Omgång 6

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 13

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Klockan är 03:17 när omgång 6 startar. Mörkarna är på nivå elva, 800-1.600, med anten på 200. Medelstacken är: 20.000.

 

”En grej jag inte fattar är de som gnäller på att de inte har det bra ställt. Det är väl bara att söka ett jobb? För mig har det i alla fall aldrig varit ett problem med jobb och jag tror att de som inte har ett helt enkelt är lata. De får skärpa till sig så kommer de också kunna ha mat och andra saker. Det är nog därför många ställer upp i pokerturneringen, för familjen får ju ändå en liten säck. Tror jag i alla fall, vem vet vad som rör sig i deras huvuden. Jag vet i alla fall varför jag ställde upp. Tja, Mange, Simpan och Karl-Henrik! Ni kommer vara skyldig mig så många säckar efter det här.

 

Jag pratade med några vid hissarna under förra pausen. Vilka lantisar det finns. En av dem berättade att de brukade smyga ut om nätterna för att jaga rådjur och vildsvin för att ha något att äta om veckorna. Rådjur finns väl bara i Norrland, eller? För ett tag sedan såg jag ett program om mörtar. Sådana finns det många i våra svenska vatten, tydligen. Varför äter de inte det? Fisk är nyttigt och billigt. Jag tror det var därför han hade ställt upp, för att kunna äta så mycket lyxmat han bara orkade. Stackaren, han vet inte att han är lurad. Nog för att käket är okej här, men i Stockholm brukar jag äta sjöborre, sauterad ripa och någon god stomp på sötpotatis eller gräddig färskpotatis. Det ni, har klass. Sjöborre och ripa är särskilt läckra, för de är extremt sällsynta nu. Att ha en kunnig sommelier sabrera en Dom Pérignon är fina grejer.

 

I Stockholm har de tagit matlagningen till en helt ny nivå och det ser jag inte riktigt här. Det enda King's Hope erbjuder är det stora utbudet av mat, vilket i och för sig är okej, men det är inte så fantastiskt som många säger.

 

Men det finns några fina perks här inne i alla fall. Jag har smugglat ner en flaska Cowboy Andrew i väskan, och jag har också tittat ut exklusiva inredningsdetaljer som jag ska köpa ut senare. Det ni, blir något utöver det vanliga, att ha dekorer från King's Hope på väl valda ställen. Antingen i ateljén eller i lägenheten så ni kan sukta över dem innan vi drar ut på dansgolvet. I alla fall har jag en nödplan, och ni kommer snart få se vad. Förbered er på att punga upp säckarna, grabbar. Ciao!”

 

 

 

Peter svalde när Richter med skrämmande hastighet delade ut korten. Howard gned sig oroligt över magen. Den här rundan skulle bli tuff. Förödande. Nästa bra hand han fick var han tvungen att gå all-in, det fanns inga andra alternativ.

 

Esponsita satt under the gun och hon synade snabbt de 1.600 som var stora mörken. Howard lade sig och Peter kikade ner på sina kort: 9♠5♠. Det var kort värda att se floppen med, om han haft 20.000 mer i marker. Han kastade in dem över linjen samtidigt som magen började vibrera och krampa. Turneringen var fruktansvärt påtaglig nu.

 

Lennart höjde till 4.000. Friedrich fnös och synade. Christine kastade sina kort med en elegant knyck på handleden så att de seglade in på bordet och stannade framför Richter. Esponsita synade och övriga lade sig. Tre spelare på första handen.

 

Richter vände upp floppen: Q♣9♥3♥.

 

Esponsita var först att agera.

 

”Bet 6.000.”

 

”Har ni haft någon riktigt jobbig hand, som ni vunnit?” undrade hon och strök fingrarna över sina marker. ”Jag hade en under omgång fyra. Jag satt med ess-knekt mot en tjej som kallades 'Stampie'. Floppen blev dam-dam-ess. Där satt vi, och trissade upp potten. Jag visste inte vad hon hade, men jag var rätt säker på att hon inte hade en dam.”

 

”Hur kunde du veta det?” undrade Peter.

 

”En känsla bara”, svarade hon undvikande. ”I alla fall så kom turn upp, en kung. Och sedan rivern, en kung till. Vi satt där och svettades kan jag lova. Tror vi höjde fyra gånger innan hon slutligen synade mig. Då var potten runt 25.000, riktigt mycket den omgången.”

 

Hon pausade och tog en klunk ur en vattenflaska som stod bredvid henne.

 

”Det visade sig att vi hade ess båda två. Stampie hade ess-tio, så det blev split pott. Det var svettigt”, tillade hon och log snett.

 

”Jaha”, sa Vincent ointresserat. ”Än sen då?”

 

”Inget särskilt. Det jag säger är att jag kommer slå er, pojkar.” Hon log ett strålande leende och lutade sig tillbaka medan Lennart synade.

 

Friedrich lade sig med ett muttrande.

 

Turn kom upp: 4♦.

 

Vincent smackade med läpparna och passade sedan. Esponsita strök över sina markerhögar och satsade 12.000.

 

”Jag hade också en svettig hand”, sköt Lennart in. ”Jag satt med två ess mot en kille i förra omgången. Floppen blev en kung, knekt och en nia. Problemet var att korten var hala av handsvett och de gled mig ur handen. Jag tappade dem så att de syntes och det fick den här snubben, 'Boxing' eller något sådant, att lägga sig direkt. Svettigt”, sa han och flinade. ”Och jag lägger mig också.” Lennart skickade sina kort över linjen.

 

Peter stirrade dystert på högen i mitten av bordet. Den var värd mer än samtliga hans marker. Visst hade han tagit rätt beslut den här handen? Han hoppades det.

 

”Vill ni inte veta vad jag har, pojkar?”

 

Esponsita vände upp ett av sina kort och visade en kung. Sedan skrattade hon förtjust när hon samlade ihop sina marker.

 

Dealerknappen flyttade sig och stannade framför Christine. Mörkarna gick också ett olyckbådande steg närmre Peter och när Richter snärtade ut korten till spelarna så lät det i Peters huvud som granateld. Howard satt under the gun och sneglade oroligt på mörkarna. I förhållande till hans minimala stack var mörkarna hotfulla på riktigt. Han funderade länge och väl innan han lade sig. Peter kikade ner på sina kort, med märkbart darrande händer: 8♣3♦.

 

Otänkbart. Han kastade korten med en suck.

 

”Ryck upp dig, gosse”, sa Lennart och gjorde tummen upp mot Peter. ”Det är inte över förrän den feta kärringen sjunger. Bet 4.500”, tillade han.

 

Det fick Friedrich och Christine att lägga sig. Vincent smackade återigen med läpparna och synade. Sist ut var Esponsita som också lade sig. Heads up.

 

Richter samlade ihop markerna, brände ett kort och lade elegant upp floppen genom att hålla ner de tre korten mot bordet och sedan knycka till med handleden så att de vändes upp och lade sig i en snygg rad: 5♠J♦A♠.

 

”Mhm, mhm”, mumlade Lennart och fingrade på sina marker. ”Har du något?”

 

”Javisst”, svarade Vincent och smackade med tungan. ”Par i ess på hand. Vad har du själv?” Och så passade han.

 

Lennart stirrade dystert på sina kort. ”Ingen kommer ihåg en fegis. Bet 4.500”, sa han.

 

Vincent ryckte ointresserat på axlarna. ”Gärna för mig. Syn.”

 

Richter vände upp turn: A♣.

 

När Lennart fick se kortet visslade han till.

 

Vincent lutade sig tillbaka, kastade armen över ryggstödet, tog en klunk av sitt bubblande vatten, böjde sig framåt och fingrade på sina marker innan han till slut bestämde sig.

 

”Pass.”

 

”Hade du två ess på hand, sa du?” undrade Lennart. ”Det är märkligt, för jag har också ett. Jag tror du snackar skit. All-in.” Lennart tryckte in två gigantiska staplar över linjen och spände sedan blicken i Vincent.

 

Vincent ryckte på axlarna, sippade på sodavattnet och fingrade på sina marker. Det syntes tydligt att det grämde honom. Hans bluff hade uppenbarligen inte gått hem. ”Du kan ta den här potten. Jag har tillräckligt ändå, fattiglapp.”

 

”Hur tänkte du nu? Det är du som är en fattiglapp. Jag har betydligt fler marker än dig”, sa Lennart som hade börjat sortera sin vinst.

 

”Jag menade utanför kasinot, fattar du väl. Där har du ingenting. Jag däremot ...”

 

”Jaha, och vad är dina pengar värda här inne?”

 

Vincent lutade sig fram över bordet och log. ”Du ska få se”, sa han. ”Vänta bara så ska du få se.”

 

Dealerknappen vandrade vidare och hamnade framför Vincent. Richter delade snabbt ut en ny hand och Peter stirrade med avsmak på stora mörken som nu flåsade honom i nacken. Han hade knappa nio stora mörkar. Ångesten när stora mörken tog bitar av ens stack var mycket påtaglig och fick en sur uppstötning att vända i hans hals. Nu visste han hur Mads måste ha känt sig. Samtidigt fick han inte förlora förståndet. Han kunde inte sitta här och förblöda. Nu satt han under the gun och kikade försiktigt ner på sina kort: 9♣9♥.

 

Han såg sin markerhög, som naggats och filats i kanterna. Ja, det här var det han väntat på. Han skulle önskat par i kungar, eller ännu hellre par i ess. Men ibland måste man ta det som erbjuds. En våg av illamående svepte in över honom.

 

”All-in”, sa han.

 

”Shit, grabben”, sa Lennart medlidsamt. ”Det är dags nu alltså. Lycka till. Jag menar det verkligen. Jag lägger mig.” Lennart sköt bestämt sina kort över linjen.

 

”Vad kan du ha?” undrade Friedrich och log elakt. ”Dubbla mjukvaruutvecklare kanske? Jag vill veta. All-in.”

 

Illamåendet vandrade uppåt i Peter, från magen till bröstkorgen och satte sig sedan i halsen som en sur kloss. Att stjäla mörkarna var nu uteslutet. Hade han räknat med något annat? Förmodligen inte, men nu var det på riktigt. Han kunde dö inom någon minut.

 

”Vad onödigt”, utbrast Vincent irriterat och stirrade ner på sin decimerade markerhög. ”Varför synade du inte bara? Det var ju onödigt. Han är ju all-in”, sa han och pekade på Peter.

 

”Ska du med eller inte?”

 

”Mjae ...” Osäkerhet syntes i hans ögon. ”Nej, ta den där ni. Det är lugnt för min del.”

 

Övriga lade sig och Peter satt tyst. Han kunde inte få fram ett ord ändå. Tungan hade svällt upp som en slemmig tvättsvamp i munnen på honom.

 

”Ni kan visa korten”, sa Richter tonlöst.

 

Att vara all-in med så få marker var en säregen upplevelse. Peter kallsvettades samtidigt som han kände pulsen börja fladdra, likt en döende ljuslåga. Om några sekunder kanske han skulle resa sig och gå den blå marschen fram till scenen. Där skulle han kliva upp på de få trappsteg som fanns och sedan blicka ut över deltagarna. Han kunde se det framför sig, hur de satt och lekte med sina marker eller hur de koncentrerat studerade korten på borden. Han undrade flyktigt hur det skulle kännas att bli skjuten i huvudet. Det sägs att hörseln är det sista som lämnar människan när hon dör ... Skulle dånet för alltid eka i hans öron, eller blev det bara svart? Hans liv låg nu helt i Richters händer, vilket fick honom att distansera sig till hela situationen. Det var Richter som avgjorde om han åkte ut. Tanken var tröstande, fast samtidigt också deprimerande, för nu kunde han inte längre själv göra något åt sin situation. Han var fullkomligt utelämnad. Naken.

 

Han vände upp sina nior.

 

Friedrichs ögon smalnade. Långsamt vände han upp sina kort: J♣K♦.

 

”Två spelare”, sa Richter någonstans i bakgrunden. Sedan vände han upp floppen.

 

Q♠10♠K♥.

 

”Hej då”, flinade Friedrich och vinkade med ena handen till Peter. Avgrunden under honom sög och smackade med hungriga läppar.

 

Richter vände upp turn: J♦.

 

Han torkade sig omedvetet om näsan. Friedrich hade tvåpar. Han själv en stege.

 

Richter vände upp rivern: 9♦.

 

”Split pott”, sa Richter omedelbart, sträckte sig fram och började dela upp potten.

 

”Vad var det där för skit?” utbrast Friedrich. ”Vilken tur du har.”

 

Peter stirrade bara på markerna som återvände till honom med en blandad känsla av lättnad och ångest. Det var inte alls tur. Det var nästan den värsta hand som kunde ha inträffat. Visst, tack vare anten hade han fått lite fler marker, men nu var han tillbaka på samma läge som innan. Han var fortfarande fattig och naken med knappt 14.000 i marker.

 

”Härligt, grabben”, sköt Lennart in och dunkade honom i ryggen. ”Jag var riktigt orolig där ett tag men jag visste väl att du skulle klara det. Bra jobbat!”

 

Peter var tvungen att stirra framför sig en lång stund för att få sin oregelbundna andning under kontroll. Under tiden sneglade han på de kort han fick och bedömde dem ospelbara.

 

Tre bord bort reste sig en kvinna. Tårar strömmade nerför hennes kinder när vakterna omilt föste henne mot scenen. Peter blundade och väntade på skottet. När det small av ryckte han till. Friedrich skrattade torrt.

 

”Mr. Royal är inte så kaxig, trots allt. Det är lika bra du ger mig dina marker och förpassar dig till scenen. Det är fler än du som fått en royal straight flush, förresten."

 

"Ja", mumlade Peter. "Det brukar dyka upp ett par stycken varje år."

 

"Just det. Däremot verkar du vara den som har klarat dig bäst hittills. Det ska vi ändra på”, hånlog han.

 

”Låt honom vara”, sköt Christine in. ”Det kunde ha varit värre.”

 

”Hur kunde det vara värre?” undrade Peter bistert.

 

”Under omgång fyra satt jag vid ett bord med en kille som kallade sig Bateman. Han kunde varit här nu och det hade varit värre.”

 

”Jaså?”

 

”Ja. Han gjorde det till en vana att alltid följa med de utslagna upp till scenen och sedan stå där och heja på vakterna. Två gånger gjorde han ett litet glädjeskutt och slog hälarna mot varandra när de blev skjutna och tre gånger försökte han göra high five med vakterna. Psykfall.”

 

”Kallar man sig Bateman så ...”

 

Under tiden lade sig Lennart, Friedrich och Christine. Vincent gick med, Esponsita synade. Kvar var bara Howard, utmärglad och med en markerhög som var skräckinjagande liten.

 

"All-in", sa han.

 

”Nu du, gubbe, får du visa. Syn”, sa Vincent muntert och lutade sig framåt.

 

”Syn”, instämde Esponsita.

 

Richter vände upp floppen: 10♠4♦J♦.

 

”Bet 6.000”, sa Vincent och föste nästan alla sina kvarvarande marker över linjen. ”Kan du matcha det, Howard?” tillade han och log segervisst. Esponsita suckade.

 

”Måste du vara så där? Du går mig på nerverna.”

 

”Ja, ja”, sa Vincent och klickade med tungan mot gommen. ”Ni kommer åka ut förr eller senare, men inte jag. Ska du vara med eller inte, surtant?”

 

”Nej”, sa hon kallt och lade sig till Vincents glädje.

 

”Ni kan vända upp korten”, sköt Richter in med neutral röst.

 

Vincent vände upp A♣9♦ och Howard, med tänderna så hårt hopbitna att käkmusklerna stramade i ansiktet, vände upp 7♠7♥.

 

Turn kom upp: 9♥.

 

Kortet gav Vincent det högre paret.

 

"En gång", mumlade Howard. "Kom igen, en gång i mitt liv, ge mig en triss!"

 

Spänningen runt bordet var så kompakt att man kunde höra hur Howards tänder krasade mellan hans arbetande käkar. Vincent såg likgiltig ut, uttråkad.

 

Richter vände upp rivern: 6♠.

 

Howard reste sig från sin stol. Det spända uttrycket i hans ansikte var borta. Kvar fanns bara trötthet.

 

”Så länge klarade jag mig”, konstaterade han samtidigt som två vakter med livlösa blickar slöt upp bakom honom. ”Lycka till. Ni kom i alla fall längre än så här.”

 

Howard hade slutligen tappat balansen och fallit. Peter höjde handen i en vag gest. Howard nickade till svar, sedan försvann han iväg mot scenen. Skottet kom, oundvikligt och skoningslöst. Och därefter potatissäcken som kastades in i källarmörkret. Howard hade haft en bra hand. Inte jättebra, men helt okej. Vincent hade haft en medioker hand. Och i slutändan stod fru Fortuna där, leende, och singlade sina rakbladsvassa slantar. Han stirrade hypnotiskt på dealerknappen som landade framför Esponsita. Stora mörken hade hunnit ifatt honom. I den här situationen, då Howard egentligen skulle haft mörken, lade sig dealerknappen ändå på hans tomma plats, vilket innebar att Peter ensam hade stora mörken den här gången. Det sved.

 

Lennart gick med. Friedrich satsade 3.800. Christine synade. Vincent och Esponsita lade sig. Peter kikade ner på 8♠5♣. Det dög inte.

 

”Jag lägger mig”, sa han sammanbitet och skickade in korten på bordet.

 

Medan Richter delade ut floppen räknade Peter sina marker för hundraelfte gången. Han hade ungefär 13.000 kvar nu. Det var åtta stora mörkar. Han följde frånvarande de andras spel medan han försökte få ordning på tankarna i huvudet. Han var extremt short stacked, och var tvungen att gå all-in så fort han fick skapliga kort. Annars skulle han snart halka ner till en nivå som gjorde det enkelt för hans motståndare att syna med vad som helst. Och i det läget fanns inte mycket annat att göra än att be till pokergudarna. Han måste undvika det. Till varje pris.

 

Runt bordet hade Lennart plockat hem ytterligare en vinst då han lyckades få Esponsita och Christine att lägga sig på turn med en satsning på 9.500. Det gick bra för honom, konstaterade Peter avundsjukt.

 

Någon hand senare dånade pistolerna och han väcktes ur sina tankar med ett ryck. Dealerknappen låg framför Esponsita och han hade lilla mörken. Lennart satt med stora mörken efter honom.

 

Friedrich satt under the gun och synade stora mörken. Efter honom lade sig Christine och Vincent. Esponsita synade. Peter hade varit så försjunken i sitt personliga mörka, stinkande träsk att han knappt reflekterat över hur de andra spelade. Hans känsla var ändå att Vincent spelade sämst runt bordet. De andra ... de kunde spela, men saknade lite av den aggressivitet som var kännetecknande för de stora proffsen. Han sneglade försiktigt på sina kort: K♠J♠. Det var riktigt bra.

 

”All-in”, sa han och tryckte sin fjuttiga hög över linjen.

 

Det resulterade i att de andra lade sig och Peter fick hem en liten pott. I sammanhanget var det som att hitta en flytväst då man försökte överleva på ett öppet hav i full storm.

 

Dealerknappen vandrade vidare och snart ljöd återigen högtalarna. Det kollektiva pokermedvetandet höjde en gemensam blick och spetsade sina öron.

 

"Klockan är nu 04:00. Mörkarna går upp till nivå tolv, 1.000-2.000, med en ante på 300. King's Hope önskar alla deltagare fortsatt lycka till."

 

Högtalarna klickade till och Cid Andrews röst försvann.

 

Peter registrerade frånvarande vad som hände runt bordet, och fick anstränga sig till det yttersta för att inte sugas ner alltför långt i det stormande, svarta och brutala självrannsakelsehavet inom honom. Han fick kämpa, men snart var han återigen över ytan. Runt bordet fortsatte spelet, som en maskin som malde vidare.

 

Just nu var Eponsita involverad i en hand mot Lennart. Peter var imponerad över hennes pokeransikte, men hon hade en tell. Alla har tells. Han önskade att han sett hennes tidigare, och tolkat den korrekt. Hon drog sig ofta i det rufsiga håret, lite för hårt de gånger hon hade sämre kort, vilket gjorde att svålen sviktade lätt till höger. Nu var ett sådant tillfälle. Lennart vann handen till slut och rakade in en stor hög.

 

Några händer senare hade han räknat till tjugosju pistolskott under den här omgången. Dealerknappen låg framför Christine och Peter var först att agera. Han vände försiktigt upp sina kort: A♠A♦.

 

Två ess. Ett monster. Äntligen. Han tittade på sina marker, hoppades att han inte avslöjat sig när han såg essen. Hur skulle han spela denna hand för att tjäna marker?

 

”Bet 5.000”, sa han till slut och lade in en stor del av sina marker.

 

Storleken hade flera syften. Dels ville han tydligt markera att han var intresserad av potten utan att för den skull gå all-in. Dels var det en standardsatsning, och skulle således motivera de andra att syna. Han välkomnade dem alla i det här läget. Ju fler desto bättre.

 

”Nämen”, utbrast Lennart. ”Du lever fortfarande! Du har varit så tyst att jag trodde du gått och dött. Vad har du fått tag i för kort?”

 

Peter sa ingenting. Försökte behålla pokeransiktet. Näspudret var sedan länge glömt och skulle förmodligen inte ha gjort någon skillnad, men han tyckte inte om att det var uppenbart att han hade en stark hand.

 

”Jag drar mig ur”, sa Lennart. ”Lycka till, grabben.”

 

Friedrich blängde på Peters hög, fingrade på sin egen, dubbelkollade sina kort. ”Jag lägger mig”, sa han sedan.

 

Christine lade sig också, till hans stora besvikelse.

 

”Jag tror inte du slår mina kort”, sa Vincent nöjt, som nyligen vunnit en hand mot Esponsita och återhämtat en rejäl bit av sin stack. ”Dessutom har jag den här”, tillade han och lade upp telefonen framför sig.

 

”Vad ska du med den till?” undrade Lennart. ”Fuska?”

 

”Det är min problemlösare, ska du få se. Syn.”

 

”Lycka till”, sa Esponsita kallt och kastade sina kort.

 

Floppen blev: 5♠5♥8♦.

 

Hjärtat började dunka allt hårdare. Det var en bra flopp för honom, så länge inte Vincent satt med en femma på hand. Vincent var först att agera efter floppen.

 

”Hmm”, sa han och pillrade på sina marker.

 

Peter uppskattade Vincents stack till drygt 15.000, utöver det han redan lagt in i potten. Det var tillräckligt mycket ammunition för att skicka Peter upp på scenen, då han själv hade ungefär 7.000 kvar.

 

”Hmm”, muttrade han igen, överdrivet tydligt. ”Nä, pass. Vi kollar på ett kort till.”

 

Peter höll inte med. Inte alls. ”All-in”, sa han sammanbitet och föste markerna över linjen.

 

”Asch, vad onödig du är. Du vet inte vem du slåss mot.”

 

”Vem exakt slåss han mot då?” undrade Christine. ”Vem är du, Vincent? Varför ställde du upp i turneringen?”

 

Vincent ryckte på axlarna. ”Jag ville se hur det var på insidan. Dessutom slog jag vad med några kompisar. Jag kommer få ett antal säckar när jag kommer ut. Det ni, fattiglappar. Hur många säckar har ni tillgång till? Efter den här handen hoppar jag troligtvis av. Ett samtal så är det lugnt. Jag sa ju det”, tillade han och blinkade med ena ögat. ”Jag är säljare. Ge mig en telefon så löser jag allt.”

 

”Du är dum i huvudet”, sa Lennart med eftertryck och skakade på huvudet. ”Vem ska du ringa? Din advokat?”

 

”Just det”, snäste Vincent. ”Han är den bästa. Ni ska få se.”

 

”Vem är det?”

 

”Bernard Dinkelzuug. Min pappa.”

 

Lennart hade ett ansiktsuttryck som om någon tryckt upp Katrishs kristalliserade ingefära i hans näsa.

 

”Du är ju inte klok. Varje år är det någon som tror han står över kasinot, men det funkar aldrig. Vare sig det är rymmare eller sådana som du. Du måste till topp hundra för att ta dig ut. Det vet alla. Nåja, nästan alla ...”

 

”Jag kommer inte dö här", sa Vincent och log. "Du kommer göra det, men inte jag. Syn, förresten.”

 

Peter vände upp sina kort: A♠A♦.

 

Vincents leende stelnade till, bara för ett ögonblick, men Peter hann se det. En hoppfull krusning genomfor honom. Han visade sina kort: 8♠K♦.

 

Richter vände oberört upp turn: K♣.

 

Kungarna, de är överallt.

 

På bordet låg: 5♠5♥8♦K♣.

 

Peter höll andan. Än så länge hade han bättre hand. Allt han behövde göra var att undvika kungarna och åttorna.

 

Richter brände ett kort och vände upp rivern: 3♣.

 

Peter släppte långsamt luften ur lungorna. Den omedelbara glädjen uteblev. Istället blinkade han upprepade gånger för att fokusera sin trötta blick. Han behövde den här vinsten. Verkligen, men pressen som ständigt hängde över dem alla började ta ut sin rätt. Han vände blicken mot Vincent som fortfarande log när större delen av hans marker bytte ägare.

 

Dealerknappen flyttades och hamnade framför Vincent.

 

”Nu ska ni få se”, sa han och lyfte telefonen.

 

Han slog ett nummer på telefonen och lade den framför sig på bordet. De kunde höra signaler gå fram. Richter tog ingen notis om honom utan började istället dela ut nästa hand. Han fungerade lika pålitligt som en outtröttlig robot driven av en atomklocka. Han skulle aldrig missa en giv och han skulle aldrig tumma på tidsreglerna. Det fanns en sorts tröst i det där mekaniska, för det var åtminstone något man säkert kunde räkna med.

 

”Bernard och Montzon”, svarade en kvinna med sömndrucken röst på andra sidan. ”Vad kan jag stå till tjänst med?”

 

”Hej, Kicki. Det är Vincent. Koppla mig till pappa.”

 

”Vincent? Är det verkligen du? Vet du vad klockan är?

 

"Klart jag vet, men du har betalt för att vara i jour."

 

"Jag vet." Rösten tycktes klarna en smula. "Varför ringer du så här dags? Är du på kasinot?”

 

”Jamen visst. Kan du koppla mig till pappa?”

 

”Är du verkligen där?” Hennes röst var tunn, i chock. ”Jag såg på TV ... Du kan inte vara där."

 

”Nu lyssnar du på mig, Kicki”, sa Vincent och flinade förtroligt mot de andra runt bordet. ”Väck pappa och be honom prata med mig, lilla gumman. Jag har inte tid med det här.”

 

”Ringer du från kasinot? Oh jösses, det får du inte. Du får inte det, Vincent! Tänk om de tror du fuskar?” skrek hon så högt att andra deltagare vid borden intill vände sig om och stirrade.

 

”Det är ingen fara. Vi kan snacka så länge du inte är dum nog att säga något om vilka händer som spelas. Du har väl inte TV:n på, Kicki? Va?”

 

”Nej, nej”, sa kvinnan och tystnade. ”Hur kan du göra såhär", sa hon med en röst som darrade. "Du lovade ju ...”

 

”Jag lovade ingenting. Koppla mig till pappa. Nu.”

 

”Du lovade att göra mig gravid. Du LOVADE!”

 

Vincent blev för ett ögonblick tyst och hans ögon flackade innan de fäste på den lilla displayen på telefonen.

 

”Om du kopplar mig nu så kanske, kanske jag kan knulla dig utan gummi en gång. När jag kommer ut härifrån. Men du måste koppla fram mig först. Kan du göra det, gumman?”

 

”Jag kopplar”, rösten brast och hon började gråta. Det blev tyst i andra änden.

 

Under tiden hade de andra gjort sina drag och väntade nu otåligt på Vincent. Lennart hade satsat 6.000. Friedrich hade gått med och Christine lade sig. Esponsita väntade och trummade otåligt med tummarna mot bordskanten.

 

”Det är Bernard”, hördes plötsligt en trött röst.

 

”Vincent här. Du kan aldrig gissa var jag är, pappa.”

 

Tystnad.

 

”Hallå? Är du kvar?”

 

”Kicki sa att du är på King's Hope. Är du det?”

 

”Ja visst! Jag börjar få slut på ...”

 

”Nu lyssnar du på mig”, röt rösten på andra sidan. ”Är du helt från vettet som ringer firman därifrån? Inser du inte att de avlyssnar allting?”

 

”Än sen då? Du tänker väl ändå inte säga något om spelet? Kollar du ens på TV:n?”

 

Tystnad.

 

”Hallå?”

 

”Jag är kvar.” Rösten var sammanbiten. ”Förstår du inte? Det handlar inte om dig. Det handlar om firman. Vi kommer få ett rykte nu. Ett dåligt rykte. Begriper du inte det?"

 

”Två minuter kvar”, sa Richter.

 

Vincent flinade fortfarande, men ögonen skiftade från självsäkra till väldigt pojklika och osäkra. ”Pappa, jag börjar få slut på marker. Du måste få ut mig. Du kan väl ringa ...”

 

”Förstår du inte. Bara topp hundra och vinnaren kommer ur kasinot. Det finns absolut ingenting någon kan göra. Hur kunde du vara så dum?”

 

”Men du kan väl ri...” försökte Vincent.

 

”Nej. Och även om jag kunde det skulle jag inte. Du har satt dig i den här jävla sitsen, nu får du fan ta dig ur den själv. Hör du det? Nu tar du dig ur det där. Jag kan inte förstå att du gör så här mot mig. Mot firman.”

 

”Jag får ett par säckar för det”, invände Vincent förnärmat, nu med en röst som gick upp en oktav. ”Vad spelar det här för roll för dig? Du har ju gjort affärer med King's Hope under flera års tid. Om ni inte hade en bra affärsrelation så skulle jag aldrig ställt upp, fattar du väl?” sa Vincent stött, plötsligt med mycket mer osäkerhet i rösten. ”Senast förra året gjorde ni ju en miljondeal med alla exklusiva varor ni ...”

 

”Tyst med dig!” röt rösten så att Vincent bleknade.

 

Ett par tysta, spända sekunder förflöt.

 

”Ring inte igen. Du har ruinerat mig.”

 

Samtalet bröts. Vincent stirrade ner på displayen som slocknade, likt falnande eld. Han tittade upp först när Richter tog hans kort.

 

”Tiden är ute”, sa han enkelt.

 

”Det var på tiden”, muttrade Esponsita. ”Syn.”

 

”Nej”, sa Peter och slängde 9♥3♣.

 

Vincent hade blivit askgrå i ansiktet. Han ryckte åt sig telefonen och reste sig. Utan ett ord och på vingliga ben stapplade han mot hissarna, frenetiskt tryckande på telefonen som han höll i handen.

 

”Men vafan”, ropade Lennart efter honom. ”Kom tillbaka! Annars måste vi ju vänta varenda hand!”

 

Vincent var redan borta vid hissdörrarna och tryckte på knapparna. De gled upp, han steg in och försvann någonstans i kasinots innanmäte.

 

”Vilken idiot. Han var visst inte så säker på sin sak ändå”, muttrade Lennart och instämmande mummel spred sig runt bordet.

 

Floppen vändes upp: 10♠8♠Q♣.

 

Esponsita var först att agera. Hon strök sig över håret och funderade.

 

”Bet 9.500”, sa hon.

 

”Äh, ta det”, sa Lennart och slängde in sina kort.

 

Friedrich lutade sig fram och kisade mot hennes hög. Peter noterade att han såg blek ut, trött. De såg alla trötta ut. Hur såg han själv ut? Han försökte lägga det på sitt alltmer tröga minne, att undvika speglar till dess att det här var över.

 

”Syn”, sa Friedrich.

 

Turn blev: 10♦.

 

”Dubbla mjukvaruutvecklare”, konstaterade Friedrich torrt.

 

De andra kastade förvånade blickar på honom vilket fick Peter att le. Det var som med lollapaloozan, fast den här gången visste han något som de andra inte visste.

 

Esponsita tänkte länge. Peter tyckte sig kunna se ett stramt drag runt hennes mun. Magen sa honom att hon satt med en bra hand, för hon drog sig mjukt i håret.

 

”All-in”, sa hon och sköt in resten av sina marker över linjen. En imponerande hög.

 

”Jag tror inte du har något”, sa Friedrich eftertänksamt. ”Kanske par i damer. Och en knekt. Du spelar för tydligt, flicka lilla.”

 

Trots det tvekade han och mätte hennes markerhög med blicken. Friedrich hade mer och skulle överleva om han synade, med kanske 11.000 till godo. Peter visste att det inte var mycket att komma med. Alltför väl visste han.

 

”Syn.”

 

Esponsita vände upp sina kort: Q♠10♣.

 

Peter såg hur Friedrichs ögon skiftade från triumf till förvåning och sedan till rädsla, innan han lyckades få kontroll på sig själv.

 

Han var självsäker, men vacklar som alla andra.

 

Friedrich vände långsamt upp sina kort: 8♣8♦.

 

De hade båda en kåk, men Esponsita hade den högre.

 

Richter vände upp rivern: 8♥.

 

På bordet låg nu: 10♠8♠Q♣10♦8♥.

 

”Det är inte sant!” utbrast Esponsita. Hennes ansikte sken av häpen förvåning, som snabbt gick över till skräck när markerna obarmhärtigt försvann från hennes del av bordet.

 

”Trist för dig”, sa Friedrich, böjde sig framåt och krafsade åt sig potten.

 

”Det är inte sant”, upprepade Esponsita. ”Det är bara inte möjligt.”

 

Men det var möjligt. Friedrich hade vunnit på fyrtal, en hand som stundtals var lika sällsynt som något mytologiskt väsen. Vakterna slöt genast upp bakom Esponsita. De lade sina stora händer på hennes axlar och när hon inte genast reste sig upp lyfte de helt sonika upp henne.

 

”Jag går själv”, fräste hon. Vakterna släppte greppet och Esponsita gick ensam den blå marschen.

 

Peter koncentrerade sig på korten som landade framför honom för att inte höra pistolskottet. Men det hördes. Det hördes alltid.

 

Ett antal långsamma händer senare hade mörkarna och potten bytt ägare flera gånger. Samtidigt krympte Vincents hög allteftersom mörkarna och anten tog tuggor ur hans krympande stack. Varje väntetid drogs ut till en evighet, trots att de runt bordet nästan omedvetet dragit upp tempot ytterligare, bara för att kunna minimera väntetiden som reglerna påskrev att Vincent hade rätt till. Snart ljöd högtalarna igen.

 

"Klockan är nu 05:00. Mörkarna går upp till nivå tretton, 1.200-2.400, med anten på 400. King's Hope önskar er lycka till och må kungarna vara med er."

 

Han sneglade ideligen på klockan. Det borde vara dags för paus snart. Och nu kändes händerna plågsamt långsamma och händelselösa. Ingen, oavsett våning eller storlek på markerhög, ville åka ut när det var så nära en timmes uppskov. Små potter bytte långsamt ägare. Tack vare det försiktiga tempot lyckades Peter bygga på sin stack något.

 

Snart hände det oundvikliga vid Peters bord. Stora mörken hamnade återigen på Vincents plats och Richter flyttade ut hans sista marker över linjen. När turen kom till honom hade han inte mer än trettio sekunder på sig att återvända till bordet, annars skulle han åka ut. Det fanns en dragningskraft i de tre futtiga marker som låg på bordet. Tillsammans var de värda 1.500, inte ens i närheten av tillräckligt för stora mörken.

 

Peter såg hur hissdörrarna gled upp och hur två storvuxna vakter med stenansikten föste Vincent mellan sig. Han hade kanske tjugo sekunder på sig göra något med sina dyrbara marker. Sprang han skulle han hinna. Vakterna höll inte ens fast honom. De styrde honom bara varligt mot bordet. Vincent gick mekaniskt och i hans kropp fanns en slapphet, som om han gick i sömnen. I handen höll han sin mobiltelefon. Fingrarna rörde sig frånvarande över knapparna, som om han fortfarande väntade på det där räddande samtalet. Nu hade han kanske femton sekunder på sig. Än gjorde han ingen ansats att göra något med sina marker. Inte för att det var mycket han kunde göra, men bättre med en all-in än att bara låta dem rinna mellan fingrarna.

 

När vakterna var en meter ifrån bordet höjde Richter huvudet.

 

”Tio sekunder.”

 

Hur han kunde veta så exakt visste inte Peter, men de mekaniska atomklockorna i alla croupierer var synkade. I slutändan gjorde Vincent ingenting.

 

”Tiden är ute.”

 

Kasinot var som ett urverk, som aldrig rostade igen och som aldrig misslyckades. Vakterna kunde bibehålla sin fart och behövde inte ens ändra kurs, så perfekt var deras timing. Deras grepp om Vincents armar slöts och de bar honom förbi bordet som om det varit deras syfte från början.

 

”Pappa!” tjöt Vincent strax innan pistolskottet ekade mellan pelarna och överröstade klickandet från markerna.

 

”Det var på tiden”, fnös Lennart.

 

"Jag lägger mig", sa Esponsita.

 

”Jag med”, instämde Peter och kastade 4♣8♦.

 

De var fyra kvar vid bordet och Peter var nu så trött att han knappt registrerade hur de andra spelade. Några minuter senare ljöd högtalarna igen.

 

”Klockan är 05:09 och omgång sex är nu till ända. Jag gratulerar er som fortfarande kämpar på. Omgång sju börjar 06:09. Må kungarna vara på er sida.”

 

 

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson