade Ted lågt.

 

Tess lade ut rivern: 7♠.

 

Det var kört.

 

Om Ted kunde åka ut på en hand, vad hade Peter då för chans? Det fanns såklart alltid en chans, men kom man obeväpnad till en pistolstrid så var oddsen emot en.

 

Ted suckade. ”Bra spelat. Men förr eller senare ska vi alla upp på scenen. Ni får ett varningens ord på vägen: Se upp för Reaktorn. Han är här. Jag såg honom i tredje pausen och han hade två väskor. Så bra hade det gått för honom redan då. Så se till att skrapa ihop så mycket marker ni kan. Tappa inte högen, Simona”, nickade han menade mot det berg av marker hon hade på bordet.

 

Deltagarna runt bordet ryckte till eller höjde undrande på ögonbrynen.

 

”Reaktorn? Du kan inte mena den Reaktorn?” undrade Franko.

 

Men vakterna hade redan börjat fösa Ted mot scenen och han höjde handen till avsked. Kort därefter ljöd pistolskottet, åtföljt av dunsen när Ted slog i golvet.

 

”Vad menade han?” undrade Malle, när Tess började dela ut nästa hand. ”Reaktorn, det låter bekant.”

 

”Ja”, mumlade Peter. ”Vinnaren för sex år sedan gick under smeknamnet Reaktorn. Han var ostoppbar. Jag såg allting på TV. Det måste ha varit i tredje eller fjärde omgången som kamerorna började fokusera mer på honom och redan då började oddsen dala. Visste ni att han är en av arton spelare, som under King's Hopes historia har rensat tre bord själv innan andra omgången är slut? Det spekulerades länge om att han fuskade, att han hade kameror i de där kolsvarta solglasögonen han alltid bar, men ni vet ju hur rigorösa de är med kontrollerna. Det går inte fuska.”

 

”Eller så har han kommit på ett sätt som kasinot inte vet om”, sköt Franko in.

 

”Visst, men det är knappast troligt.”

 

”Nej.”

 

”I alla fall sopade han banan med sina motspelare. Det var nog bara runt finalbordet, eller strax innan, som han inte var chip leader runt sitt bord. Till slut vann han i alla fall. Och Ted här påstår ...” Peter hejdade sig och harklade sig besvärat. ”Ted påstod att han är tillbaka.”

 

”Varför skulle han vara det?” ville Simona veta. ”Vinner man får man ju allting man vill ha. Man får Aladdins magiska lampa, för tusan, utan begränsningen av tre önskningar.”

 

Peter ryckte på axlarna. ”Ja, säg det. Det kan inte vara han. Ted måste ha sett en wannabe.”

 

”Hur kommer du ihåg allt det?” frågade Sandra.

 

”För att han är med i Boken, såklart. Alla som spelar vidare efter topp hundra är med i Boken.”

 

”Finns det inte bättre saker att lägga på minnet?”

 

”Som vadå?”

 

Frågan fick henne att bli tyst, sedan log hon, för första gången under omgång fem. ”Det vet jag inte.”

 

"Vem vill vara i boken?" undrade Ardo. "Det är en fånig grej."

 

"Man lämnar ju något beständigt efter sig", sköt Peter in.

 

"Fånigt", insisterade Ardo och skakade på huvudet.

 

"När du är borta, vad lämnar du efter dig då? En dålig smak i munnen, och även den försvinner så småningom. Boken försvinner inte."

 

Ardo muttrade något till svar som Peter inte hörde. Under tiden hade Tess delat ut nästa hand, men Peter var inte längre sugen på att spela. Istället ville han gå hem. Han ville gå hem och sova. Förlusten av den stora potten hade tagit mer på krafterna än han trott var möjligt och i tankarna bröt sig minnet av Moa igenom barriärerna.

 

Kanske är det lika bra att åka ut nu, när jag inte bryr mig?

 

Men han kikade på sina kort: J♠3♦ och kastade dem när turen kom till honom. Nej, han var inte beredd att begå självmord än. Kanske var han för feg för det. Kanske var det så enkelt att överlevnadsinstinkten var starkare än driften att sova.

 

Självklarheten i det hela slog in i honom med full kraft. Han skulle dö här på kasinot, tillsammans med åtminstone niotusenniohundra andra. Hade han någonsin trott något annat, egentligen?

 

En kväll för hundra år sedan, då han var nitton år och hade flyttat hemifrån, hade han en helg åkt hem och hälsat på sina föräldrar. Hans mor hade snabbt blivit sämre det året. De pratade inte om det men det var uppenbart att incidenten med Moa tärde på deras familj. Pappa sa inte så mycket. Han gick undan, tyst och ruvande. Hans mor sa heller inte mycket, men hennes kropp påverkades av det som hade hänt. Hon tynade långsamt bort. Det var som att de hållit uppe fasaden till dess att Peter var tillräckligt stor för att verkligen klara sig på egna ben där ute. När han väl var utflugen sjönk de ihop, till torra, porösa skal. De hade gjort sitt.

 

Under det besöket hade de pratat om kontrasterna. Peter kom bara ihåg fragmentariska bilder av hur det hade varit innan torkan nere i Europa. När den svepte över Portugal och ödelade jordbruksodlingarna förändrades allting. Torkan var inte naturlig, det var därför de inte kunde stoppa den. Vattenbomberna bet helt enkelt inte, som att själva marken stötte bort vätskan i protest. Grundorsaken var överanvändning av det nya, högeffektiva näringsämnet krontol. Krontol var framställt på bioteknisk väg och innehöll en blandning av mineraler och fosfater som var mycket miljövänliga. Förutom bieffekten att fukt bands till näringsämnet och i alldeles för låg grad släpptes ut i markerna igen. Enorma odlingsarealer ödelades och många länder som också använde krontol drog förfärat i nödbromsen. De varma havsvindarna spred krontolet längre inåt land och Spanien blev särskilt hårt drabbat där stora områden kontaminerades. Långt senare hittade man spår ända in i Frankrike. Andra länder som använt krontol vågade inte längre konstbevattna på samma sätt de gjort tidigare. Den globala matproduktionen sjönk.

 

Efter två år hade den värsta paniken lagt sig och världen hade anpassat sig till de nya förhållandena, men nu kunde man inte längre vara säker på att få äta mat varje dag. De välbärgade klarade sig utan större problem och märkte förmodligen knappt av Portugal Drought Incident. De som drabbades hårdast var medelklassen, som nu försattes i ett märkligt tillstånd av slumpmässighet. Lastbilarna som bar den genmodifierade grödan, som nu var standard, skickades kors och tvärs enligt någon sparplan som befolkningen inte hade kännedom om. Konsekvensen blev att hela samhällen ibland blev utan leveranser. Det var inte svält, inte direkt, men inte heller en självklarhet med mat på bordet om man inte kunde betala dyrt och importera från städerna och därmed säkerställa sitt eget dagliga behov. Maktbalansen runt om i världen förändrades.

 

I USA införde man stora reformer, som förmodligen åtminstone räddat fler liv än vad de skördat. En av de största, som påverkade stora delar av världen var att konstbevattningen till de stora majsfälten i USA ströps. Istället koncentrerades odlingsansträngningarna till mindre områden, med den genmodifierade SCOM-bönan. Även i Sydamerika och Asien anammade man dessa trender för att inte uppleva samma sak som Europa, och i synnerhet Portugal, hade råkat ut för.

 

Andra reformer på global skala infördes. Bland annat ettbarnsreformen, som i slutändan slog hårt mot Peter och hans familj på ett sätt som de knappast kunde ha föreställt sig.

 

Om han tänkte efter hade han nog sett sig själv på King's Hope långt innan han verkligen fick komma hit. En stor del av hans liv hade handlat om små steg mot pokerbordet han satt vid. Han hade till och med suttit uppe sena kvällar och räknat på sannolikheter och olika utfall. Nu var han här på riktigt, med en fjuttig markerhög som skuggades av markerberg.

 

Han befann sig i ett mellanläge. Han kunde nog kasta sina kort ända till nästa omgång utan problem, såvida det inte drog ut på tiden, förstås. Eller så skulle han gå all-in om han fick en bra hand. Och den bistra sanningen var att även om han fick två ess så var segern inte självklar. Det kom alltid någon som Ardo, med sju-två och fick in den ena osannolika stegen eller kåken efter den andra. Han kunde inte bluffa sig till marker. Han kunde inte skrämma bort de andra genom att satsa mycket. Det enda han kunde göra var, som alla turneringsdeltagare förr eller senare gör, att sätta sitt hopp till kungen.

 

Klockan tickade obönhörligt på och snart ljöd högtalarna återigen.

 

"Klockan är nu 02:00 och mörkarna går upp till nivå elva, 800-1.600, med anten på 200. Lycka till."

 

Markerhögarna flyttade sig klickande motsols runt bordet. Snart var Ardo nere på runt 9.000 marker och han började svettas och skylla på de andra. Det var fascinerande hur snabbt det kunde svänga. Pistolerna ekade från scenen. Efter ytterligare några händer satt Peter och stirrade tomt framför sig. Han hade vunnit två små potter, båda då han satt med stora mörken och då de andra hade lagt sig. Mörkarna åt sakta men säkert upp det enda livgivande han klamrade sig fast vid. Och det fanns inte ett skit han kunde göra åt det. Det gick helt enkelt inte att gå all-in med 8♦2♣.

 

Två händer senare var Ardo heads up, en mot en, mot Simona. Simona hade fått Ardo att satsa ungefär hälften av sin totala hög och på bordet låg floppen: 5♠A♥5♦.

 

Simona var först ut och, inte oväntat, gick hon all-in. Hennes markerhög var en koloss. Ardo muttrade och klagade.

 

"Syn då", sa han med gäll röst.

 

Deltagarna runt bord åttiotvå sträckte på sig eller drog efter andan.

 

Simona visade upp sina kort: 5♥K♣.

 

”Det är ditt fel om jag åker ut”, fräste Ardo, innan han vände upp sina kort: A♠K♦.

 

Tess vände upp turn: 9♠.

 

Ardo höll, för en gångs skull, tyst. Faktum var att han såg ut att spricka, så uppblåst blev han av att hålla andan. Han var tvungen att få ett ess för att överleva. Två outs.

 

Tess vände upp rivern: J♠.

 

”Jaaaaa!” skrek Ardo och hötte med näven i luften. ”Du tar mig inte. Ingen slår The Li...” så stelnade han till.

 

”Nej”, sa han. ”Nej. Jag såg fel. Det var ett ess. Jag är säker på att det var ett ess. Det är ditt fel!” han pekade anklagande på Tess. ”Du bytte ut korten.”

 

Tess samlade ihop korten utan att ägna honom en blick, samtidigt som vakterna slöt upp bakom honom och föste honom mot scenen.

 

”Det är ditt feeeeeeeeel!” skrek han, innan han blev skjuten.

 

Markerna klickade vidare, som om ingenting hade hänt.

 

Tess delade ut nästa hand och Peter sneglade på sina 10♠J♣. Det blev inte bättre än så här. Det var den här halvdana handen som skulle fälla honom. För mörkarna skulle komma snabbare nu och äta upp honom. Ardo skulle inte sinka spelet vid bordet. Det var nu hans eget öde bestämdes.

 

”Jag ...” Och högtalarna pep till.

 

”Klockan är 02:17 och femte omgången är avslutad. Nuvarande händer spelas klart och sjätte omgången inleds om en timme: 03:17. Grattis till er som är kvar och lycka till i fortsättningen.”

 

Peter svalde. Det hade varit så nära. Nu skulle han leva en timme till. En ynka timme. Det var som att plötsligt komma upp till ytan efter att ha varit fastkedjad på botten av en brunn, fyllt med iskallt, svart vatten.

 

”Jag lägger mig”, sa han och kastade in sina kort. Därefter reste han sig och samlade ihop sina få marker. Sedan vände han bord åttiotvå och sin misslyckade insats ryggen.

 

 

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson