Omgång 1

Detta är ett utdrag ur boken King's Hope.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 4

 

Uppdaterad 2016-08-02. Vänligen uppdatera sidan för att vara säker på att läsa det senaste.

 

 

 

”Kasinot är okej, fast jag har sett bättre ställen. Jag gick en sväng förut och testade korridorerna och sängarna. Bra stuns, rent och skinande, fast inget särskilt. En gång var jag på ett hotell i Tyskland, för massor år sedan. Där fanns tevagnar i vart och vartannat hörn. Fast det är klart, det var länge sedan då jag var yngre och hungrigare. Och det här är ju dessutom inte ett hotell. Jaja, jag ville bara säga att trots den polerade ytan här inne så har jag sett andra hotell med bättre utbud. Maten är svårslagen i och för sig, och då har de inte ens öppnat turneringsrestaurangen än. Och på andra ställen har de inte salong Selma heller, he, he. Jag ser fram emot tredje pausen. Då blir det livat i luckan, jojomen.

 

Jag är riktigt taggad nu! Det är härligt att faktiskt vara här. Trodde knappt jag skulle ta mig hit, men så fort man klivit ur huset så gick det finfint. Jag gjorde det, liksom. Ellen, ser du det här får du heja på mig, det klarar du väl? Det kommer bli nagelbitande spännande och jag ser fram emot det.

 

Det allra bästa med att ställa upp är pengarna man får. Tanken är kanske att man ska ge dem till anhöriga, men du har ju redan så mycket. Jag minns när jag insåg det. När många andra får slita för att få ihop till de dagliga måltiderna så lät du beställa hem en egen mattransport som körde genom staden. Vilken syn det var, med springande barn och vuxna efter lastbilen. De stannade först utanför gallergrindarna där dina vakter motade bort dem. Jag såg det från ett fönster och kommer aldrig glömma synen av hukande människor som hungriga lommade bort då de insåg att det var privat egendom. Då var jag grymt imponerad, för du hade den där syrliga jag-skiter-i-allt-auran runt dig. Jag har sett folk försöka fejka den utan att lyckas särskilt bra, och du satte den på första försöket. Då var jag stolt som en tupp att det var jag som hade fått dig.

 

Men åren förändrar folk. Var det samma attityd som gjorde att du var otrogen? Jag hittade en jäkla tröja i tvätten som definitivt inte var min. Hembiträdet struntade i det, även om hon också visste. Det var träligt, men du hade ju förmögenheten så vad skulle jag göra? Jaja, det är ingen idé att gnälla över spilld mjölk. Pengarna jag fick för att ställa upp i turneringen är en början på ett nytt liv. Jag har satt in dem på ett privat konto som du inte kommer åt. När jag kommer ut är det du och jag som separerar. Jag hoppas du har det bra där ute nu, verkligen. För här inne är det prima. Du, vi ses på ett eller annat sätt.”

 

 

 

Ett par evighetslånga sekunder förflöt innan en skarp ton hördes från högtalarna. Det var startskottet. Alla croupierer började unisont kasta ut kort till deltagarna och Peter höll andan i ett försök att dämpa nervositeten. Det pirrade i magen när han med blicken följde cirkeln av kort som spred sig runt bordet. Hans första kort landade framför honom och sedan dröjde det inte många sekunder innan det andra kom. Han skrapade ihop korten med synbart darrande händer men lät dem sedan ligga utan att ha tittat på dem.

 

Inte avslöja något jag inte måste. Ju mindre tells jag visar desto bättre är det!

 

Eftersom Louise satt med dealerknappen hade Miguel och Lennart lilla respektive stora mörken. Mads satt således under the gun, vilket betydde att han agerade först före floppen. Mads kupade handen över korten, lutade sig framåt och sneglade på dem. Sedan föste han försiktigt 100 i marker över linjen. Han var med i spel.

 

Howard dolde också sina kort med kupade händer, men till skillnad från Mads så kastade han in dem på mitten av bordet där croupieren genast tog hand om dem. Därefter var det Peters tur. Han sneglade långsamt på sina kort, ett i taget. 9♥8♣. Skräpkort. Han kastade in dem till croupieren. Efter honom lade sig även Louise.

 

”Syn”, sa Miguel och kastade in 50 i marker till för att nå upp till priset på stora mörken.

 

”Jaha, där ser man. Nu börjar det alltså”, sa Lennart och kastade nonchalant in ytterligare 100 i marker till potten.

 

Mads synade snabbt och följdes av Miguel. Första satsningsrundan var slut och spelet kunde sätta igång på allvar.

 

Det låg redan 600 i potten och Peter tittade med spänning på när croupieren brände ett kort och vände sedan upp tre kort på bordet.

 

Floppen blev K♦3♦9♣.

 

Miguel, som satt efter knappen, var nu först att agera efter floppen. Han funderade en stund innan han passade, checkade, vilket varje spelare kunde göra då denne inte behövde syna en tidigare höjning. Lennart satsade efter en stunds betänketid 300. Mads stirrade ner i bordet en stund innan han till slut räknade upp 600 i marker och föste dem över linjen. Kvar var Miguel, som lade sig efter en kort tvekan. Lennart fnös och kastade sedan in sina kort i mitten. Mads hade vunnit första potten relativt enkelt och billigt.

 

Peter, som suttit och iakttagit, hade dock följt spelet med vaksamma ögon. Det var hans absoluta främsta styrkor när det gällde poker. Egentligen var han inte bra på den matematiska aspekten, även om han memorerat allt från pottodds och starthänder till procentuella chanser att vinna på de olika stegen. Han var inte heller expert på att utläsa de allra minsta reaktionerna som vidgade näsborrar, små förändringar i någons röst eller andra tells. Peters superkraft i sammanhanget var att han var väldigt bra på att lukta sig till sina motståndares beteendemönster. Utan att tydligt se de minsta detaljerna kunde han skapa sig en relativt korrekt bild av om hans motståndare hade starka eller svaga händer. I vanliga fall kunde detta ta timmar, men Peters magkänsla brukade varna honom tidigt. Det var en instinkt som räddat hans marker många gånger under de turneringar han hade spelat hemma och han hade lärt sig att lita till den.

 

Just nu behövde han se de andra runt bordet mer innan han kunde säga säkert, men det kändes som att Lennart och Mads var lös-aggressiva spelare, som något förenklat spelade motståndarna istället för att bara vänta på bra kort. De var förmodligen mer benägna att bluffa än passiva spelare. Miguel kändes som en lös-passiv spelare, som spelade många händer i förhoppning att få träffar när korten på bordet dök upp.

 

Peter hade redan sin plan klar. Han skulle spela tight-aggressivt och hålla en lugn och trygg framtoning tills han byggt upp en rejäl stack med marker. Åtminstone var ledordet tryggt, för ibland måste man ändå våga ta ut svängarna. Ibland till och med chansa ... Det viktigaste beslutet var ändå om han skulle lägga sig eller inte, det var så man sparade marker.

 

Rasmus hade snabbt samlat ihop alla korten och var i full färd med att blanda om leken. Kortens mjuka smattrande avbröts plötsligt av tonen från högtalarsystemet.

 

”Bästa deltagare, vi har fått vår första utslagning. På våning arton åkte Arnoldo Contadino från södra Italien, nummer 449, ut på första given. Arnoldo fick K♦K♠ och gick all-in men mötte motstånd från deltagare 3.178 som hade 10♥10♣. Trots fördelen med högre starthand så kom 10♠ på turn och Arnoldo träffade inte en kung på rivern. Som första deltagare utslagen skrivs Arnoldo in i den årliga utgåvan av Boken. Lycka till i den fortsatta tävlingen.” Chefens raspiga röst tonade bort och försvann.

 

En tryckande tystnad spred sig i lokalen när informationen långsamt smälte hos varje deltagare. Kortens rasslande och markernas klickande var det enda som hördes under flera sekunder. Till slut visslade Lennart lågt.

 

”Det var som fan. Åka ut på första handen. Folk brukar ju spela så försiktigt i den här turneringen. Och vilken idiot, sätta emot en all-in med par i tior? Visst, visst, han vann ju uppenbarligen men ändå. Så skulle inte jag göra första handen.”

 

”Han kanske var nybörjare?” föreslog Howard samtidigt som han tankfullt gned sig på kinden.

 

Rasmus började dela ut nya kort till dem, denna gång med start på Lennart, eftersom Miguel nu hade dealerknappen.

 

"Visste han kanske inte vilka kort han egentligen hade?" snäste Miguel.

 

”Precis", sa Howard. "Och ibland måste man ju chansa, eller hur? Har man cowboys som starthand kan man mycket väl gå all-in i en sådan situation.”

 

”Jo visst, men det lät så dumt. Par i tior”, muttrade Miguel som vid det här laget var röd i ansiktet av upprördhet.

 

”Han kanske bara ville in i Boken? Den där nummer 3.178 alltså", sa Peter samtidigt som hans andra kort landade framför honom. "Och så får ni inte glömma att det i genomsnitt är sju stycken som åker ut på första handen, men bara den allra första kommer med i Boken och i år var det Arnoldo. Att ta sig till finalen med tiotusen deltagare är ingen enkel match direkt. Särskilt inte när de allra flesta spelar tight”, tillade han och nickade menande mot Lennart. ”Kommer du gå till finalen, till exempel?”

 

”Klart jag ska till finalen”, utbrast Lennart. ”Först måste jag slå ut er bara”, flinade han.

 

Peter låtsades inte bry sig om kommentaren. Istället sa han: ”Vilken otur han hade va? Tänk om 3.178 ville in i Boken, men nu misslyckades han ju, vilket innebär att han istället måste kämpa sig igenom hela turneringen. Han har förvisso mycket mer marker än någon annan just nu, men det svänger ju som en pendel.”

 

”Ja, ja, herr filosof”, avbröt Louise. ”Alla vill inte in i Boken som du verkar vilja. Kan vi inte koncentrera oss på spelet istället?”

 

Peter öppnade munnen för att säga något, men ångrade sig. Boken var hans mål, om han inte lyckades vinna, förstås. Han undrade flyktigt vad Louises mål var. Kanske att ta sig igenom tredje rundan, för efter den öppnades dörrarna till salong Selma.

 

"Visst", svarade han och fäste blicken på bordet.

 

Howard var först att agera pre-flopp och han lade sig. Peter vek försiktigt upp hörnen på sina kort för att se vad han hade: Q♠Q♦.

 

En bra hand. Pulsen susade i öronen. Han var fast besluten att inte visa det. Han funderade en kort stund innan han sköt 300 i marker över linjen. Satsningsstorlek på två och en halv, eller tre gånger stora mörken, var bra för att signalera styrka till de andra runt bordet utan att riskera onödigt många marker. En bra strategi var att hålla det konsekvent för att inte ge upp för mycket information. Det fick till följd att Louise och Miguel lade sig, Lennart gick med och efter viss betänketid gjorde även Mads det. Två motståndare som hade synat hans hand. Såvida ingen försökte lura honom i en fälla såg det bra ut hittills.

 

Floppen blev 5♦10♥Q♣.

 

Peter hade lyckats få set, en triss där han hade två kort på hand och det tredje låg på bordet. Han funderade en kort stund innan han kastade in ytterligare 500 i marker i potten. Lennart lade sig och Mads synade efter en viss tvekan. Peter satt med nötterna, den bästa möjliga handen. Just nu funderade han mest på hur långt Mads skulle vara villig att gå med. När turn kom upp visade den K♥. Risken fanns att Mads fått in en stege, eller möjligen en högre triss, men Peter trodde inte det. Han föste snabbt in ytterligare 700 i marker i potten och Mads lade sig nästan omedelbart.

 

Peter jublade inombords. Han hade vunnit sin första pott. Ingen jättesumma, men det var en seger att ha vunnit. Dels hade han fått sin markerhög att växa, vilket var alla deltagares livlinor för att inte bli utslagna. Dels hade hans självförtroende fått sig en rejäl knuff uppåt och de andra skulle tänka sig för nästa gång de gick upp mot hans händer. Just nu var han kung på kasinot och han tänkte behålla kronan så länge som möjligt.

 

De kommande händerna fick han bara skräpkort. När han hade lilla mörken lade han sig med 2♥9♠ och med stora mörken fick han se floppen med K♣4♠. Eftersom inga kort som matchade hans hålkort, de två kort som var hans, visades på floppen kastade han snart sin hand. Detta passiva spel gav honom dock tillfälle att studera sin motståndare mer noggrant. Hans första misstanke om att Lennart spelade många händer bekräftades snart. Däremot gick det relativt bra för honom. Han förlorade ungefär lika många potter som han vann, men i gengäld växte hans stack med marker.

 

Mads och Miguel körde båda en tightare spelstil. Mads var särskilt tydlig med att trycka in rejält med marker de gånger han hade bra kort. Ibland fick han dock bita i det sura äpplet och lägga sig då ännu bättre kort kom upp på bordet, men han var inte rädd att satsa när det krävdes. Miguel gjorde likadant även om han spelade färre händer. Peter hade svårt att få grepp om Howard. Den svettiga mannen med solglasögon spelade nästan uppenbart dåligt, vilket fick till följd att hans stack med marker ständigt krympte. Ibland lyckades han vinna någon hand, men det var aldrig så att det täckte upp förlusterna. Peter blev med ens orolig att Howard skulle åka ut först vid deras bord.

 

Svårast att få grepp om var Louise. Hon varierade skickligt sitt spel och det var dyrt att syna hennes händer. Hon tvekade dessutom inte att lägga sig i de potter då insatserna blev högre. Hon var också en lös-aggresiv spelare. Peter gissade att hon ibland spelade händer som hon inte borde. Hennes utseende, som mest påminde honom om en bibliotekaries, lockade till falsk trygghet. Hon var en farlig motståndare runt bordet.

 

Den nionde handen de spelade runt bord trettio gick Peter med på. Han satt under the gun och stirrade koncentrerat ned på A♥J♥. En bra starthand då han kunde få höga par, färg, eller till och med stege. Han funderade en kort stund och höjde sedan till 250. Louise, Miguel och Lennart lade sig. Mads gick med och slutligen gick även Howard på stora mörken med.

 

När floppen kom upp blev Peter plötsligt svettig. Den visade K♥K♦Q♥.

 

I det läget hade Peter ett par på bordet, ett stegdrag och dessutom en bra chans att få den högsta färgen om ytterligare ett hjärterkort skulle komma upp. Mads och Howard passade båda två. Peter hoppades att de andra inte skulle se att han svalde medan han sköt 350 i marker över linjen.

 

Mads studerade korten på bordet och gick till slut med. Han kanske hade något av de höga korten. Howard drog händerna frustrerat genom håret. Sedan kastade han sina kort och lutade sig bakåt i stolen med en djup Hollywoodsuck.

 

Peters hjärta stannade när turn kom upp. Där var den, 10♥.

 

Han hade fått monsterkungen av pokerhänder. En royal straight flush. Han kunde knappt tro sina ögon. Sannolikheten för en royal var närmast obefintlig, eller 1 på 30.940, då sju kort fanns att tillgå på rivern. För en mikrodels sekund övervägde han att rusa upp ur stolen och skrika vilt av glädje. Istället låtsades han fundera både länge och väl på vad korten på bordet hade att erbjuda samtidigt som han febrilt funderade på hur mycket marker han skulle kunna lura av Mads. I ett försök att locka Mads i en fälla så passade Peter. Mads gjorde som vanligt, studerade korten på bordet, pottstorleken, sneglade på sina egna hålkort, trevade efter sina marker vilket fick till följd att Peter spänt höll andan, men passade till sist.

 

Rivern blev: 4♠.

 

Det var ett kort som förmodligen inte gjorde något för att förbättra Mads hand och som således inte skulle få honom att satsa. Peter var mycket medveten om att detta innebar att han själv måste bestämma storleken på potten. Hur mycket skulle han satsa för att Mads skulle syna honom? Inte för mycket för då skulle Mads bara lägga sig. Men inte heller för lite för då skulle han inte kunna tjäna något alls. Fast ... Vad trodde Mads att han hade? Om han kunde få Mads att tro att han bluffade, kanske han skulle syna. Hur skulle han bäst åstadkomma det? Han tänkte en knapp minut innan han slutligen sköt in 1.000 i marker till potten. Det skulle kunna se ut som om han försökte skrämma iväg Mads, och därmed få honom att syna. I ögonvrån såg han hur Mads höjde händerna och knäppte dem framför ansiktet medan han funderade. Sekunderna drogs ut till evigheter medan Peter väntade på att hans fälla skulle slå igen. Han var mycket medveten om regel nio:

 

 

 

9. En spelare får bara fundera tre minuter innan ett beslut måste fattas. Om spelaren överskrider tiden förklaras handen död och läggs ner automatiskt.

 

 

 

Det tog två minuter för Mads att fatta sitt beslut. Han lade sig. Peter blev märkbart besviken vilket också fick honom att bli arg då han inte under några omständigheter ville visa sina känslor utåt.

 

En royal straight flush. Och han satsar ingenting!

 

Med darrande händer vände han upp sin hand för att visa de andra.

 

”Hah! Det var det värsta”, utbrast Lennart. ”En royal!”

 

”Ja, det var inte dåligt. Jag väntar fortfarande på min första”, sköt Howard in med ett leende.

 

”Jag hade fel linser på mig, så jag såg först inte färgen”, nickade Mads och torkade sig i pannan med handen. ”Nu är jag glad att jag lade mig. Hatt och brillor, vilken tur jag hade!”

 

”Ja, tur”, svarade Peter stelt.

 

En kommentatorröst dånade i huvudet på honom: Otur, grabben.

 

I det ögonblicket visste han inte vad han skulle tycka. Å ena sidan hade han fått den bästa möjliga handen som gick att få. Han hade varit oslagbar. Sannolikheten att någon mer fick en royal straight flush under turneringen var mycket liten. Å andra sidan var han djupt besviken över att han fått den nu. Dels var det extremt tidigt i turneringen och dels hade ingen satsat emot honom. Poker var på det här sättet, men hur många liknande chanser skulle han egentligen få?

 

Peter försökte att inte visa sin besvikelse för de andra och de kommande händerna spelade han lugnt och metodiskt. Han hade spelat handen rätt. Visst hade han?

 

Ett antal händer senare satt han på knappen och hade K♥J♠.

 

Lennart lade sig, Mads gick med och Howard höjde till 200. Peter funderade. Kung-knekt var okej, men risken fanns att bli dominerad, särskilt då den inte var suited, kort i samma färg, och då Howard höjt innan honom.

 

"Jag lägger mig", sa han så neutralt han förmådde.

 

Howard vann handen på turn, genom aggressivt satsande.

 

Det hade gått trettiosju minuter då det hände. Tre bord till vänster om dem drog deltagarna kollektivt efter andan så att det hördes i större delen av salen. Någon vid bordet skrek till av upphetsning och ytterligare någon jämrade sig. När Peter tittade åt det hållet såg han en kort, mörkhårig man resa sig. Han var likblek i ansiktet och stirrade tomt rakt framför sig. Bakom honom hade tre vakter smugit sig upp och stod nu redo. Han vände sig stelt om och mötte deras blickar. Peter såg inte mannens ansiktsuttryck, men i hans kroppsspråk kunde han ana paniken och ångesten. Axlarna åkte ryckigt upp och ner av hans flämtande andetag. Huvudet pendlade från sida till sida i jakt efter en utväg. Ingen sådan fanns. En av vakterna gjorde en gest mot scenen. De andra stod i bakgrunden, redo. Utifall att. Peter visste att vakterna hade elpistoler, om de utslagna deltagarna krånglade. Mannen vacklade till och började sedan långsamt röra sig mot scenen. Hans steg var mycket tunga, som om han bar blykängor. När han kom fram till scenen stannade han och tvekade. Vakterna var genast där och knuffade bryskt upp honom för den lilla trappan. Mannen snubblade till men lyckades återfå balansen och sedan stod han där, i rampljuset där alla kunde se honom. Axlarna hängde slappt och han var vit som ett lakan i ansiktet. Vakterna tvekade inte. En av dem drog en pistol, riktade den mot mannens huvud och tryckte av.

 

Smällen efter skottet ekade i lokalen, men det var inte tillräckligt högt för att det skulle slå lock för öronen. Peter önskade att det hade gjort det. Nu hördes tydligt det slafsiga ljudet när mannens blod och hjärnsubstans skvätte ned väggen och golvet bakom scenen. En dov duns följde när kroppen föll åt sidan och slog i golvet. Som en säck med potatis som någon slänger in i källaren. Peter såg mannens ben och fötter lyfta en aning, innan han vände bort blicken.

 

”Nu börjar det”, viskade Lennart lågt, högtidligt.

 

Ja, det var på riktigt nu. Point of no return var sedan länge passerad. Bara en enda mörk och osäker väg framåt. Peter tvingade bort en våg av yrsel som svepte genom honom.

 

Han hade läst mängder med böcker om mord och sett krigsskildringar och dokumentärer. Han hade sett tusentals döda på film. Inget av det hade förberett honom på vakternas kalla råhet. Ytterligare två skott small när vakterna försäkrade sig om att mannen var död. Sedan hördes ett svagt hasande när de släpade kroppen av scenen. Efter det blev det tyst. Allting hade varit över på ett par sekunder. Personalen på King's Hope var effektiv och professionell.

 

Vid bordet där mannen suttit reste sig plötsligt en av deltagarna. Det var en mycket kraftig man med rakat huvud, kraftig tjurnacke och blomkålsöron. På halsen syntes en tribaltatuering som försvann under ett vitt linne. Han såg ut som en vit Mike Tyson när hans hotfulla blick svepte över lokalen.

 

”Den jäveln fick vad han förtjänade”, ropade han på med hög röst. ”Hör ni det? Han fick vad han förtjänade!”

 

Den storvuxne mannen satte sig ner igen och Peter såg att han skakade av ilska. Från flera andra håll kom glåpord och hån flygande. På ett märkligt sätt gjorde mannens utbrott att den tryckta stämningen runt bord trettio lättade.

 

”Undrar varför han är så arg”, sa Howard utan ett tecken till medlidande.

 

För en stund sedan hade Howard beställt in ett glas whisky av kasinots eget märke: Cowboy Andrew, uppkallat efter Cid Andrew. Whiskyn var lagrad på ekfat mellan sju och tio år och var mycket eftertraktad. Utanför kasinot såldes den på exklusiva restauranger till de som hade råd. De äldre årgångarna var också extremt åtråvärda hos de rika finsmakarna och konsumerades med nästan religiös andakt i slutna sällskap. Media skrev naturligtvis inte om detta, men Cowboy Andrew hade ändå blivit en legendarisk dryck efter att en deltagare under kasinots andra år lovordat den söta, fruktiga whiskyn under ett långt utlägg i ett av monologbåsen. Efterfrågan hade därefter ökat explosionsartat och var en av King's Hopes största exportvaror och tillika inkomstkällor under året då turneringen inte pågick. Det var också då monologbåsen på allvar hade visat sin potentiella spridningskraft, vilket varje år lockade många deltagare. I monologbåsen fick de en chans att synas, att vara med.

 

Nu satt Howard med en gin och tonic i handen, som han smuttade på med jämna mellanrum. Peter tvivlade på att Howards val var så taktiskt, och efter att ha sett en deltagare bli skjuten så var han själv än mindre sugen på den där ölen han funderat på tidigare.

 

”Han som åkte kanske tog flintskallens marker och förlorade dem sedan till någon annan”, föreslog Louise.

 

”Ja, säkert”, instämde Peter som förstod hennes resonemang. ”Inte konstigt han är upprörd.”

 

”King's Hope i ett nötskal”, skrockade Lennart.

 

Turneringen fortsatte obönhörligt framåt.

 

Peter kikade på sina kort: K♣10♦.

 

När han nu sneglade på Howards hög med marker blev han plötsligt orolig att denne snart skulle vara ute ur turneringen. Howard hade nästan metodiskt spridit ut sina marker bland de andra vid bordet och hade knappa 3.000 kvar. Peter svalde medan han frånvarande kollade sina kort igen. Han ville inte vara den som slog ut Howard. Markerna ville han ha, inget snack om saken. Men om han slog ut Howard, skulle han då känna sig som en mördare?

 

På bordet låg 2♠5♠8♣, inga kort som hjälpte Peters K♣10♦.

 

”Sir, du har 30 sekunder på dig att fatta ett beslut”, sa croupieren.

 

Peter tittade förvånat upp. Mannen som åkt ut hade helt upptagit hans tankar och för några få, underbara ögonblick hade han glömt att de var tvungna att fortsätta agera.

 

”Pass”, sa han snabbt och visade inte med en min vad han tänkte. Om han skulle vinna den här potten måste han troligtvis bluffa. Det sög till i magen.

 

”Det var väl ingen som blev överraskad?” undrade Miguel medan Louise satt och fingrade på sina hålkort utan att titta på dem. ”Han som åkte ut, menar jag. Det kommer hända er med.”

 

”Vi behöver väl inte prata om det nu?" sa Louise. "Och det behöver inte hända oss än på länge.”

 

”Förr eller senare så, för jag ska nämligen vinna det här.” Miguel log så att hans tunna mustasch spretade uppåt.

 

”Snicksnack", sköt Peter in. "Du kommer åka ut före …” Han hejdade sig då han såg att Louise sken upp som en sol. Peter hann tänka att hon var en usel blufferska.

 

”Det är lika bra ni slutar prata om vem som ska vinna, pojkar. För det kommer jag göra. Jag har nämligen lollapaloozan!”

 

Skrattsalvan exploderade runt bordet och två intilliggande bord stämde in och applåderade. Till och med croupierens läppar ryckte till i en antydan till leende. Den enda som inte log var Peter. Han förstod ingenting.

 

”Vad då lollapaloozan?”

 

Hans kommentar fick de andra att tystna tvärt, för att sedan skratta ännu mer. Det var ett rått, brutalt skratt som skar in i hans öron. Det hettade om hans kinder.

 

”Han vet inte vad det är”, tjöt Howard av skratt. Peter gav honom en mördande blick.

 

”Nej, än sen? Vad är det då?”

 

”Han vet inte! Ha ha.” Howard skrattade så att tårarna rann.

 

”Du spelar ju bra, Peter”, sa Lennart och drog efter andan. ”Om vi båda klarar oss igenom … låt oss säga omgång fem, så ska jag berätta vad lollapaloozan är.”

 

”Jaha”, muttrade Peter surt medan han mötte de andras roade blickar. I det ögonblicket ville han att det skulle vara han som slog ut Howard.

 

Croupieren fick påminna även Louise om hennes trettio sekunder kvar och hon passade snabbt sin hand. Howard, som var den tredje spelaren med i potten, satsade plötsligt 250 vilket fick Peter att dra efter andan. Om Howard fortsatte såhär skulle han snart vara uppe på scenen han med.

 

Peter studerade sina kort, sedan högen med marker som var i spel och till slut de kort som låg på bordet. Han bestämde sig för att inte bluffa och lade sig. Louise däremot höjde Howards satsning upp till 500. Howard synade blixtsnabbt. På turn kom A♥ upp.

 

Båda passade.

 

Rivern blev: A♠.

 

På bordet låg nu 2♠5♠8♣A♥A♠. Louise funderade en stund och tryckte sedan in 800 marker i potten. Det fick Howard att hejda sig. Peter kunde se hur han funderade på huruvida hon bluffade eller inte, men till slut synade han. Louise visade med ett leende upp sin hand: A♣5♦. Hon hade en kåk.

 

”Jaså, det var alltså lollapaloozan för turneringen”, fnös Howard och slängde sina kort på bordet utan att visa dem.

 

Croupieren sköt över markerna till henne och hon var inte sen med att samla ihop dem. Peter var nu allvarligt oroad för Howard. Han pratade sluddrigt, tydligt påverkad av spriten. Dessutom var han nere på ungefär 2.000 i marker. Peter visste att alla andra runt bordet nu kunde sätta press på Howard och på så sätt stjäla hans marker än lättare.

 

Strax därpå plingade högtalarna till.

 

"Klockan är nu 13:00 och den första timmen är avverkad. Mörkarna går nu upp till nivå två, 100-200. King's Hope önskar alla deltagare lycka till."

 

Lennart gjorde tummen-upp och Howard höjde sitt glas till skål.

 

Mads var den första att sätta press på Howard redan ett par händer senare. Miguel satt med knappen, vilket innebar att Howard satt under the gun. Howard satsade 500, en dryg fjärdedel av sina marker i ett tydligt försök att stjäla mörkarna, vilket var en livsviktig strategi för alla spelare.

 

"Syn", sa Mads och resten av deltagarna lade sig.

 

Floppen kom upp och visade: J♥3♦10♣.

 

"Pass", sa Mads och lade huvudet på sned.

 

”All-in”, sa Howard. Han lät plötsligt mycket nykter.

 

Peter höll andan när Howard med svettiga och skakiga händer tryckte samtliga marker över linjen.

 

”Syn.” Mads synade blixtsnabbt.

 

Croupieren samlade ihop deras marker. När det var avklarat vände de upp sina händer.

 

Howard visade upp J♠A♥ medan Mads hade J♦K♦. Mads var dominerad, vilket betydde att de hade samma par, men att Howard hade ett starkare sidokort, kicker. Mads hade å andra sidan ett bakdörrfärgdrag, att få in färgen på turn eller rivern. För att Howard skulle klara sig behövde han bara ha turen att inte få upp en kung eller två ruterkort.

 

Turn blev: 6♣, vilket fick Mads att räta på sig i stolen.

 

Howard smuttade på sin whisky. Hans ansikte var en glansig mask. Peter beundrade hans lugn, trots att han var halvvägs ut över avgrundens kant. Färgchansen var borta. Howard satt blickstilla med whiskyglaset i handen. Croupieren brände lugnt det sista kortet, plockade långsamt fram riverkortet och höll det nervänt mot bordet. Sekunderna tickade långsamt.

 

Rivern blev: Q♠.

 

Howard hade överlevt prövningen och lyckats dubbla sina marker. Ett brett leende spred sig över hans läppar och han höjde glaset mot Mads.

 

"Hatt och brillor", muttrade dansken och gav Howard en svårtolkad blick.

 

En lång stund senare började Peter känna sig hungrig. Klockan på väggen visade 13:50. De hade spelat i snart två timmar och än så länge hade bara en åkt ut på deras våning. På King's Hope spelade alla försiktigare, det var sanning. Statistiskt sett och jämfört med tidigare år var det något långsammare än genomsnittet. Pokerpsykologin runt borden var väldigt speciell på King's Hope, eftersom insatserna var så höga, så resultatet var inte särskilt avvikande.

 

”Spänningen, gott folk”, sa Howard och tog en stor klunk ur glaset, ”det är allt som räknas.”

 

”Om man tycker det är spännande att få hjärnan utsmetad på väggen där borta kanske”, fnös Mads.

 

”Varför annonserar de inte när fler åker ut?” stönade Peter och bytte ämne. Hans mage hade utan förvarning börjat knorra högljutt.

 

”Hur så? Vill du hem?” flinade Lennart.

 

”Ha, ha. Jo tack, det skulle vara något. Nej, jag börjar bli hungrig och visst måste ganska många ha åkt ut vid det här laget?”

 

”Det är inte säkert”, fyllde Miguel i. ”Det kanske är ett tiotal som har åkt ut hittills. De annonserar ju bara den första som åker ut för att han hamnar i Boken, det vet du väl?”

 

Peter nickade, han visste det. Men hungrig var han likväl.

 

Dealerknappen vandrade vidare ett steg och Rasmus gav dem nya kort.

 

Peter tittade på sina kort 10♣5♦. Han lade sig och stirrade sedan ut i luften. Royal straight flush. Kanske hade han spelat den dåligt trots allt. De andra runt bordet visste vid det här laget att han spelade tight. Det kanske var på tiden att försöka sig på en bluff. Det gällde bara att invänta rätt position. Eller förresten, det gällde bara att bluffa. Just nu hade han råd. Simpelt.

 

Nej, håll dig till planen. Fast ... Inte ens matematiskt går bluffen undvika.

 

Med den nya strategin dunkade innanför pannan började han försiktigt gå med i fler händer och satsa kraftigt. Två händer i rad lyckades han stjäla mörkarna på halvdana kort eftersom han skrämde iväg de andra ur potten. Sedan vann han ytterligare en mindre pott med en triss där Mads besviket synade honom hela vägen till rivern. Till sin glädje såg han att hans egen hög med marker växte.

 

Den unga dansken hade tiltat, var känslomässigt ur balans, och hade spelat dåligt sedan han förlorade potten mot Howard. Han var nu nere på ungefär 3.000 i marker. Peter satt själv med nästan 15.000 i marker och andades lugnt. Han hade kontroll över pokerbordet.

 

Många deltagare sprang snabba turer till toaletterna då tillfällen erbjöds. King's Hopes arkitektur erbjöd ett överraskande stort antal deltagare att använda faciliteterna utan köbildning, men det var taktiskt fördelaktigt att försöka undvika den värsta rusningen mellan pauserna. Peter passade också på när blåsan tryckte på och han kunde kasta riktigt usla kort. Men som alla andra var det med skräckblandad lättnad att rusa till toaletterna och uträtta sina behov så fort som möjligt. På King's Hope höll man sig så långt det var möjligt.

 

Klockan 15:00 gick mörkarna upp till nivå fyra, 150-300. En ny mekanism sattes nu igång: anten. Anten var en liten summa, som alla deltagare tvingades betala varje runda och som producerade en pott att slåss om. Anten var ungefär som om alla hade en liten mörkernivå och den började på blygsamma 25 i marker. Ett lågmält jämrande hördes i salen, för nu satte det obarmhärtiga blödandet av marker igång.

 

Strax därpå tog Rasmus diskret fram en liten pillerkarta. Han pressade ut två av fyra vita piller i handflatan och stoppade dem sedan i munnen. I broschyren fanns detta omnämnt, men att se det live var häftigt på ett sätt som Peter inte räknat med. Det kittlade i magen och det spred sig uppåt så att han till slut höjde på ögonbrynen. Alla croupierer hade det prestationshöjande preparatet efedrin på sig för att orka med under de längre omgångarna, eftersom croupierer aldrig byttes ut så länge borden hade deltagare. Rasmus vred en aning på nacken när han svalde tabletterna, och efter en stund såg han faktiskt piggare ut igen.

 

Klockan 15:34 bröt ett våldsamt tumult ut vid samma bord som den första deltagaren hade åkt ut från. Mike Tyson-kopian stod upp, vänd mot vakterna och lätt nerböjd. Han darrade i hela kroppen, frustade och måttade ett slag mot vakten som stod närmast. Vakten duckade och slog mannen i magen. Mannen tycktes inte märka något utan fortsatte att veva med armarna. Han träffade vakten till vänster, som snubblade baklänges, men lyckades behålla balansen. En av vakterna riktade sin elpistol mot den store mannen och tryckte av. Mike Tyson-kopian tjöt av smärta när de små hullingarna trängde in i hans bröstkorg och därefter vek han sig dubbel när elpistolen började smattra. Den tredje vakten måttade ett slag mot mannen med en batong. Ett stumt krasande hördes när den träffade mannens bakhuvud.

 

Men han var bortom all sans och reson. Han vrålade och kämpade som en skadeskjuten tjur. Han lyckades hålla vakterna ifrån sig ett par sekunder, men när han vred huvudet åt sidan fick han en spark i knävecket och när benen vek sig under honom var vakterna genast över honom. De slog honom i huvudet, i sidorna, överallt där de kom åt. Det vildsinta skriket klipptes av då mannen fick ett hårt slag rakt över halsen som förmodligen krossade luftstrupen. Mannen kippade efter luft och gav upp sina försök till motstånd. Han klöste sin hals i ett desperat försök att andas igen. Vakterna tog tag i hans armar och släpade hänsynslöst upp honom mot scenen.

 

”Varför är det ingen som gör något?” Mads var likblek och hans ögon nästan feberglansiga. ”Varför är det ingen som hjälper honom?”

 

”Håll käften”, sa Miguel. ”Vill du hamna där uppe också innan dina marker är slut? Du vet att det är emot reglerna att försöka hjälpa de som är utslagna. Eller vill du ha en varning kanske?”

 

”Men …” Mads tystnade och skakade på huvudet.

 

Vakterna hade nu släpat upp mannen på scenen. De ryckte upp honom så att han stod på knä och två av vakterna höll fast honom så att han inte skulle ramla omkull. Mannens ansikte hade en blåaktig ton och hans tunga vispade fram och tillbaka utanför munnen. Den tredje vakten ställde sig framför mannen, höjde långsamt pistolen och tryckte av. Mannen föll baklänges med benen vikta under sig.

 

”Fy fan”, sa Lennart nästan högtidligt. ”När jag måste upp där ska jag fasen ha mer värdighet i kroppen än den där stackaren.”

 

”Samma värdighet som han som åkte ut först menar du?” Howards ord var hånfullt formulerade, men det fanns ingen hånfullhet i rösten. ”Med axlarna hängandes och tom blick.”

 

”Ja, det är väl bättre än det där. Eller?” Lennart pekade med tummen mot scenen.

 

”Jag vet inte. Han kämpade ju onekligen för sitt liv. En spektakulär sorti för honom blev det ju. Vilket är det bättre alternativet?”

 

Någonting föll ur plats inom Mads efter den händelsen. Han blev blek, tyst och verkade vara innesluten i ett privat helvete av skräck och vånda. Mads hade tiltat på riktigt. Peter såg det tydligt och han visste att de andra också gjorde det. Mads var livrädd. Han klamrade sig fast vid det enda som kunde rädda honom från döden; en liten hög med marker. Dessvärre var maskineriet på kasino King's Hope skoningslöst. Dealerknappen vandrade obönhörligt runt bordet och varje gång den närmade sig Mads stönade han svagt.

 

Ibland, när han fick en riktigt bra starthand, gick han med. Han slutade oftast med besvikna ögon när floppen kom upp. Då lät han fingrarna försiktigt glida utmed de få markerstaplar han hade kvar och han var på väg att satsa flera gångar. Men han lade sig nästan alltid när flopp eller turn kom upp. De andra deltagarna runt bord trettio utnyttjade skamlöst detta. Varje gång Mads gick med så höjdes insatserna, vilket fick till följd att han drog sig ur potten med mindre marker än innan.

 

Peter såg på skådespelet med en känsla av vanmakt, äckel och fascination. Han ville inte ha Mads marker. Men så tittade han på sin egen stapel och tänkte på framtiden. Hur skulle framtiden se ut om två, fyra eller tio timmar? Han behövde alla marker han kunde få. Han ville absolut inte hamna i samma sits som Mads. Så han satsade också när Mads med nöd och näppe lyckades skjuta sina marker över linjen. Smutsigt, men stämningen runt bordet talade sitt eget klarspråk. De händer Mads gick med på var gratismarker.

 

Ta från de fattiga, ge till de rika. Och tänk aldrig på konsekvenserna!

 

Snart slog klockan 16:00 och mörkarna nådde nivå fem: 200-400.

 

Klockan var 16:07 när Mads tvingades gå all-in. Han satt på stora mörken men hade bara 75 i marker kvar. Han hade inget annat val än att skjuta in sina resterande marker över linjen.

 

Howard och Louise hängde med fram till floppen, som blev: 8♠7♠6♥.

 

Där lade sig Louise då Howard satsade och Howard var nu heads-up mot Mads. De möttes man mot man på det teflonöverdragna slagfältet. Deras croupier var tvungen att vända upp Mads kort eftersom han själv inte var förmögen att göra det. Mads skakade okontrollerat i sin stol och bet sig frenetiskt i underläppen.

 

Mads hade inte sett sina kort innan, han var helt enkelt inte i stånd att försiktigt vika upp hörnen på dem. När croupieren vände upp dem åt honom visade de K♦Q♦: två kort i följd i samma färg, suited connectors. En stark hand, särskilt med tanke på omständigheterna. Peter kunde se hur skakningarna mattades av och en gnista hopp tändes i den unge danskens ögon. Howard kastade vårdslöst fram sina kort: 4♥A♣.

 

Efter kanske tio sekunders lång väntan brände han ett kort till och vände upp turn: J♥.

 

Peter såg tydligt hur hoppet dansade febrilt i Mads febriga ögon. Hans läppar darrade när croupieren långsamt förde handen mot kortleken för att bränna det sista kortet. Det svaga, nästan ohörbara ljudet av kortet när det träffade bordet lät som en bila som föll.

 

Rivern blev: 2♦.

 

”Nej”, sa Mads. Hoppet i hans ögon hade släckts och nu fanns bara ett svart tomrum innanför pupillerna.

 

Howard hade vunnit med ess högt.

 

”Otur grabben. Jag beklagar”, sa Howard. Han lutade sig tillbaka i stolen och plockade med markerna han vunnit.

 

”Nej”, upprepade Mads.

 

Bakom honom hade tre vakter slutit upp, svartklädda och muskulösa. Den ena av dem lade försiktigt handen på danskens axel.

 

”Kom med här, sir.”

 

”Nej, nej, nej”, sa Mads igen med darrande röst.

 

Vakterna stelnade till, men Mads reste sig upp på ostadiga ben. Sedan vände han sig om och gick stel i ryggen mot scenen. Peter hörde honom inte längre men han såg på kroppsspråket att Mads upprepade ”Nej” gång på gång. Han vände bort blicken när Mads klev upp på scenen. Peter gjorde sitt bästa för att tänka på något annat när pistolskottet gick av, men misslyckades. Närvaron till den blå marschen var så påtaglig att den nästan var kvävande. Nästa gång kunde det vara hans tur … Turneringen på King's Hope kunde i slutändan vara en fruktansvärt ensam upplevelse. Runt bordet satt pappfigurer av människor, som under omgångarna inte gick att lita på. Man kämpade ensam och man dog ensam. Sådant var King's Hope.

 

”Det där är värdighet”, sa Louise eftertänksamt. ”Så ska jag också gå om jag inte vinner den här sabla turneringen. Rakryggad.”

 

Peter strök handen över munnen. Han kunde alla regler och han visste precis vad som stod på spel. Ändå hade han inte räknat med att känna sig så här … smutsig. Det var inte alls som att se det på TV som han gjort under flera år. Men vad skulle man göra? Ingen hade råd att inte vara egoistisk. Hans mage knorrade igen.

 

”Är inte ni hungriga?”

 

”Jodå. Jag tror det kommer gå fortare nu”, sa Howard medan han sorterade de marker han vunnit av Mads. "Många har få marker kvar. Du såg ju Mads markerstapel. Jag är nästan säker på att vi inte behöver spela den här omgången särskilt länge till innan det är dags för första pausen. Sedan tror jag inte att andra omgången kommer bli lika lång. De som inte åker ut nu, men som har lite marker, blir ju lätta byten sen. Särskilt när mörkarna går upp.”

 

Lätta marker. Lätt livsvaluta. Livet var ur vissa perspektiv väldigt okomplicerat under turneringen.

 

Det blev ungefär som Howard hade förutspått. Under timmen som följde åkte ett tiotal deltagare ut. De flesta gick på darrande ben upp på scenen innan sin avrättning. Ingen gjorde motstånd som Mike Tyson-kopian och bara en av de utslagna skilde sig från mängden. Det var en kraftig kvinna med tjockt svart hår och påsigt ansikte. Hon höll huvudet högt och borrade in blicken i vakterna innan de sköt henne. Peter började förstå vad Louise hade menat. Det där kanske var rätt sätt att göra sorti på. Skulle han själv ha styrka att göra så om han hamnade på scenen? Chansen att just han skulle vinna det här var, liksom hans royal straight flush, försvinnande liten. Att han ensam skulle överleva niotusenniohundra andra spelare var statistiskt osannolikt. Ändå var han tvungen att försöka, och det var värt att försöka. För vem skulle annars stå upp för det som hänt Moa? Han slog bort tanken innan den hann slå rot.

 

Howards förutsägelse blev än mer träffande när markerna tydligt skiftade ägare runt bord trettio. Peter och Louise var de som gjorde bäst ifrån sig. Miguel började svettas när han förlorade en stor pott mot Howard och hamnade på ungefär 2.500 i marker. Han skulle snart tvingas gå all-in för att inte få uppleva samma skräckfyllda situation som Mads befunnit sig i. Howard å andra sidan pendlade upp och ned med sina marker som en jo-jo. Ena stunden satsade han besinningslöst med värdelösa kort för att i nästa stund satsa lika aggressivt med en bra hand. Detta gjorde att han höll sig runt 3.000 i marker, även om det tycktes som att hans staplar sjönk för varje hand han spelade. Peter började misstänka att Howard tyckte om att befinna sig på avgrundens rand. Han gick balansgång där med förbundna ögon och ibland tog han ett jämfotahopp bara för att se om han skulle klara sig från att störta ner i djupet. Howard hade åtminstone slutat dricka sprit efter att han två gånger varit tvungen att lämna bordet för att springa på toaletten.

 

Reglerna var tydliga: Om spelaren inte var närvarande och således inte kunde fatta några beslut så lades korten ner efter trettio sekunder. Howard förlorade inga marker, men han missade å andra sidan potentiellt starka händer. Efter det beställde han inte in fler drinkar. Lennart hade också tappat en del marker, men behöll sitt lugn.

 

Han höll sig stadigt kvar med ungefär 6.000 i marker.

 

Klockan 17:00, då mörkarna kom upp på nivå sex, 250-500 med anten på 50, började Peter bli allvarligt ängslig över att det tog så lång tid. Magen vrålade konstant. I normala fall skulle han ätit lunch runt klockan 13:00. Han började slänga allt fler händer eftersom han inte kunde frambringa den koncentration som krävdes för att analysera all information som sprakade runt bordet. Satt han på en sen position så borde han satsa eller höja på fler händer. Han måste hålla utkik efter mönster i de andras agerande och överväga för- och nackdelar med de kort han hade. Just nu orkade han inte med det och han lade ner nästan alla kort som inte var mycket starka. Klockan 17:12 fick han J♣J♦ och bestämde sig för att gå med.

 

Louise satt med dealerknappen, Miguel hade lilla mörken och Lennart stora mörken. Howard var först ut pre-flopp. Han lade sig och sedan var det Peters tur. Peter tog god tid på sig, mest för teaterns skull, men också för att han var hungrig och inte kunde tänka så klart som han ville. Han satt på stark position och hans hand var stark. Till slut höjde han upp till 1.000 för att ha en chans att vinstmaximera handen. Louise lade sig och Miguel gick snabbt med. Nästan för snabbt. Peter blev trots hungern vaksam. Kanske hade Miguel bra kort den här gången. Lennart stirrade på sina kort och på stora mörken som låg framför honom. Han lade sig. Kvar var endast Peter och Miguel.

 

Croupieren brände ett kort och floppen blev: A♦Q♠10♠.

 

Miguel var först att agera efter floppen. Han synade korten länge och väl med händerna knäppta framför ansiktet. Det ryckte lite i hans mustasch. Peter funderade på om det var en tell han inte tänkt på, eller om Miguel bara funderade. Peter trodde att Miguel kanske satt med big slick, ess-kung. Eller par i ess eftersom han synat så snabbt före floppen. Miguel tryckte till slut in 1.200 i marker i potten. Han kunde till och med ha par i damer vilket slog Peters hand med hästlängder. Nåja, Peter var slagen och det var det som räknades. Han hade fler marker än Miguel och skulle klara sig helskinnad. Och så låg ju två spader på bordet vilket kunde vara förödande.

 

Jaha, jag borde verkligen lägga mig. Men …

 

"Syn."

 

Peter tyckte sig kunna ana ett drag av besvikelse fladdra förbi Miguels ansikte.

 

Croupieren brände det översta kortet och vände upp turn: K♣.

 

Peter kände sig nästan skyldig.

 

En riktig hjältesyn! ekade rösten i hans huvud.

 

”All-in”, sa Miguel kort.

 

”Syn”, sa Peter utan att tänka sig för.

 

Det sög i magen på Peter då han insåg vad han gjort. Med en känsla av att vara bedövad vände han upp sina kort och visade stegen. Miguel vände upp sina kort, fortfarande utan att visa en min, A♠K♠. Peter hade läst Miguel bra. Miguel hade nu massor med outs, kort som kunde komma upp, som gav honom vinsten. Peter ville desperat ha potten, men han var inte helt säker på att han ville vara den som slog ut en annan deltagare.

 

Såvida det inte kommer en spader …

 

Miguel sa ingenting då croupieren brände det översta kortet och lade fram rivern. Ett par långa sekunder förflöt innan kortet vändes upp: 7♥.

 

Miguel drog handen över ansiktet så att det drogs ut som en gummimask. Han reste sig snabbt och stirrade ner på korten.

 

”Det är som det är”, sa han kort och vände sig sedan om mot de tre vakterna som redan väntade bakom honom.

 

”Vänta”, sa Peter förvirrat. Miguel vred huvudet åt hans håll och stod sedan still.

 

”Ja alltså”, sa Peter tveksamt. Miguels få sekunder höll på att ticka iväg in i evigheten. ”Jag ska komma ihåg dig”, sa han till slut.

 

Miguel log ett svagt leende till svar. Han höjde handen och viftade med pekfingret och långfingret i luften till avsked. Därefter gick han med bestämda steg fram till scenen, som om han redan förlikat sig med sitt öde. Vakterna var strax bakom honom. Väl där uppe böjde han ner huvudet och slöt ögonen. Pistolskotten skar sönder Peters trumhinnor och hotade att spränga hans huvud. Trots det hörde han tydligt den dova dunsen från Miguels kropp när den slog i golvet.

 

De var nu fyra deltagare kvar runt bord trettio. Under den kommande kvarten kände sig Peter svag och illa till mods. Det var inte bara Miguels död som hade berört honom. Han blev också allt hungrigare och hade svårigheter att koncentrera sig på spelet. Han var övertygad om att de andra märkte det och försökte utnyttja det, men han hade ingen ork att försvara sig. När han lade sig med K♣10♥ på lilla mörken visste han att det inte skulle gå längre. Han måste få mat. Han stirrade hela tiden frånvarande på klockan på väggen och ägnade bara den koncentration och energi på spelet som korten krävde. Även om han var hungrig så gick det inte att lägga ner par i ess. Turen verkade istället ha vandrat vidare till Louise som vann flera potter tätt efter varandra.

 

Klockan blev 18:05, mörkarna hade gått upp till 300-600, med anten på 50 och ytterligare tjugotre deltagare åkte ur på våning elva innan de avbröts av högtalarna.

 

”Bästa deltagare, första omgången är nu avslutad. Tusen deltagare har blivit eliminerade och det är dags att byta bord. Ni hittar information om vilken våning och vilket bord ni ska till på de elektroniska anslagstavlorna vid hissarna. Jag gratulerar er som tagit er så här långt. Våningarna tio och elva är hädanefter avstängda. Andra omgången startar exakt klockan 19:05. Lycka till.”

 

Så fort högtalarna hade tystnat så reste sig Peter upp. Han krafsade ihop sina marker utan att räkna dem. Han hade slutat med drygt 24.000 i marker. Louise hade störst hög med dryga 28.000. Lennart hade ungefär 5.000 kvar och Howard med sin kamikazespelstil hade runt 3.000 kvar. Det skulle bli svettigt för dem under nästa omgång. Peter föste ursinnigt ner sina marker i sin pokerväska utan att bry sig om att sortera dem och vände sig sedan om för att gå. Han hade plötsligt fått en ond aning om att någonting var fel. Det enda som skulle kunna vara fel …

 

Nej. Det har gått bra. Ingen fara.

 

”Vill du ha sällskap till maten?” frågade Lennart.

 

Peter stannade upp. Trots att han inte ville något annat än att äta så var han tvungen att ta sig ner till våning tre först. Efter att ha sett så många bli avrättade uppe på scenen var han plötslig mycket orolig för Dibley. Han måste ta reda på om hon fortfarande var i livet.

 

”Vi kan mötas här igen om en stund?” föreslog Peter undvikande.

 

”Ja. Okej. Trodde bara du ville äta. Ta det lugnt, grabben, så ses vi senare”, sa Lennart och viftade med handen i luften.

 

Först Dibley, sedan mat. Efter det kunde han prata med Lennart.

 

Han skyndade iväg mot hissarna, kryssande mellan deltagarna och pokerborden. Oron växte sig starkare för varje steg han tog.

 

 

 

 

Copyright ©Hans Olsson