Omgång 8

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 17

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

Klockan är 08:47 när omgång 8 startar. Mörkarna är på nivå fjorton, 1.500-3.000, med anten på 500. Medelstacken är: 33.333

 

”Statistik och fakta har alltid fascinerat mig. Visste ni att antalet sökande till pokerturneringen på King's Hope genererar tusentals arbetstillfällen? Administrationen runt hela evenemanget är häpnadsväckande och saknar motstycke. Planeringen inför kommande års turnering börjar redan veckan efter att pokerturneringen är avslutad. Personal tränas, logistik fastställs, mat beställs och bekräftas. Det är bland det svåraste, att få tag på all exklusiv och sällsynt mat, vilket är imponerande på ett plan ni inte ens kan föreställa er. Inte ens jag vet till exempel hur Cid Andrew får tag i svalor. De tros ju vara utrotade, men någonstans måste det ändå finnas antingen ett vilt bestånd, eller en farm. Ingen vet heller exakt hur Cowboy Andrew framställs och lagras. Det är en välborgad hemlighet.

 

En annan spännande hemlighet är de övre våningarna, där datacentralen finns. Där, någonstans, finns också Cid Andrews privata flygel, men ingen påvisbar fakta om den har kommit ut. Många rykten florerar ju naturligtvis, som att han har ett högteknologiskt forskningscenter där uppe. Eller att där finns inredning som blandar antik interiör med moderna tekniska lösningar, som taget ur en berättelse av Jules Verne. Ingen vet säkert, och det är mycket fascinerande. Kanske får vi aldrig veta.

 

Det transliknande, euforiska, tillstånd som uppstår hos vissa deltagare är också mycket fascinerande. Det inträffar i stort sett bara här på King's Hope, då en deltagare tappar begrepp om tid och rum vid pokerbordet. Inget annat finns än adrenalinet, markerna och korten. Vill ni veta mer om det så kan jag verkligen rekommendera boken Pokervania: En vinnares upplevelser.

 

Ytterligare en sak som jag finner mycket intressant, på en så stor skala att världen tidigare inte sett något motstycke, är informationshanteringen. När Portugal Drought Incident inträffade blev världens media vansinniga och försökte överträffa varandra i att beskriva händelsen och det som låg framför oss. Alla historier blåstes upp till oresonliga proportioner så att ingen längre visste vad som var sant, och därifrån skapades ännu fler fabricerade nyheter. King's Hope blev först med att sälja information som var sann, byggd på statistiska underlag fria från känsloaspekter. Det tycker jag är häftigt och vi kan alla bidra till detta. Märk mina ord, lyssna på rösterna härifrån och begrunda det som sägs. Det är så här verkligheten ser ut nu för tiden, omaskerad och verklig.”

 

 

 

Det var nu smärtsamt tydligt att de flesta agnarna hade sållats bort från vetet och att rejäla stackar började ackumuleras hos ett sinande antal deltagare. Korhart till exempel måste haft närmare en halv miljon i marker mot slutet av förra omgången. Några av deltagarna runt bord tretton hade också mycket. Det skulle bli en tuff runda.

 

Leo delade genast ut deras kort. Dealerknappen låg framför Luke, så Rickard ”Jeeves” och Amanda hade mörkarna. Hans mage ilade förväntansfullt när korten landade framför honom. Fanns där en vinst? Fanns där hopp? Och jösses vad han var trött. Det ofrivilliga rymningsförsöket hade fått kroppen att stänga av. Även om han tvivlade på att han skulle spontansomna vid bordet så hade en stegrande huvudvärk slagit sig till rot innanför höger öra. De andra runt bordet såg också slitna ut, bleka och med mörka ringar runt ögonen. Den som var mest vaken och alert tog förmodligen de bästa besluten och skulle troligen komma längst. Plötsligt ångrade han att han inte vilat under pauserna.

 

Lorenzo var först ut pre-flop och lade sig. Erik synade och Marie lade sig. Sedan var det Peters tur. Han vek upp kanten på sina kort och såg 5♠J♦. Nej tack. Övriga deltagare lade sig, förutom Rickard ”Jeeves” som synade. Marie, som mer och mer påminde Peter om en brottare eller tyngdlyftare, muttrade gillande när potten växte. Rickard strök sig ideligen över kinderna och Amanda stirrade stint på högen på bordet.

 

Leo vände upp floppen: Q♠2♠7♦.

 

Rickard knackade med fingertopparna mot kanten av bordet, pass. Erik satsade 3.500.

 

”Syn”, sa Rickard.

 

Leo vände upp turn: 4♦.

 

Rickard slog återigen fingertopparna mot kanten och lutade sig sedan tillbaka och tittade värderande på Erik.

 

”Visste ni att det finns så många som sextiosju registrerade rymningsförsök?" sa Lorenzo plötsligt, med en väldigt säregen accent.

 

”Här på King's Hope?” undrade Peter, ofrivilligt intresserad.

 

"Japp, här på kasinot. Tolv av dem skedde under första året. De allra flesta fallen är människor som har försökt gömma sig och smita iväg när omgångarna startar. Ungefär 80% av dem kommer inte ens till hissarna. Vakterna vet alltid var deltagarna är. Ingen har hittills lyckats ta sig ifrån King's Hope annat än som vinnare eller topp hundra. För visst är det det som har hänt de där stackarna?” tillade han och knyckte huvudet mot de som hängde vid fönstren bakom honom.

 

”Ja”, mumlade Peter dystert. ”De försökte rymma. Vi kom nästan ända ner till lobbyn. Jag tror ingen kom undan.”

 

”Var du med där nere?” utbrast Lorenzo, plötsligt entusiastisk. ”Hur var det? Det är första gången en så stor grupp har tagit sig så långt. Elva dokumenterade rymmare har lyckats ta sig in i hisschakten och bara två av dem tog sig till bottenvåningen. Den ena kunde klättra ner längs med vajrarna och den andra lyckades klättra på väggen. Ingen av dem tog sig ut. Statistiskt vanligast bland rymmarna är folk som försöker hoppa genom fönstren. Först slår de sönder dem, eller försöker, och sedan hoppas de på det bästa. Fattar ni?" undrade han och flinade. "Hur kom du upp igen, med livet i behåll menar jag?”

 

”Jag korsade aldrig linjen. Vi var några stycken som klarade oss. Jag och ...” svarade Peter och mötte samtidigt Försiktiga Tjejens blick. Hon skakade nästan omärkligt på huvudet. Peter ryckte på axlarna. ”... och några till.”

 

”Hur var det då? Berätta!”

 

”Det var ...” allas blickar var plötsligt på Peter och han fann sig besvärad av det. Inte för den oönskade uppmärksamheten utan mer för det faktum att det som hade hänt där nere var så absurt att han helst ville glömma det. ”Det var hemskt”, sa han enkelt. ”Vi kunde hamnat där borta”, han nickade också mot fönstret, utan att titta. Han tystnade.

 

Marie böjde sig fram och kisade mot Peters namnskylt.

 

”Du är ju Mr. Royal”, utbrast hon. ”Varför skulle du vilja försöka rymma?”

 

Peter stirrade häpet på henne.

 

”Jag ville inte rymma. Det bara blev så.”

 

Det fick henne att brista ut i ett hjärtligt gapskratt. ”Det bara blev så”, härmade hon. ”Fittirackarn, det var roligt sagt. Det ska jag också börja säga. En gång kraschade jag med min bil, rakt in i kiosk. Pang, så att tidningar och cigarettpaket flög all världens väg! Jag älskar bilar, men den var bortom räddning efter det. Tillknycklad som en plåtburk. Det bara blev så."

 

Under tiden de pratade försökte Peter lyssna på sin magkänsla. Den var som bortblåst. Mycket berodde på de distraherande skrik och jämranden från fönstret. Det var svagare nu, men hela tiden där. Som från en skräckfilm där bakgrundsljuden hela tiden slank in i hans medvetande.

 

”Tur du klarade dig då”, avbröt Erik. ”Pass.”

 

Leo vände genast upp rivern: J♣.

 

På bordet låg Q♠2♠7♦4♦J♣.

 

Det var en väldig splittrad hand. Peter visste att en knekt var borta eftersom han haft en på hand, men sen då? Vad kunde de ha? Han borde snappat upp deras signaler vid det här laget, men en knastrande, malande huvudvärk gjorde honom avtrubbad.

 

Efter en kort stunds betänketid passade Rickard. Erik satsade 7.500. Erik verkade inte medveten om att han grimaserade, smärtsamt tydligt, när han gjorde det. Han låtsades, såklart, men Peter hade råkat skymta äkta förtvivlan i hans ögon. Peter var övertygad om att det var tröttheten som bröt igenom och att Erik helt enkelt slarvade. Han ruskade på huvudet och beställde in en trippel espresso, samtidigt som han lade Eriks beteende på minnet. Till slut synade Rickard och bakom dem ljöd pistolerna, tre gånger tätt i följd.

 

Rickard vann handen med par i damer. Han hade Q♣10♥ medan Erik hade 3♣A♣.

 

”Visste ni att den kortaste omgången tog slut efter bara tjugotre minuter?” upplyste Lorenzo dem om. ”Det var exceptionella förhållanden förvisso, där trehundrafemtiosex deltagare hade mindre marker än mörkarna. Hela situationen skapade eftervallningar över fjorton våningsplan och folk började gå all-in utan betänkligheter.”

 

Plötsligt ljöd högtalarna igen.

 

"Klockan är nu 09:00 och mörkarna går upp till nivå femton, på 2.000-4.000, med anten på 500. King's Hope önskar alla deltagare fortsatt lycka till."

 

”Var har du fått tag i den här informationen?” undrade Peter med en röst som var gällare än han avsett. Han hade sett kasinots sjunde turnering många gånger för att studera taktik och deltagarnas psykologi. Statistiken intresserade honom och kanske var han en gnutta avundsjuk på Lorenzo som verkade veta mycket mer om King's Hope än honom. Under andra omständigheter kunde de ha varit goda vänner. Istället fick de välja vilka vapen de skulle använda mot de som satt runt bordet, och Lorenzo hade definitivt en större statistikkanon än Peter.

 

Lorenzo ryckte på axlarna. ”Den virvlar runt. Jag vet hur man får tag i den. Konstigare än så är det inte. Har ni till exempel sett några väntare än?" undrade Lorenzo och höjde ögonbrynen.

 

"Nej, vilka är det?"

 

"De brukar dyka upp ungefär nu, efter omgång sju. Markerantalet vid respektive bord är oftast ganska jämt fördelat. Vi har till exempel ingen deltagare med en overkligt stor, eller med en försvinnande liten stack. Framförallt brukar deltagare med väldigt grunda stackar vilja sitta tillsammans. De brukar trycka utmed väggarna, visa upp sig som under någon sorts modevisning, och sedan slå sig ner vid de bord som blir över strax innan rundorna sätter igång. Det är en intressant psykologisk effekt här på King's Hope, som sällan omnämns."

 

Peter höjde ofrivilligt och imponerat på ögonbrynen.

 

"Väntare, alltså?"

 

"Japp. Håll utkik senare om du har möjlighet."

 

Peter ruskade på sig för att bli kvitt avundsjukan och för att inte hamna ur balans.

 

"Visste ni att den allra sista handen i turneringen aldrig har varit par i ess, men däremot par i kungar hela fem gånger?” fortsatte Lorenzo oberört.

 

Peter låtsades som han inte hörde. Dealerknappen befann sig nu framför Rickard. Nya kort låg framför Peter och när turen kom till honom och han hade valet att syna Maries satsning på 25.000 så kastade han utan tvekan korten 8♣5♦.

 

Spelet rullade på och Peter kastade gång på gång kort han bedömde undermåliga. Ibland sköt Lorenzo in någon detalj som verkade viktig. Som att kasinot från början hade som namnförslag att heta King's Resort, men att man valt bort det då matkupongerna var begränsade. Då blev det ju ingen semester, eller hur? Eller att hela sjuttioåtta procent av de betalande TV-tittarna också betalade extra för att få se salong Selma samt andra, i vanliga fall, spärrade kameravinklar.

 

Mest var han utmattad. Han började zona ut. Det var farligt. Livsfarligt. Korten som då och då damp ner framför honom började sakna betydelse. Damerna började se ut som burleska, kurviga kvinnor i minimala kläder. Knektarna och kungarna förvandlades till militärer med bistra miner och med rykande pistoler i händerna. Det var först när han mekaniskt vred upp hörnen på ett par nya kort och såg Q♣Q♥ som han insåg att han mer eller mindre somnat, sittande vid bordet. Han gav, utan att tänka sig för, sig själv en örfil för att skingra sina dimmiga tankar och belönades med skratt från bordet.

 

”Jag vet precis hur du känner dig”, instämde Marie och sträckte sig fram och rörde vänligt vid hans hand. ”När jag kommer ur det här ska jag sova en vecka. Kanske två. Fittirackarn vad jag ska sova.”

 

Mer skratt runt bordet. Peter tänkte så fort han förmådde. Han var under the gun. Med ett stort par. Kanske kunde han lura de andra i en fälla och vinna stort. Det var värt ett försök.

 

"Syn."

 

”Det är ganska många som svimmat vid borden under de senare omgångarna, och aldrig mer vaknat upp igen. Vill ni veta hur många?”

 

”Nej”, mumlade Peter, som hade varit farligt nära att göra just det.

 

”Hundraasju”, sa Lorenzo utan att ta notis om någon invändning. ”Förvånansvärt många lyckas hålla sig vakna hela vägen. Eller vaknar i tid.”

 

Cathy gick med och Amanda satsade 16.000. Övriga lade sig. Dealerknappen låg framför Lorenzo. Peter sneglade återigen på sina damer, som nu var påklädda, och bestämde sig.

 

”Syn.”

 

Fyra spelare och floppen blev 9♦K♣J♦.

 

Det var en jobbig hand. Han hade ett hålstegdrag, vilket gav honom en bra känsla i magen, men Amanda hade också visat styrka innan floppen.

 

Han passade för att ha en chans att få lite information.

 

”All-in”, sa Cathy lågt och krossade i ett slag Peters brakänsla. Peter behövde bara kasta in ett par tusen till för att syna. Hennes stora bruna ögon flackade fram och tillbaka, men avslöjade egentligen ingenting. Såvitt Peter visste var det så hon var, försiktig och noggrann. Kanske en smula paranoid, men det hade ju räddat hennes liv under pausen, eller hur?

 

”All-in”, sa Amanda snabbt.

 

Skit. Om han gick med så var det nästan halva hans stack som sattes på spel.

 

Ingen kommer ihåg en fegis. Nej, visst. Men ingen kommer ihåg en som åker ut i omgång åtta heller. Färgchansen fanns där, och stegdrag. Han tvekade. Båda två signalerade råstyrka. Han måste dra öronen åt sig. Ju mer han tänkte på det desto oroligare blev han. Magkänslan, som han lärt sig lita till, plingade nu vilt.

 

”Jag lägger mig”, sa han sammanbitet.

 

”Få se vad du har nu, stumpan”, sa Amanda.

 

Cathy vände upp ett kort i taget, nästan blygt: A♠ och sedan Q♦.

 

Amandas mun stramades åt då hon visade sina kort: ♦K♥K. Cowboys.

 

Leo vände upp turn: 4♥.

 

Från scenen hördes två pistolskott.

 

Leo vände snabbt upp rivern: 10♠.

 

På bordet låg nu 9♦K♣J♦4♥10♠.

 

Cathy hade en stege och Amanda en triss.

 

”Härligt, bra spelat!” sa Marie och applåderade. ”Det där behövde du, så mager som du är.”

 

Cathy log svagt och tog en klunk ur en kopp bredvid henne.

 

Under tiden hade Leo samlat ihop korten, blandat och delat ut nästa hand. Dealerknappen vandrade vidare, obönhörligt tickande mot klockslaget: avrättning. Peter kastade ett antal händer och såg bistert hur hans staplar minskade varje gång mörkarna passerade honom. Han måste vara försiktig nu.

 

Under de kommande tjugo minuterna lyckades han vinna några mindre potter, men också förlora några och hade nu 35.000. Det var dock värre för Luke, som fegat ur på turn och förlorat nästan allting till Rickard. Nu hade han bara dryga 7.000 kvar och han skulle inte överleva mörkarna länge till. Marie hade också vunnit en stor hand från Erik. Trots hennes massiva kroppshydda doldes hennes överkropp av alla marker.

 

Dealerknappen låg framför Rickard och Marie hade synat stora mörken på 4.000.

 

Peter tittade ner på A♠Q♣ och bestämde sig för att gå med.

 

”Syn”, sa han.

 

"Syn", instämde Erik. Han hade 15.000 kvar bakom linjen.

 

Pulsen steg när han föste markerna över linjen. Än var det inte för sent att dra sig ur, men om han inte vann en hand nu så var han där nere igen, skrapande på botten. Han avskydde att känna sig så inträngd i ett hörn.

 

De var tre spelare när Leo vände upp floppen: 9♠3♠A♦.

 

”All-in”, sa Erik blixtsnabbt och nästan slängde in markerna över linjen. Sedan satt han lutad över bordet och stirrade stint på potten.

 

”Du har ju inte så mycket, plutten”, sa Marie medlidsamt. ”Inte alls mycket. Så jag måste gå med. Syn.”

 

Peter, som fått träff på esset, funderade på vilka valmöjligheter han hade. Han kunde lägga sig och låta Marie försöka slå ut Erik. Samtidigt hade han ju topparet och att ackumulera marker var kung. Om han drog sig ur nu var han snart i Mads sits. Gick han med och förlorade skulle han ha runt 11.000 marker kvar. Det var förutsatt att Marie inte höjde något mer, förstås. Nej, det fanns bara två alternativ, antingen drog han sig ur nu, eller så försökte han isolera sig mot Erik.

 

”All-in jag med.”

 

”Jaså? Ja du har inte heller mycket, gubben”, suckade Marie med uppriktig trötthet i rösten. Sådant var livet på King's Hope. Djungelns lag rådde. ”Syn.”

 

Peter vände upp sina kort, A♠Q♣, och försökte dölja handens darrning.

 

Erik vände upp sina kort: K♠9♦.

 

Marie lade fram sina: A♣10♥.

 

Magen vibrerade av nervositet. Han dominerade Marie och Eriks hand var i kraftigt underläge.

 

Leo vände utan omsvep upp turn: 8♠.

 

Marie lutade sig bakåt och strök sig över pannan.

 

Rivern blev: 6♣.

 

På bordet låg nu 9♠3♠A♦8♠6♣.

 

”Fittirackarn”, sa Marie beklagande och försökte sträcka sig över bordet för att ge Erik en vänlig klapp på handen. Han var bortom tröst. Blicken var fjärran, ansiktet vitt. Och så var vakterna där. De lade sina kalla nävar på hans axlar och när han inte omedelbart reagerade tog de tag i hans armhålor, lyfte upp honom och bar honom mot scenen. Pistolskottet lät avlägset, som om det kom från en film. Peters händer darrade av glädje och spänning. Han hade vunnit en stor och behövlig pott.

 

”Jag ska komma ihåg dig”, mumlade han frånvarande för sig själv, men orden betydde knappt något längre och när nya kort landade framför honom hade han glömt Erik. Allt som räknades var det skinande markerberget som låg framför honom. Pistolerna smällde och turneringen gick vidare. Nästa hand åkte även Luke ut. Marie och Amanda synade hans mörker-plus-lite-till och Amanda vann handen med högt kort knekt.

 

”Hur många har gått åt nu?” undrade Rickard?

 

”Tjugofem på vår våning”, sa Lorenzo.

 

Tjugofem pistolskott, det hade han inte ens hört. Han hade gissat på fyra-fem, högst sex eller sju. Och det var utöver de som hängde vid fönstret.

 

”Visste ni förresten att antalet händer spelade i respektive omgång snittar på fyrtiotre per bord?” fortsatte Lorenzo.

 

”Är det inte fler?” undrade Peter förvånat.

 

”Nej. Specifikt för omgång åtta så ligger snittantalet på trettiosju, vilket brukar bero på att många är svårt sargade från tidigare omgångar så de åker ut snabbare. Det innebär att vi är mer än halvvägs in i den här omgången. Inte illa, va?”

 

”Nej, inte illa”, instämde Peter, fast han kände sig inte särskilt lugnad över det faktumet. Det räckte nu. Han ville sova. Han ville åka hem. Framförallt ville han inte bli skjuten i ansiktet. ”Hur många händer har vi spelat? Nu menar jag.”

 

”Vi påbörjar nu tjugoförsta handen i omgång åtta”, svarade Leo automatiskt.

 

Peter nickade instämmande utan att bry sig nämnvärt vilken hand det var i ordningen. Det enda som räknades var nästa hand. Och den efter det. Han zonade ut igen och såg den vita teflonfilten genom suddiga, halvslutna ögon. Ibland försvann hans fokus helt och vid ett tillfälle hoppade han till då huvudet föll framåt utan att han hann ta emot.

 

Det är så nära avgrunden hela tiden. Så nära. Hur mycket har Korhart nu?

 

”Bra spelat”, anmärkte Lorenzo lite senare när Cathy vann en hand av Rickard efter en all-in på turn. ”Ungefär sådär spelade Kent "Kenta" Lennáart för fyra år sedan. Han steg snabbt på slutet till 385.000, sedan förlorade han allting på fyra händer i omgång nio. Så kan det gå.”

 

Cathy mumlade och log frånvarande. Tre händer senare hände det som måste hända med de som har det sämre ställt på King's Hope. Lorenzo åkte ut mot Rickard med ess högt kort mot par i sjuor. Två händer efter det åkte Amanda ut mot Marie med triss i åttor mot låg stege.

 

Pistolerna smällde med täta intervaller. Peter önskade att Lorenzo varit där och hållit räkningen. Ett av grannborden hade tömts helt och den ensamma vinnaren hade flyttat till ett nytt bord. Vid bord tretton var de bara tre kvar. Ingen av dem i egentligt överläge. Ett par minuter senare ljöd högtalarna igen.

 

”Klockan är nu 09:44 och omgång åtta är avslutad. King's Hope gratulerar alla som tagit sig så här långt och önskar er lycka till i omgång nio. Omgång nio startar klockan 10:44.”

 

När ljudet försvunnit började Peter räkna sina marker. Han fick det till 52.500. Det var inte jättebra, men det var otroligt att han kommit ända hit. Nu var det bara två omgångar kvar och han hade överlevt åttatusen deltagare. Vägen framåt skulle inte bli lättare och de flesta svaga hade sållats bort av det naturliga urvalet. Han stirrade bort mot fönstren. De som hängde där var bortsållade. Han vände bort blicken, reste sig och vinglade på ostadiga ben bort mot hissarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson