Omgång 7

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 15

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Klockan är 06:09 när omgång 7 startar. Mörkarna är på nivå tretton, 1.200-2.400, med anten på 400. Medelstacken = 25.000.

 

 

”King's Hope möjliggör visionärer. När det satte igång var motståndet hårt, för hur kan man motivera avrättandet av så många personer varje år? Det ska jag tala om för er. King's Hope startade vid exakt rätt tidpunkt. Incidenten i Portugal satte fingret på många av de globala samhällsproblemen vi hade. Torkan var bara ett symptom på hur vi för länge blundat för problem som mat- och bostadsbrist eller det faktum att vattendrag växer igen. Media tävlade, som alltid, om att vinkla händelsen till sin fördel. Jag såg och läste komedier, tårdrypande scener med svältande barn och dokumentärer som fördömde krontol. Journalister flockades runt de nödställda som desperat bad om vatten och ställde sina frågor om hur det kändes och vart de skulle ta vägen, utan att erbjuda någon hjälp. Pinsamt. Medan media försökte överträffa varandra förpassades den rådande maktstrukturen till historien. Det funkade helt enkelt inte att fatta snabba beslut över så stora arealer som ett helt land. Människor har inte samma behov i bergen som längs med kusten. Det var då visionärerna klev in, och Cid Andrew var en av de allra första.

 

King's Hope sopade undan benen på de manusskrivande journalisterna och erbjöd det som medierna inte längre kunde. Kasinot konkretiserar den mänskliga viljan att kämpa om något. Här finns en inneboende råhet som sätter fingret på människans drift att få uppleva det som är verkligt och som ligger utanför de kulisser vi länge har fått presenterade för oss. Hur Cid Andrew fick igenom sitt projekt vet jag inte, men vad han än gjorde så är det genialiskt. Det King's Hope gjorde var att öppna dörrarna till sådana radikala förändringar som vi behövde för att inte gå under, och tillräckligt många högg på dessa möjligheter under omställningsperioden. Ettbarnspolitiken var ett exempel på ett sådant förslag. Biståndsindragen ett annat och genprojekten ett tredje. Altruism på global skala var inte längre ett alternativ. Det är likadant utanför kasinot som det är här inne: Om ni inte är beredda att kämpa för era liv så kommer ni lämnas bakom. Världen är bara dekadent för de som inte omfamnar förändringen.

 

Jag beundrar de som ser möjligheter och som vågar ta vägar ingen annan har tagit. De är legendariska. Och det ska jag också bli.

 

Deltagare efter deltagare säger att de ska vinna turneringen. Få är seriösa och däri ligger också deras problem. Om de inte är beredda att göra vad som krävs för att ta sig uppåt är de heller inte beredda på vinsten. Några gånger har jag hamnat vid bord med motståndare som vet vad de vill, men de vacklar ändå alltid.

 

Jag kommer vinna i år igen. Det är ett faktum.”

 

 

 

Högtalaren plingade till och Chefens mekaniska röst hördes: ”Klockan är 06:09 och omgång sju startar. King's Hope önskar alla deltagare lycka till. Må korten falla till er fördel och bluffarna till motståndarnas nackdel.”

 

I salen hördes det klickande ljudet av marker som slog mot varandra. Någon snörvlade. I övrigt rådde spänd tystnad på våning tjugosex. Det dröjde ytterligare några långa sekunder innan visarna på de klockor som satt utmed väggarna slog hel minut och då delade alla croupierer ut korten.

 

Natascha hade lilla mörken på 1.200 och Bert stora mörken på 2.400. Peter var först att agera. Han sneglade ner på sina kort: 5♠10♥.

 

”Inte de här.”

 

”Inte de här heller”, instämde Susanna och kastade sina kort.

 

”Hmm”, sa Katrish, rätade på sig i stolen så att hennes enorma byst svallade då hon lade armbågarna på bordet. ”Bet”, sa hon och räknade noggrant upp 6.000 i marker som hon sköt över linjen.

 

Allting runt bordet avstannade när turen kom till Korhart. Peter höll andan. Bert blev gradvis mer och mer spänd, tills han satt där som en stålfjäder. Till och med Ellinor tycktes darra till en aning.

 

”Höjning”, sa Korhart. ”12.000.”

 

Det gick ett sus runt bordet. Det var mycket, även om de flesta utan tvekan hade råd. Som första handling runt ett bord var det anmärkningsvärt svårläst. Ville han stjäla potten? Eller bara sätta sig i respekt? Fast det gjorde han med sin blotta närvaro.

 

Peter märkte också att han inte kände något alls i magen för den magre, skräckinjagande mannen. Det fanns inga tells, inga uttryck alls i det utmejslade stenansiktet. I hans mage fanns bara en ilande känsla av undergång.

 

”Nää”, sa Lennart och sneglade på sina kort. ”Jag tror jag tar och ...” Han sträckte sig demonstrativt efter sina marker, tycktes ångra sig och drog tillbaka handen.

 

”Nää”, sa han igen med överdrivet munter röst. ”De här går inte. Jag lägger mig.”

 

Han slängde in sina kort och anslöt sig till den växande publikskaran. Ingen verkade vilja vara först att gå upp mot Korhart. Förutom Natascha.

 

”Syn”, sa hon utan att röra så mycket som en min.

 

Peter tyckte sig se en liten, liten förändring i hennes hållning. Om det var osäkerhet eller upphetsning över en bra hand kunde han inte avgöra. Det var definitivt en tell, om än extremt subtil. Natascha sköt en stor hög marker över linjen.

 

”Jag lägger mig”, sa Bert och stirrade besviket på sin stora mörk.

 

Katrish var kvar pre-flopp. Hon vek försiktigt upp sina kort under en kupad hand. Näsborrarna vidgades och slöts. ”Nej, det här går inte för sig”, sa hon och kastade sina kort.

 

Ellinor samlade ihop markerna och vände därefter raskt upp floppen: J♠7♣J♥.

 

Det var en knepig flopp. Vad hade Korhart? Kanske hade han en knekt, men skulle han då satsat så mycket pre-flopp? Och vad hade Natascha? Satt hon med en knekt? Natascha hade spelat proffsigt tidigare, mindes Peter.

 

”Bet 20.000”, sa Korhart och grep nästan vårdslöst tag om en markerhög.

 

Han satte den bakom linjen, kuperade den med ena handen och blandade rasslande ihop dem igen. Ett relativt enkelt pokertrick för den fingerfärdige, men han hade gjort det så nonchalant, och med exakt rätt antal marker. Det var inte bara ruskigt imponerande, utan rent skrämmande.

 

Natascha riktade sina mörka glasögon mot Korharts ännu mörkare och satt sedan i tystnad i två minuter, som om hon försökte få fram något ur det där stela ansiktet.

 

”Syn”, sa hon till slut, när tiden började rinna ut.

 

Ellinor brände ett kort och vände upp turn: 3♦.

 

På bordet låg nu J♠7♣J♥3♦.

 

Hade trean förändrat något? Knappast troligt och Korhart väntade inte på att bli tillsagd att spela.

 

”Bet 35.000”, sa han.

 

Peter såg i ögonvrån hur Natascha ryckte till, det var en så liten rörelse att den knappt var synlig, men den var där. Hon ville veta, det ville de allihop, men det var löjligt dyrt. Hon tvekade. Länge.

 

”Nej, tack”, sa hon till slut och kastade in sina kort. Korhart samlade in sin vinst och återställde formen på sitt, nu lite högre, bergsmassiv.

 

Peter sjönk kraftlöst ihop på stolen. Inte nog med att Korhart manglat Natascha, han hade gjort det lekande lätt och gått på som en skenande lastbil. Det som skrämde honom mest var att Natascha var den som hade haft nog med marker för att trycka dit honom. Det hade inte fungerat. Vad skulle han själv göra med sina ynka 21.000?

 

Dealerknappen landade framför Natascha och Peter hade stora mörken, vilket faktiskt var en lättnad. Han var sist att agera och kunde se vad de andra beslutade sig för att göra. Särskilt kunde han se vad Korhart tog sig för.

 

Susanna vände upp hörnen på sina kort, funderade och kastade sedan korten. Katrish gjorde samma sak. Så var turen hos Korhart igen. Han kupade handen över sina kort, böjde knappt på nacken för att se dem, sträckte sig sedan efter sina marker och tog, liksom en gripklo, en näve som han satte på bordet.

 

”Bet 7.200”, sa han lågt.

 

”Är du en robot?” undrade Lennart och nervösa fniss spred sig runt bordet.

 

Korhart satt orörlig.

 

”Jag tror tusan du är det. Varför skulle du annars komma tillbaka? Du är ju redan världskänd. Och rik över alla gränser! Varför ställa upp igen?”

 

Till Peters förvåning reagerade M. ”Reaktorn” Korhart. Han vred långsamt på huvudet och riktade de kolsvarta glasögonen mot Lennart.

 

”Det är inte så fantastiskt som du tror”, sa han enkelt. ”Och dessutom ...”

 

"Dessutom vadå?" undrade Peter.

 

Inget svar kom. Fast det var en intressant reaktion. Någonstans där bakom stenansiktet fanns en mänsklig kärna. Och en människa gick att besegra.

 

Lennart skakade på huvudet och lade sig. Nataschas kort följde tätt efter. Bert funderade länge och väl. Så länge att någon i andra änden av salen åkte ut, föstes upp på scenen och blev skjuten. Det första skottet under sjunde omgången slog lock för Peters högra öra.

 

”Syn”, sa han till slut.

 

Sedan var det Peters tur. Han hade fått: A♠K♦.

 

Det var bra kort, mer än tillräckligt för att gå med. Men hur skulle han spela dem? Gick han all-in nu kanske han kunde stjäla de rejäla satsningar som redan låg på bordet. Med tanke på att potten redan var runt 21.000 var det inte läge för en utdragen strid. Han ville blunda, förbereda sig på slutet, men tillät sig inte det. Korhart var med och han var hyperaggressiv och skulle förmodligen spela vilka kort som helst. Och Bert verkade minst lika farlig. Synade han och det kom upp skit på floppen var han inte pott-committed, åtminstone inte än. Men så satt han med ess-kung ...

 

”Kom igen då, grabben”, utbrast Lennart. ”Spöa de här pungsäckarna nu då.”

 

”All-in”, sa Peter.

 

”Jag lägger mig”, sa Korhart omedelbart. Det överraskade Peter då han trott att Korhart skulle syna för att han hade råd. En motståndare-mindre-är-alltid-bra-logiken. Bert studerade Korhart mer än Peter.

 

”Nej”, sa han efter någon minuts betänketid och kastade sina kort.

 

Peter trodde knappt sina öron. Han hade vunnit en rejäl pott och självförtroendet kom genast tillbaka. Samtidigt lovade han sig själv att inte låta det stiga honom åt huvudet. Han kunde när som helst trampa på en farlig mina och gjorde han det skulle Korhart sluka honom hel.

 

”Härligt!” utbrast Lennart och dunkade honom i ryggen. ”Så där ska det se ut. Har barn till gifta kusiner sex fingrar? Jag sa ju att aktiviteterna i pausen var bra för dig, sa jag inte det?”

 

Peter kunde inte minnas att han sagt exakt det, men nickade ändå glatt. Nu hade han åtminstone en stack så att han kunde spela någon hand utan att vara helt i desperatläge.

 

Några händer senare kastade Peter J♣3♥. Istället studerade han de andra. Korhart satte genast in en stor stapel över linjen.

 

Lennart visslade. ”Ska du alltid ta i så mycket varje hand? Akta så du inte skiter på dig.”

 

I Lennarts röst fanns ett stråk av undertryckt frustration. Peter hade inte märkt det förut, men nu var det plötsligt väldigt tydligt. Något störde Lennart så till den grad att han började tilta. Korhart reagerade inte ens på kommentaren, men Bert och Natascha skrattade till. Det var svårt att få grepp om honom, vilket gjorde honom ännu farligare. Förmodligen ville han bara se hur de andra reagerade då han gick lös med de stora kanonerna. I slutändan kastade Korhart sina kort och lämnade Bert och Katrish att slåss om potten.

 

Floppen blev: Q♠7♣3♥.

 

"All-in", sa Bert.

 

Katrish skruvade återigen på sig. Svetten glänste i hennes panna.

 

”Jag lägger mig”, sa hon sammanbitet. När hon sköt in sina kort visade Bert upp sina: 6♠7♦.

 

”Merde!” utbrast Katrish. ”Du har ju bara mellanparet! Varför gick du med för när du inte har någonting?”

 

Bert ryckte på axlarna.

 

Hennes ögon lågade när Bert samlade ihop sina marker, men där fanns också ett stråk av djup ånger då en fuktig hinna fladdrade till bakom den inre elden. Peter visste hur hon kände och hennes tankar gick att läsa i det härjade ansiktet. Hon borde lagt sig mycket tidigare och inte satsat så hårt. Korhart hade vetat och dragit sig ur i god tid.

 

Några händer senare hade mörkarna vandrat runt och bytt ägare och inga större strider hade utspelats. Vid andra bord såg det annorlunda ut. Pistolerna smällde i jämna intervaller och nio stycken hade fått gå upp på scenen.

 

Nu låg dealerknappen framför Korhart och Ellinor hade precis delat ut deras kort. Bert var först att agera pre-flopp. Han lade sig.

 

Peter tittade på sina kort: 6♠6♥.

 

En bra hand. Och ibland måste man våga, så var det bara. Frågan var om han skulle syna eller höja. Han satt just nu före Korhart, vilket var skrämmande.

 

”Syn”, sa han nonchalant.

 

”Jag lägger mig”, sa Susanna och Katrish nästan i munnen på varandra.

 

”Bet 7.200”, sa Korhart kallt. Det var inte bra, men inte katastrof heller. Förutsatt att Korhart inte gillrade en fälla åt honom. Kallsvett bröt fram längs med ryggraden.

 

”Syn”, sa Lennart.

 

”Nej”, sa Bert och kastade sina kort.

 

”Syn”, instämde Peter.

 

Tre spelare. Ellinor lade snabbt ut floppen: 10♠6♣3♣.

 

Det var en bra flopp för honom. Riktigt bra. Med ens var Peter säker på att han skulle vinna den här handen och han skulle gå hela vägen. Frågan var bara hur han skulle få mest ut av den.

 

”Mjaa”, sa Lennart. ”Det var då fan vilka skitkort som kommer. Nu har jag bara chans på färg, minsann. Bet 11.000.”

 

Trots färgdraget plingade Peters magkänsla grönt.

 

Peter stirrade teatraliskt på deras marker och avvägde hur han skulle spela sin hand. ”Syn”, sa han till slut. Ungefär hälften av hans stack låg nu i potten.

 

Korhart kastade utan ett ord sina kort.

 

Det var det i Korharts spelsätt som skrämde Peter mest: han verkade ha en kuslig, övernaturlig förmåga att veta vilka kort och avsikter de andra hade. För någon hand sedan hade han luktat sig till svaghet hos Katrish och kört över henne, trots att hon hade ett åtminstone ett ess på hand pre-flopp, som hon visat då hon lade sig. Nu tycktes han veta att det inte var någon idé att dumpa marker i det här hålet. Det var skrämmande.

 

”Jag hatar att erkänna det, grabben, men jag tror inte du har något. Kan du inte bara lägga dig så behöver jag inte stjäla dina marker?” Lennart gav honom ett snett leende.

 

”Inte den här handen”, sa han enkelt och hoppades på ett sätt att Lennart skulle lägga sig så snart som möjligt efter turn.

 

Turn blev: 9♠.

 

Det stärkte inte hans egen hand, men det borde inte hjälpt Lennart heller.

 

Lennart klickade med sina marker, försökte sig på att rulla en över knogarna och tappade den på bordet bakom sin hög. ”Nä, fan”, sa han. ”Jag tror fortfarande inte att du har någonting, grabben. Hur mycket bluffar du? Pass.”

 

Han behövde verkligen vinna den här potten, men det sved att det var på Lennarts bekostnad. Men så var det. Ta alla marker du kan få. Tänk inte på konsekvenserna.

 

”Jag kan inte släppa det här", sa han sorgset. "All-in.”

 

”Mja”, sa Lennart. ”Vad kan du ha? Par i nior? Jag tror du har par i nior. Eller tior.” Han lade huvudet på sned och mätte sin markerhög med blicken.

 

”Nä, ta det”, sa Lennart. ”Jag lägger mig.”

 

En svag strimma hopp bröt fram. Han var på väg uppåt igen, sannerligen. Nu gällde att behålla fokus och att på något sätt hålla sig vaken. Stress och adrenalin pumpade i hans ådror. Han sneglade till och med över axeln ett flertal gånger för att försäkra sig om att ingen stod där, beredd att ta honom. Att återfå en gnutta hopp var livsfarligt, för det kunde brutalt ryckas ifrån en. I bakgrunden mullrade pistolerna. Bara de senaste minuterna hade fem deltagare gått åt.

 

Dealerknappen vandrade vidare till Lennart och nya kort låg framför honom. Natascha hade lilla mörken och Bert stora mörken. Peter satt under the gun. Korten han fått var Q♠8♣. Nej, tack. Den rundan fick de andra kämpa över.

 

”Bet 7.000”, sa Susanna.

 

”Där begick du ett misstag”, sa Katrish muntert. ”För den här given är faktiskt min. All-in!” Hon sköt demonstrativt in sina marker över linjen.

 

”Syn”, sa Korhart lugnt och kapade med handen av en tårtbit av sin hög som han föste över linjen.

 

Katrish pep till. Hennes ögon lågade.

 

”Nope”, sa Lennart och kastade sina kort..

 

Natascha, Bert och Peter lade sig också. Susanna tvekade, tittade på sina kort, på de marker hon redan lagt in och sist på sin befintliga hög. Sedan lade hon sig.

 

Det gick ett sus runt bordet. Katrish var i riskzonen att åka ut.

 

Ellinor gav dem varsin nick och de lade upp sina kort på bordet.

 

Katrish hade J♣J♦.

 

Korhart hade Q♠A♥.

 

Floppen blev 6♦3♣10♦.

 

Hon leder. Det gör hon faktiskt. Låt slantsinglingen tippa åt hennes håll!

 

Ellinor vände upp turn: A♣.

 

”Vilken tur han har”, muttrade någon. Katrish ansikte var en mask av granit.

 

Det hade snabbt gått utför för henne, väldigt snabbt.

 

Rivern blev: 9♦.

 

Katrish andades långsamt ut. ”Det är över. Jösses, det är verkligen slut.”

 

”Det var verkligen tråkigt”, sa Susanna och skakade på huvudet. "Vi behöver fler som dig, Katrish. Nu kommer de ...”

 

”Jag vet vad de kommer göra och jag tror det kommer gå snabbt. Jag har sällan mått såhär dåligt. Jag är helt utmattad, för att inte tala om huvudvärken. Hade det inte hänt nu så hade det nog hänt om en halvtimme. Det ska bli skönt, sanna mina ord.”

 

Katrish reste sig och vakterna slöt upp bakom henne som hungriga skuggor. Innan hon lämnade bordet öppnade hon munnen och tog ett så djupt andetag att Peter trodde hon skulle spricka.

 

”KÖP ERA KLÄDER FRÅN Pons-ADGT!” skrek hon, så att deltagare i hela salen vände sig om.

 

Peter kunde inte låta bli att dra på munnen. Det här året skulle garanterat Pons-ADGT gå med vinst. Till och med de tunna flickorna skulle bära särkar som påminde dem om kvinnan som hjältemodigt vrålat sig ur livet.

 

Och så var hon borta. Pistolskottet föll samtidigt som Ellinor delade ut det sista kortet till deras nästa hand. Peter rätade på sig i stolen och grimaserade. Han försökte ignorera att han var öm. I ett infall vände han sig till Korhart.

 

”Hur kunde du veta att hon inte hade bättre? För du visste, eller hur?”

 

”Alla har tells”, svarade Korhart lugnt.

 

”Visst”, sa Lennart syrligt. ”Fast du har ju inte förlorat en hand. Fuskar du?”

 

Korhart riktade sina mardrömssvarta solglasögon mot Lennart. Peter inbillade sig att det fanns en road glimt i de där mörka glasögonen, vilket var vansinnigt eftersom det inte gick att se någonting genom dem. Och fusk ... Det var en helt egen kategori på King's Hope. Ingen fuskare överlevde pokerturneringen. Det fanns till och med seriösa vadslagningsinstitut som utmanade deltagare att försöka fuska utan att åka fast. Om de klarade sig ett antal händer fick de priser. Dessa kunde vara ett eller flera års försörjning till familj, släkt eller vänner, upp till tio personer. En sidoeffekt var naturligtvis att det var självmord för deltagaren som lyckades, för King's Hope hade nolltolerans. Blev man påkommen med att fuska kasserades ens marker och sedan var det uppvisning på scenen som gällde. Hittills hade de som försökt fuska åkt fast på bara några händer. Det var som att de robotlika vakterna hade både ett sjätte, sjunde och åttonde sinne för det. Väldigt få tog risken att ställa upp i vadslagningen och en fuskare ertappades bara ungefär vart tredje år.

 

Ett antal händelselösa händer förflöt. Dealerknappen vandrade vidare till Natascha. Lilla mörken var hos Bert och stora mörken hos Peter.

 

Susanna kikade snabbt på sina kort och stirrade sedan tomt framför sig. Hon satt så tills Ellinor varnade henne om tiden.

 

”Jag lägger mig.”

 

”Den satt långt in”, anmärkte Bert. ”Jag gissar att två skapliga kort gick till sällare jaktmarker. Ess-nio? Kung-tio?”

 

Lennart flinade. ”Jojomän. Du är försiktig, det syns. Det gillar jag. Du vill inte följa med ner till våning tre i pausen? Jag lovar att vara försiktig.”

 

Susanna rodnade, log svagt och skakade nästan omärkligt på huvudet. En pistol small och i nästan samma ögonblick ljöd högtalaren.

 

”Klockan är nu 07:00 och mörkarna går upp till nivå fjorton, 1.500-3.000, med anten på 500. Era croupierer växlar nu successivt in marker värda 100. Lycka till.”

 

Korhart ödslade ingen tid utan satte nonchalant en stor hög med marker över linjen. ”Bet 12.000.”

 

”Det var då själva fan vad du var het på gröten”, utbrast Lennart. ”Bara för att du har mycket marker innebär det inte att du kommer vinna, det inser väl du med?”

 

”En djup stack hjälper”, konstaterade Korhart mekaniskt.

 

”Den pratar!” utbrast Peter utan att kunna hejda sig.

 

När de svarta solglasögonen riktades mot Peter var det som en laserstråle brände sig in i hans mage. Han harklade sig.

 

”Jag menar bara att jag har svårt att förstå att du är här igen. Jag såg hela turneringen för sex år sedan, då du vann. Du var vinsttippad redan i fjärde omgången, eftersom du hade slagit ut så många själv. Varför är du här igen?”

 

Korharts blick var som om en fyr hade låst sin ljusstråle på honom och långsamt brände honom till aska. Peter slog snart bort blicken, utan att få något svar.

 

”Äh, han snackar skit”, sa Lennart buttert. ”Han har inget. Syn.”

 

En olustig ilning svepte genom Peter. Plötsligt var han mycket orolig för Lennarts skull. Samtidigt hade ju Lennart också rätt. Han kunde inte ha vinnande kort på hand varenda gång.

 

”Jag lägger mig”, sa Natascha.

 

Bert tittade fram och tillbaka mellan insatserna och sina kort. "Jag med", sa han och kastade korten.

 

Peter kikade på sina kort: 10♣8♦. Mot Korhart och 12.000 pre-flopp? Nej, tack. Han kastade sina kort.

 

”Två spelare”, sa Ellinor tonlöst, samlade ihop markerna, brände det översta kortet och lade ut floppen: 2♠4♠Q♥.

 

Korhart sträckte sig efter markerna, hejdade sig som om han faktiskt tänkte efter och räknade sedan upp ytterligare 10.000. Det var förvånande att han inte satsade mer, inte ens halva potten. Lennart sken upp vid insatsen och i det ögonblicket tyckte sig Peter ana Korharts superkraft. Han satsade hårt för att han kunde, men han var också skicklig på att anpassa storleken efter sina motspelares vilja att syna. Det liknade hur affärer var uppbyggda, där hyllorna var anpassade efter inköpsmönster som kunderna själva inte var medvetna om. Lennarts markerhög såg futtig ut och Peter uppskattade att han hade kanske 30.000 kvar om han synade. Det var inte bra.

 

”Ta det lugnt, Lennart”, sa han.

 

”Jaja, jag vet vad jag gör. Det vet däremot inte herr Svartöga och han behöver tryckas till. Han kan inte ha bäst hand varenda. Jävla. Gång. Syn.”

 

Ellinor vände upp turn: 4♦.

 

”Bet 32.000”, sa Korhart kyligt.

 

Lennart stirrade vilt på honom, men tvingade sedan ner blicken till sina egna marker och började räkna.

 

”29, 30, 31 ..., 31.000. Det är allt jag har. Du kommer inte vinna den här, det säger jag bara. Förr eller senare är det alltid någon som störtar tyrannen. Dina dagar är räknade.”

 

Peter skrämdes över hur frånkopplad Lennart blivit. Korhart hade verkligen kommit åt honom, kommit åt honom på riktigt. Sådär som Jimmie kommit åt honom själv när han var liten. Då hade han sparkat boll mot en tegelvägg till skolans gympasal när gänget kom. Jimmie, som var deras ledare, hade frågat om de fick vara med och Peter kunde inte säga nej. Gänget var schyst och de sparkade gris en stund, tills Jimmie utmanade honom. Han slog vad om att Peter inte kunde ta sig ur ett enkelt handgrepp. Jimmie förklarade närmare och visade. Han flätade händerna till en liten korg och lade dem bakom Peters nacke.

 

”Ta i allt vad du kan bakåt så försöker jag hålla emot. Om du tar dig loss får du tio spänn. ”För att visa att han talade sanning halade han fram ett mynt ur bakfickan. ”Om du inte tar dig loss om ... säg fem minuter, så får jag fem spänn. Överens?”

 

Peter nickade. Det borde vara lätt. Om han använde kraften från hela kroppen borde det vara en smal sak att slå Jimmie. De började, Peter med att prövande bända och Jimmie höll emot. Peter hade inte sett att Jimmie vridit sig från startläget. Han borde förstått, med smågrabbarna som stod och hejade på med blodtörstiga blickar. När han tog i som hårdast så släppte Jimmie plötsligt greppet och Peter slog med full kraft bakhuvudet i tegelväggen. Det svartnade för ögonen innan vita blixtar exploderade på näthinnan. Det han hörde i mörkret och fyrverkeriet var gängets hesa och upphetsade skratt. Sedan springande steg när de lämnade honom. Det var första gången han någonsin varit riktigt förbannad på en annan människa, och sedan den dagen hade han hatat Jimmie så länge som de gick i skolan tillsammans.

 

”Syn”, sa Lennart med darrande, rasande röst.

 

”Ni kan visa korten”, sa Ellinor mekaniskt.

 

”Det kan du ge dig fan på”, röt Lennart. ”Ät skit och slå det här om du kan!”

 

Lennart slängde fram sina kort: Q♣J♦.

 

Korhart lade lugnt och sansat fram sina: Q♠K♠.

 

Peter såg hur luften gick ur Lennart, likt en punkterad ballong. Lennart var dominerad. Ellinor brände det sista kortet och vände långsamt upp rivern. Lennart måste ha en knekt, som inte var ♠, för att överleva. Två outs. Peter räknade snabbt, nästan omedvetet och ovilligt, ut att Lennart hade mindre än 5% chans. Det var kanske 14% chans för split pott. Det var inte bra. För helvete, det var inte alls bra!

 

Rivern blev: 7♥.

 

På bordet låg nu 2♠4♠Q♥4♦7♥.

 

”Nej”, sa Peter. ”Nej.”

 

Lennart sa ingenting. Hans glada humör var bortblåst. Kvar fanns ingenting, förutom den där glansiga blicken av häpen förnekelse.

 

”Han kan få lite marker av mig. Det gör inget, jag har så jag klarar mig”, sa Peter till vakterna när de kom. Men de brydde sig inte och skulle heller aldrig göra det. Lennart stirrade framför sig som om han inte kunde förstå hur det hade hänt. Han var Mads.

 

”Fan också”, kved Peter. ”Fanhelvetesjävlaskit.”

 

Vakterna lyfte upp Lennart och släpade honom ur Peters synfält. Huvudet sjönk mot bordet. Han ville inte höra pistolskottet. Men han hörde det. Givetvis gjorde han det.

 

Det värsta var att han börjat tycka mycket bra om Lennart. Han var en vän på en ogästvänlig plats. Lennart hade räddat Peter från att själv gå ner sig i det där svarta träsket av självömkan och förtvivlan. Han hade varit nära och Lennart hade dragit upp honom. Han slöt ögonen och försökte tänka sig bort. Nu mer än någonsin ville han bort. Spelet malde på och när han öppnade ögonen låg nya kort framför honom. Han drog händerna över ansiktet och tog med tunga händer upp dem. Han var tvungen att fortsätta framåt. Det var enda vägen.

 

Flera händer kastade han medan han famlade efter tankarna. Under tiden åkte Susanna ut mot Bert. Hon hade 10♣9♣ och då floppen blev 5♣K♣3♦ satsade hon, inte orimligt, på färg. Den sista klövern dök aldrig upp. Istället blev turn och rivern 7♥5♠ och Bert, som satt med 10♠K♦ vann med sitt par. Även Natascha hade blivit av med en stor pott mot Korhart. Pistolerna smällde med oroväckande tät frekvens.

 

Det blev väldigt påtagligt en hand senare. En ny deltagare, från ett annat bord, släntrade fram till dem och sjönk ner på Lennarts tomma stol. Bakom honom stod en av vakterna med en silverbricka i händerna, fylld av marker. Peter drog sig till minnes regeluppsättningen.

 

 

 

10. Om en deltagare är ensam kvar vid ett bord innan en omgång är fullföljd flyttas deltagaren till ett annat bord. Vid en sådan händelse assisterar King's Hopes personal med markerna så att minimal speltid går till spillo.

 

 

 

Det var vänligt av King's Hope. Deltagaren som nu började sortera sina marker var en man med ölmage och tjocka glasögon över en knubbig näsa. Han hade lingult, spikeformat hår, vilket fick honom att se ut som en absurd, smörfärgad igelkott. När han drog armbandet över läsaren visade displayen att han hette Greg Mavelick, nummer 5.384.

 

”Hur har det gått?” undrade Bert och nickade menande mot Gregs stack. ”Ser ut som ... 47.200, stämmer det?”

 

”Jodå, det stämmer”, svarade nykomlingen med en säregen släpig dialekt.

 

”Var det ett fattigt bord du kom från?” frågade Bert medan han lät en marker vandra över knogarna.

 

”Vad menar du med det?”

 

”För att du kommer hit och bara har sådär mycket. Du måste ha slagit ut hela bordet själv, inte sant?”

 

”Förvisso.”

 

"Nåväl, skönt för dig att du kom hit. Här är det action, det är inte dumt.”

 

Greg strök sig över en flottig kind och log. I hans ögon fanns en förväntansfull glimt. Han var tiltad åt andra hållet, berusad över sin framgång. Vid bord femton var en stor stack extra viktigt, då Korhart satt bakom sin markerbarriär och styrde med järnhand. Det var ovanligt att ett bord tömdes helt under en omgång. Givetvis fanns det undantag, men förutom sista rundan låg snittet på ungefär tolv tömda bord per år, där den ensamme segraren fick flytta till ett annat bord. Så visst märktes det att snaran började dras åt.

 

Nästa hand låg dealerknappen framför Bert. Peter hade lilla mörken och Korhart stora mörken. Greg var först att agera pre-flop.

 

”Syn”, sa Greg och synade stora mörken.

 

Natascha och Bert lade sig.

 

Peter kupade handen över sina kort och kastade en hastig blick på dem: A♠4♠. Jobbig hand, den var inte jättebra, men inte utan kvaliteter heller.

 

”Syn”, sa han och matchade stora mörken.

 

”Syn”, sa Korhart lugnt. Hans mekaniska röst fick Peters hud att knottra sig.

 

Ellinor vände upp floppen: Q♠3♦9♠.

 

Han hade en draghand till nötfärgen. Han var först att agera efter floppen. Han funderade och bestämde sig sedan för att ta det lugnt.

 

”Pass”, sa han och knackade lätt i bordet med fingertopparna.

 

”Bet 4.500.” Korhart lyfte in en hög över linjen.

 

”Vänta lite. Vänta lite nu”, utbrast Greg samtidigt som han lutade sig framåt och läste på Korharts display. ”Är du den M. 'Reaktorn' Korhart?”

 

Peter hörde plötsligt hur det lät. Hur många gånger hade inte just den frågan ställts? Han förstod varför Korhart var så fåordig, för även om Korhart redan var en kändis så måste alla dessa frågor tära.

 

Hur vann du? Kan du berätta när du slog ut han och hon på samma gång? Vad har du gjort med alla prispengar? Vilken hand är bäst? Och så vidare. Korhart nickade.

 

”Det är jag.”

 

”Det var som tusan! Varför är du här igen?”

 

Korhart svarade inte. Istället riktade han sina mörka, brännande glasögon mot bordet.

 

”Det gör detsamma. Du kan inte vinna två gånger i rad. Det är bäst du förbereder dig på att lämna över dina marker till mig. Jag höjer till 9.000”, sa Greg muntert och måttade upp en slarvig hög som han fick korrigera två gånger innan det blev rätt.

 

Peter funderade. Var 9.000 för mycket för hans kort? Egentligen inte. Och färgchansen fanns där. Lennarts ord stack honom plötsligt i ansiktet. Ingen kommer ihåg en fegis. Det var sant, men det gällde också att välja sina strider. Fast ...

 

”Syn”, sa han.

 

Korhart föste lugnt sina kort över linjen.

 

”Vad gör du?” undrade Greg stött. ”Där förlorade du minsann en nätt liten slant. Komsi till pappsen.” Han vinkade med fingrarna i en lockande rörelse åt både Korhart och markerna.

 

Ellinor tog ingen notis om honom utan vände istället upp turn: 7♠.

 

I bakgrunden ljöd ett pistolskott följt av en duns. Peter stirrade på bordet. Det här var hans chans att komma tillbaka, eller att för evigt försvinna. Han hade träffat nötfärgen. En våg av lättnad svepte genom honom. Hur mjölkade han detta på bästa sätt?

 

Ett: Lås målet.

 

”Pass”, sa han i hopp om att de andra skulle bestämma takten.

 

”Jag kan fortfarande inte tro det”, sa Greg. ”Han är verkligen här. Vid det här bordet! Jag trodde du var längre.” Han stirrade förundrat på mannen med pottfrisyr innan han verkade komma på sig själv med att han borde göra något. ”Okej, pass.”

 

Två: Agna kroken.

 

Peter var fast i en dödsanimation och Greg kände av det. Han skulle hugga om Peter tillät det. Och det var precis det han tänkte få Greg att göra.

 

Ellinor vände upp rivern: A♥.

 

På bordet låg nu Q♠3♦9♠7♠A♥ och Peter satt med nötterna. Han tillät sig ett ögonblick av fullständigt lugn.

 

”Pass”, sa han efter en lång stund.

 

Tre: Lägg långsamt ut nätet.

 

Han väntade, försökte se ut som ett lätt byte.

 

”Bet 15.000”, sa Greg och flinade menande mot Korhart. Han satte därmed Peter så gott som all-in.

 

Fyra: Fånga mannen.

 

”All-in”, sa Peter. Han hade redan stoppat in galet mycket i potten, men var säker på att vinna.

 

”Ja, ja. Syn”, sa Greg enkelt och räknade upp de fåtal marker som saknades. Sedan vände han flinande upp sina kort: Q♦A♦.

 

Blickarna vändes mot Peter och han lade försiktigt fram sina kort, som om de vore gjorda av skört glas. Nötfärgen stack Greg i ögonen som en glödgad lans. Det syntes tydligt. Ansiktet blev slappt och ögonen slocknade.

 

”Nä ... Helt otroligt alltså!”

 

Peter lyssnade inte, istället samlade han ihop sina marker och gladdes åt att han mer än dubblat sina marker och att han äntligen började få volym på sin hög. Nu hade han över 60.000, vilket var helt fantastiskt med tanke var han hade befunnit sig för bara en liten stund sen.

 

Bli aldrig nonchalant. Det kan svänga fort.

 

När han sorterade sina marker slängde han av misstag ett ögonkast på Korhart och såg något som liknade ett litet leende i ena mungipan. Det skrämde honom mer än han ville medge, för han förstod plötsligt precis vad det betydde. Korhart hade ytterligare en superkraft. Det var att kunna få folk upptrissade så till den grad att de begick misstag. Det var Peter som tagit Gregs marker, men det var ändå Korharts närvaro och handlingar som manipulerat fram Gregs slarvighet. Allt han behövt göra var att satsa en liten summa marker och sedan var snöbollen i ofrånkomlig rullning.

 

Tre händer senare sög Korhart upp de sista av Gregs marker. Greg kom och gick från bord femton, nästan obemärkt. Han efterlämnade en utspridd hög marker och ett lätt lock för öronen när skottet gick av.

 

Och därefter ljöd högtalaren igen.

 

”Klockan är nu 07:47 och omgång sju är till ända. King's Hope gratulerar alla deltagare som tagit sig såhär långt i turneringen. Omgång åtta startar 08:47. Lycka till.”

 

 

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson