Omgång 2

Detta utdrag är från ett manus i redigering. Det betyder att: Tills boken är tryckt kan vad som helst komma att ändras, från karaktärsnamn till pokerhänder.

 

Av: Hans Olsson

 

Kapitel 6

 

 

 

Peter satt återigen vid ett pokerbord. Han hade fått upp sina marker med ett par minuter till godo. Våning sexton såg ut precis som våning elva, förutom att pelarna här hade en azurblå ton. Han satt nu vid bord tjugotre och deras dealer var en mycket attraktiv kvinna. Hon hade brunt hår, stramt uppsatt i en hästsvans. Det stod Erin på hennes namnbricka och hon var oklanderligt klädd med kasinots karaktäristiska svarta väst över en vit skjorta. Hon bröt förpackningen till en ny kortlek och spred ut korten på bordet. Sedan rörde hon vant händerna över dem och blandade leken. När hon var klar samlade hon ihop korten och tryckte fast det tjockare plastkortet i botten så att ingen skulle se det understa kortet.

 

Peter försökte studera sina motståndare så gott han kunde. De hade suttit tysta och stilla sedan han slagit sig ner vid bordet. Det var överlag spänd stämning i den stora salen. Själv satt han med ena armen slängd över ryggstödet samtidigt som han med handen lekte med fyra marker på bordet. Han såg lugn och avslappnad ut. Självsäker och stark. Egentligen bultade hjärtat av nervositet och han var gång på gång tvungen att diskret torka handsvett på byxorna. Charader, de var viktiga.

 

När Erin började dela ut uppvända kort följde han efter med blicken. Till vänster om Erin satt en kvinna med rött spretande hår, plufsigt ansikte och med tjocka glasögon som förstärkte hennes små och intensiva ögon. Den elektroniska namnbrickan visade Katrish Ponsari med nummer 991. Hon hade en kropp som en tunna och armar som var grövre än Peters lår. Hon hade en överlägsen min, och kanske med all rätt, för hon hade ett formidabelt berg av marker, minst lika många som Peter. Kortet hon fick var 4♥.

 

Nästa deltagare var en muskulös, svart man vid namn George Henning med nummer 1338 och med skräckinjagande intensiv blick. Han var klädd i en åtsmitande orange t-shirt med texten ”Poker doesn’t kill, cards do”. Hans grova armar vällde fram ur t-shirten, vilket fick honom att se ut som en boxare, redo att fälla sina motståndare med ett välplacerat slag. Peter gissade att han var amerikan. Också han hade en stor hög med marker, något mindre än han själv och Katrish, men ändå en motståndare att räkna med. George fick 10♦.

 

Nästa kort, 7♥, landade framför en yngre tjej. Hon hade långt brunt hår och ett smalt ansikte med fylliga läppar och stora blå ögon. Patricia Langwood med nummer 7719. Hon satt och pillade på sina smycken med blicken fäst på ett antal armband som skramlade runt hennes handleder. Peter kunde se åtminstone fyra ringar i grälla färger på hennes fingrar. Hon hade inte alls lika mycket marker som de andra, 5.000 kanske.

 

Underskatta aldrig motståndarna, men ta deras marker.

 

Därefter satt en ung kille, Mashmud Banarra med nummer 128. Han hade svart vågigt hår, krökt näsa och bruna ögon under ett par buskiga ögonbryn. Han hade en beige sweatshirt med huva, där ett svartvitt tryck förställande en man med kort bakåtslickat hår prydde framsidan. Mashmud trummade uttråkat med pekfingrarna mot bordskanten. Han hade runt 6.000 i marker. 9♣ landade framför honom.

 

Efter honom satt en man med begynnande flint, glasögon och glansigt ansikte. Han hade kavaj och skjorta med tillhörande slips i en gräll blå färg. Han svettades ymnigt och Peter hade inga svårigheter att förstå varför. Lite drygt 3.000 i marker låg framför mannen som hette David Blaubergen med nummer 3316. Han fick K♣.

 

Peter satt efter honom och kortet framför honom visade 3♠. Sista deltagaren runt bordet var en man med ett stort helskägg. Han hette Boris Kuzinaj med nummer 4562. Peter trodde det var en ryss, men det var omöjligt att säga. Mannen hade inga utmärkande drag och Peter hade inte hört honom prata. Boris hade drygt 5.000 i marker. J♠ landade framför honom. David suckade lättat eftersom han skulle börja med knappen och han var short stacked.

 

Peter sneglade på klockan, 19:03. Snart dags. Erin hade samlat ihop korten och blandat dem. Nu satt hon och väntade på signalen att starta. Två minuter senare, punkligt som ett atomur, gick startskottet för omgång två.

 

Erin kastade snabbt och exakt ut korten till deltagarna, med start på Peter som satt med lilla mörken på 150. När han fått sina två kort kunde han inte hålla sig. Han böjde upp hörnen och tittade ner på 7♠2♣. Sämsta tänkbara starthand. Han suckade tungt inombords, egentligen borde han kasta korten så fort han bara kunde. Så här i början kanske det var värt en chansning för att få se floppen, särskilt som Peter tyckte sig vara på hyfsat stadig fot, utan att för den skull vara deep stack än. Deep stack var ett bra mål i början, vilket innebar ungefär 150 stora mörkar i marker. Allt berodde på vad det var för sorts spelare runt bordet, förstås. Ingen höjde. Patricia gick med, de andra foldade. Så Peter körde en variant på lowball, där den lägsta handen vinner, och synade för att ha en chans på floppen. Boris som satt med stora mörken synade. Tre spelare.

 

Erin brände ett kort och vände upp floppen: 5♦J♠Q♠.

 

Peter, som satt under the gun, checkade. Han tog säkert en minut på sig, trots att han visste att han just kastat bort 150 i marker. Det var en kalkylerad förlust som krävde lite hollywood, för att få se hur de andra spelade. Ingen verkade vilja ha potten. Det var ett gäng tighta, passiva spelare runt bordet. Med den kunskapen kunde han utnyttja situationen. Om informationen höll, förstås.

 

Boris tog det första klivet och sköt in 300 över linjen. Sedan var det Patricias tur. Hon tittade på sina kort, på högen med marker mitt på bordet, på sina kort, ut i luften och till sist på klockan. Hon tog upp en stapel med marker och lade försiktigt in den på bordet.

 

”Raise?” undrade hon tveksamt. Hon hade lagt in 600.

 

Är hon verkligen så dum?

 

Peter kastade snabbt in sina kort i mitten. Boris synade hennes höjning utan att ett skäggstrå rörde sig i ansiktet på honom. Erin samlade ihop markerna, brände ett kort och lade fram turn: 2♠.

 

Lika uttrycksfull som en staty sköt Boris in ytterligare 300. Patricia sneglade på sina kort samtidigt som hon tvinnade en hårslinga mellan fingrarna.

 

”Raise”, sa hon och sköt in 550 i potten.

 

”Du måste höja med minst stora mörken, alltså minst 600”, påminde Erin henne.

 

”Oj då, förlåt.” Patricia skruvade nervöst på sig och lade in ytterligare 50 i marker. Boris gick med.

 

Ett kort brändes och rivern kom upp: K♠.

 

Boris checkade och Patricia ryckte på axlarna. Sedan checkade hon också. Boris vände utan ett ord upp sina kort. 3♣3♥. Patricia stirrade på korten och vände sedan upp sina: 10♠K♥.

 

”Jag har par i kungar”, förklarade hon stolt.

 

Det är inte sant.

 

”Du har färg också”, sköt Mashmud in. ”Ha, ha, såg du inte det?”

 

”Oj, så jag vann alltså?” fnittrade Patricia osäkert.

 

"Fel linser", mumlade Peter roat för sig själv.

 

Han kunde inte riktigt placera hennes dialekt, kanske var hon från Irland, kanske England. Det var också helt omöjligt att höra om det var tillgjort eller inte. Hur som helst hade hon haft en jäkla tur, det var inget snack om den saken. Boris hade haft ett svagt par, men fram till rivern hade hon inte haft någonting. Patricia verkade oförmögen att avgöra om hon var uppe mot en stark eller svag hand. Det gjorde henne farligare än Boris.

 

Längre in i salen reste sig tre deltagare nästan samtidigt. De var från olika bord, men de hade åkt ut på första handen. Vakterna var genast där och eskorterade de bleka människorna fram till scenen. Två män och en kvinna. Peter tittade ner i bordet och väntade på skotten.

 

Pang.

 

Han hörde dunsen av den första kroppen som slog i golvet. Någon av de två som var kvar jämrade sig.

 

Pang. Pang. Skotten föll nästan samtidigt och följdes av två svaga dunsar. Det verkade som att Leonards förutsägelse skulle slå in. Andra omgången skulle med all säkerhet gå snabbare eftersom många deltagare var svårt sargade efter den första omgången.

 

Erin hade samlat in korten och var redan i färd med att blanda dem. Peter kände sig illamående. Han visste inte om det berodde på maten, på Dibley och bögfransmannen, eller på tanken att kanske aldrig mer skulle få se henne igen. Fast, var det verkligen värt att bry sig om sådant nu? Hon var ju, precis liksom han var, fast här med en enda avlägsen möjlighet att ta sig ut. Varför inte ha kul så länge det varade? Det tålde att tänka på.

 

Dealerknappen flyttades och hamnade framför Peter. Det var dags att mota bort känslorna. Han behövde stålsätta sig. När andra kortet landade framför honom bestämde han sig för att vara en pokerförebild.

 

Studera de andra. Hitta deras svagheter. Förinta dem så du klarar dig.

 

Han väntade medan George foldade, Patricia foldade, Mashmud gick med och David gick med. Peter tyckte sig se en ryckning i Davids kind, betydde det bra eller dåliga kort? Därefter var det hans tur. Han kupade vänsterhanden för att skydda sina kort och sedan vek han försiktigt upp flikarna. 9♣3♥. Han sköt dem över linjen. Boris, som satt på lilla mörken synade. Katrish på stora mörken checkade. Fyra tighta spelare. Försökte någon bluffa eller ville de bara se floppen billigt?

 

Erin brände ett kort och lade upp floppen: 4♠10♣K♦.

 

Boris var först att agera. Han stirrade länge och väl på korten på bordet, till sist checkade han. Katrish snörvlade och lade in 300 i marker. Mashmud och David synade. Boris foldade utan att röra en min.

 

Snacka om pokerface, till och med på avgrundens rand.

 

Erin brände ett kort och vände upp turn: 9♦.

 

Katrish hostade ansträngt och checkade. Mashmud bet sig i underläppen, lutade sig framåt och studerade Davids markerhög, och tryckte sedan nonchalant in 600 i marker på bordet.

 

”Är du med eller är du en fegis?” frågade han David på släpig engelska.

 

David suckade tungt och slöt händerna framför ansiktet. Vad kunde han ha på hand egentligen? Han väntade nästan hela sina tre minuter innan han slutligen foldade.

 

Så ryckningen är förmodligen ett tecken på en halvdan hand. Och han är lätt att skrämma. Honom tar vi.

 

Därefter var det Katrish tur. Hon synade Mashmuds bet omgående. Erin brände snabbt det sista kortet och vände upp rivern: J♥.

 

Hålstegen som låg på bordet var skrämmande. Peter väntade spänt. Han fick massor med information om de andra. Att observera hade varit helt rätt beslut. Katrish betade till slut 400 och Mashmud synade direkt. Hon var försiktig, kanske för försiktig.

 

Katrish vände upp sin hand: A♠10♥.

 

Därefter vände Mashmud upp sin hand: K♥K♦.

 

”Ka-tjing!” utbrast han glatt och håvade in markerna som låg på bordet.

 

Det var en nyttig runda. Peter visste nu att Mashmud spelade aggressivt och kaxigt. Det var också hans svaghet. Om han kunde få Mashmud ur balans trodde Peter att hans marker skulle vara lätta att plocka. Katrish däremot var avspänd och beräknande. Hon hade nog inte räknat med att vinna handen utan gjorde förmodligen som Peter, samlade information. Fast hon hade fått betala för den. Boris skulle snart vara ute om han inte fick bra kort. De andra kändes oerfarna.

 

Erin delade kortleken i två högar och pressade ned dem mot bordet. Det harmoniska ljudet av rasslande kort hördes tydligare än någonsin. Hon gjorde så fyra gånger innan hon delade ut en ny hand. Dealerknappen gick vidare till Boris. Peter väntade tålmodigt, utan att titta på sina kort, medan de andra bestämde sig för vad de skulle göra. Först när David foldade vände han försiktigt upp hörnen på sina kort: 6♣6♦. Det var en bra starthand, om han lyckats matcha sitt pocketpar med floppen. Både Patricia och Mashmud hade dock gått med och stoppat in 300 vardera i potten. Hans magkänsla tyckte inte om det, så trots paret foldade han.

 

Han hade fått omvärdera sina observationer något. Mashmud, tillsammans med Patricia, var calling stations. De synade det mesta med vilka händer som helst. Peter hade också svårt att placera vilken range de olika spelarna hade, vilket gjorde det svårt att ta kommandot runt bordet utan att ha mycket starka händer eller monster. Det var passivt spel som gällde, vare sig han tyckte om det eller inte.

 

Snart såg han med glädje hur 10♦Q♦7♠ kom upp på floppen.

 

Det blev Mashmud som till slut tog hem potten, åtföljt av ett glatt ”Ka-tjing”, då Patricia foldade på turn.

 

Lite senare hade Peter stora mörken och satt med A♠9♦.

 

Alla foldade fram till Patricia, som höjde. Mashmud synade, efter att ha studerat henne under flera sekunder. David foldade och Peter tyckte följde hans exempel.

 

Erin vände upp floppen: J♥4♦4♠.

 

Patricia satt nu under the gun och stirrade stint framför sig.

 

"Check", sa hon till slut.

 

Mashmud lutade sig fram över bordet. "Vilken min du har", sa han roat. "En stor hand-min. Check."

 

Patricia harklade sig besvärat, och därefter kunde Peter inte se något särskilt drag i hennes ansikte.

 

Turn blev: 2♠.

 

"Bet 1200", sa Patricia.

 

"Hah. Nej tack, inte när du har den där minen. Fold", sa Mashmud och kastade sina kort. Turneringen gick vidare.

 

Klockan blev 19:33 och Peter hade fortfarande inte fått en hand han ville satsa på. Det var nackdelen med tight spel, fast å andra sidan gällde inte normala regler på Kings Hope. Det fanns otaliga exempel där cashspelare, som var vana att vänta på bra kort, hade tagit sig längre än förväntat i turneringen. På andra sidan vågskålen fanns de erfarna turneringsspelare och det fanns lika många exempel på hur de frustrerade hade åkt ut för att ingen mötte deras aggressiva spelstil på deras villkor. Det Peter visste var att han var beredd att vänta länge innan han försatte sig i en situation som tvingade upp honom på scenen.

 

Ytterligare åtta deltagare hade åkt ut under den korta tid som omgång två hade pågått. Pistolskotten tycktes fortfarande eka mellan pelarna i salen, fast på ett märkligt sätt började han vänja sig och de dova skotten försvann snart i det dämpade sorlet och markernas klickande.

 

När dealerknappen befann sig framför David gick Boris all-in med drygt 2000 i marker. Han hade handen innan förlorat en mindre, men förödande, pott mot David. Patricia och George gick efter viss tvekan med medan de andra runt bordet foldade. Boris satt uttryckslöst och väntade när floppen vändes upp: Q♦10♥A♦.

 

George och Patricia checkade. Erin brände ett kort och vände upp turn: A♥. George tog tid på sig, men checkade sedan. Patricia checkade nästan omedelbart. Det var plågsamt att se deras passiva spel, fast det var heller inte ovanligt att helt sonika checka ut en motståndare.

 

Erin vände lugnt och metodiskt upp riverkortet: 8♦.

 

På bordet låg nu Q♦10♥A♦A♥8♦.

 

De andra checkade och Boris vände långsamt upp sina kort. A♠9♥.

 

Trips i ess. George foldade utan att visa sina kort och suckade besviket. Patricia vände med en fundersam min upp sina kort: 8♣8♠.

 

Det tog ett par sekunder för deltagarna runt bordet att koppla, men snart såg de hennes kåk som hon fått på rivern. Boris stirrade tyst på korten framför sig, sedan reste han sig utan en min och leddes bort mot scenen av vakterna.

 

”Vann inte Boris?” frågade Patricia förvånat.

 

”Din dumma kossa”, sa Katrish argt. ”Du vinner gång på gång och har ingen aning om vad du har för kort. Vad gör du ens här?”

 

”Ja, hon är en lottare”, sköt Mashmud in.

 

”Ha, ha, ja jag kanske är en lottare. Kul ord”, fnittrade Patricia och himlade med ögonen.

 

Katrish blängde på henne en lång stund. Sedan tog hon fram en påse med något som såg ut som orange chips, som hon med målmedveten frenesi började äta av.

 

Tempot hade dragits upp den här omgången. Det märktes över hela våningen och runt deras eget bord. Deltagare slogs ut oftare och tempot kändes generellt hetsigare. Det var som att alla hade fått upp ångan och var ivriga att ta sig till nästa omgång.

 

Dealerknappen flyttade sig och hamnade återigen framför Peter. Patricia och Mashmud, som satt efter mörkarna, foldade direkt. David funderade länge och väl innan han till slut sköt in 600 i marker på bordet. Peter rätade på sig i stolen. Det var drygt en fjärdedel av Davids totala stack. Peter låtsades fundera och medan han lyfte upp hörnen på sina kort så studerade han Davids ansikte. Det ryckte lite runt ögonen på honom. Hade han en halvdan hand igen? Peter hade A♣Q♣. En stark starthand, den första ordentliga han haft under hela andra omgången. Det var dags att sluta blöda och försöka vinna en hand. Han räknade noggrant upp 1000 i marker och släppte sedan lugnt ner dem innan för linjen.

 

I ögonvrån såg han hur de andra stelnade till eller skruvade på sig. Det var hans första riktiga agerande vid bord tjugotre och det gick inte obemärkt förbi. Hans stora bet fick till följd att Katrish och George lade sig. David svalde nervöst och vred sina händer framför sig. Till slut började han plocka med sina marker, händerna skakade märkbart och han svettades ymnigt. Han sköt in ytterligare 700.

 

”Raise”, pep han.

 

Han försöker skrämmas.

 

”Call”, sa Peter och lade in de 300 som saknades.

 

Erin samlade ihop markerna, brände ett kort och lade ut floppen: 5♥K♣Q♠.

 

En knepig hand för Peter. Han hade mittenparet med ess som kicker. Kunde David sitta med en kung? Fast ryckningen i hans ansikte borde betyda att han hade sämre kort än så. Om han hade läst honom rätt, förstås.

 

David tog god tid på sig innan han gjorde något. Han harklade sig nervöst och blicken flackade hit och dit. Sedan checkade han. Peter tog genast tillfället i akt och betade 500. Om David gick med skulle han vara pot committed. Då skulle han nästan vara tvungen att gå all-in. Det klokaste valet för honom just nu var förmodligen att lägga sig, om han inte var säker på att vinna. Fast det var en rationell människas tankegång. David var inte längre rationell. Döden flåsade honom i nacken och det enda han hade att skydda sig med var en liten hög med marker till ett ungefärligt värde av 800. Han kved ljudligt när han gjorde sitt val.

 

”All-in.”

 

”Call”, svarade Peter genast. Han lät Erin räkna upp exakt hur mycket marker han behövde för att matcha Davids bet, sedan vände han upp sina kort så att David tydligt kunde se hans A♣Q♣. David stönade och vände sedan upp sin hand. Han var så nervös att han slant med korten flera gånger innan fingrarna till slut fick grepp. Han hade 8♠8♣.

 

Erin brände ett kort och vände upp turn: 4♠.

 

David andades häftigt och Peter kunde tydligt se hur färgen rann av hans ansikte. Det var knäpptyst runt bordet. Peter svalde. Mycket av hans image hängde på vad nästa kort skulle visa. Om David hade mycket tur kunde han få en åtta och vinna, fast chansen var väldigt liten. Om Peter däremot vann skulle han få värdefulla marker, men viktigare var att sätta sig i respekt runt bordet. Han behövde vinna den här handen.

 

Erin vände lugnt upp rivern: 4♣.

 

På bordet låg nu 5♣K♣Q♠4♠4♣.

 

David snyftade till då det gick upp för honom att han var ute ur turneringen. Han sjönk ihop på stolen, som en kraftlös gammal man. Han ryckte till med ett gällt skrik när en av vakterna lade sin hand på hans axel. Därefter reste han sig, vinglade till och fick något glasartat i blicken.

 

”Jag ska komma ihåg dig, David”, hörde Peter sig själv säga.

 

Vid de orden brast David ut i gråt. Han hulkade och stapplade med sänkt huvud iväg mot scenen. Två vakter lade händerna på hans axlar och sköt honom framför sig.

 

Peter slog ner blicken och väntade. Strax därefter hördes pistolskottet och dunsen när Davids kropp slog i golvet. Peter hade ingen önskan att komma ihåg bankdirektören. Samtidigt hade han lovat ... Liksom han hade lovat Miguel.

 

Turneringen rullade på. Nästan var femte minut åkte en deltagare ut sedan David hade gjort sin sorti. Klockan var nu 20:20 och mörkarna hade gått upp ytterligare en nivå till 200-400. Andra omgången borde snart vara över. Det hade gått åt totalt trettiofyra deltagare bara på deras våning, vilket betydde att de började närma sig snittet för döda deltagare per våning och omgång.

 

Snart tittade han ner på J♠J♣ när han satt på dealerknappen. Katrish limpade och George höjde. Mashmud synade. Peter knöt händerna under hakan. Såvida de andra inte satt med högre par var det här en sådan hand som han borde vinna relativt många gånger. Så han re-raisade, och mycket riktigt foldade de andra, en efter en och han kunde kratta in en behövlig pott.

 

Peter hade hållit sig på en jämn nivå med markerna. De gånger han fått bra kort hade han gått på hårt. Han hade stulit ett antal mörkar genom att beta mycket och han hade vunnit två stora händer. Den ena mot George som hade gett honom en mördande blick innan han foldade på turn. Den andra mot Patricia som foldade på floppen då han re-raisat henne.

 

Det var fortfarande omöjligt att säga var han hade henne. Vissa händer foldade hon utan att turen ens kommit till henne. Andra händer spelade hon som ett proffs, iskallt beräknande, som om hon visste exakt vilka kort hon gick upp mot. Deltagarna runt bord tjugotre hade lärt sig att passa sig för henne.

 

Mashmud hade också vunnit ett par potter, till mesta delen från Katrish som nu var nere på drygt 10.000 i marker. Hon hade förlorat mycket trots att hon spelade relativt korrekt, utifrån Peters bedömning. Varje gång Mashmud vann gav han ifrån sig ett skadeglatt ”Ka-tjing!” vilket till slut fick Katrish att skrika svordomar åt honom på franska. Flera deltagare runt omkring dem vände sig om och stirrade på skådespelet.

 

När hon lugnat ner sig något skickade hon runt påsen med de orange chipsen. Det visade sig vara kristalliserad ingefära. Hon erbjöd alla runt bordet, inklusive Erin. Alla förutom Mashmud, som grimaserade ogillande åt henne. Peter tog en tugga från ett hörn. En blandning av pepparkaksdeg, apelsinskal och peppar spred sig i munnen. Det var bland det vidrigaste han någonsin smakat och den fräna, bistra smaken klibbade sig fast i gommen och i näsan, trots att han nästan genast spottade ut det han tagit. Krigsföringen runt pokerborden kunde yttra sig på många olika sätt, och detta var ett lömskt sätt han förbisett. Han sköljde munnen med vatten, utan att komma i närheten av att bli av med smaken.

 

”Vad gör ni utanför de här väggarna?” frågade han i ett desperat försök att tänka på något annat.

 

De svarade inte omedelbart. Faktum var att frågan verkade känslig för många av dem.

 

”Varför bryr du dig om det?” undrade Mashmud och trummade med knogarna i bordet.

 

”Jag bara undrar. Vad jobbar du med?"

 

”Strunta i det du. Det har du inte med att göra. Förresten är alla som ställer upp i turneringen idioter. En kan vinna. Feta chanser, liksom.”

 

”Okej, okej", sa Peter och höll upp händerna. "Ja, kanske är vi dårar, men ändå är vi allihop här. Ni andra då?”

 

”Jag driver ett klädföretag”, sa Katrish samtidigt som hon sneglade på sina kort.

 

Patricia hade dealerknappen framför sig och Peter satt med stora mörken.

 

”Där ser man. Något man har hört talas om?”

 

”Jag är från Plaisir, väster om Paris. Där vet väl ett par stycken vem jag är, men mycket större än så är det inte.”

 

”Vad heter ditt klädmärke?” Peter tittade snabbt ner på sina kort: 6♣2♦. Vilka kort. Men han satt trots allt på stora mörken, han kanske kunde få se floppen utan att stoppa in mer marker i potten.

 

”Pons-ADGT”

 

”Vad betyder det?”

 

Katrish var först att agera pre-flopp och hon gick med. George foldade, Patricia gick med och Mashmud gick med. Peter checkade snabbt. Fyra spelare.

 

”Pons är från mitt efternamn, och ADGT är franska för adultes de grande taille och betyder ’storvuxen’. Jag gör kläder för storvuxna kvinnor.”

 

Erin vände upp floppen och visade inga tecken på att vara det minsta intresserad av kläder.

 

Floppen blev A♣J♣2♠.

 

Peter hade par i tvåor. Två riktigt höga överkort på bordet. Mashmud checkade så Peter följde hans exempel. Katrish däremot stoppade in 400 i marker. Patricia synade och efter en stund synade Mashmud också. Peter foldade.

 

”Går det inte bra för ditt företag? Är det därför du är här?”

 

”Nej, jag … behövde komma bort lite. Poker har alltid varit ett intresse jag brunnit för, och vad är bättre än den här turneringen?”

 

”Det är sant. Ni andra då? George, vad gör du där ute?”

 

Men han muttrade bara till svar.

 

Av någon anledning vacklar han. En knuff är allt som behövs, sedan tar jag hans marker.

 

”Du då Patricia?”

 

”Jag pluggar till kiropraktor i Wien”, fnissade hon och himlade med ögonen.

 

”På riktigt?”

 

”Ja visst. Jag har koll på lumbago och nacksmärtor och … you name it."

 

”'Lumbago?” Mashmud lutade sig framåt med en förvånad rynka i pannan.

 

”Ja visst, smärtor i ländryggen. Sådant fixar jag.”

 

Hon sa det som om hon inte hade en aning om vad hon pratade om. Det enda Peter visste om det var att när hans far hade ont i ryggen brukade han gå upp på höskullen och klamra sig fast i en av balkarna i taket. Där kunde han hänga och dingla, fem-tio minuter i sträck, tills ryggen knastrat klart. Om de alla var dårar som hade ställt upp i turneringen, då var Patricia deras ledstjärna. Det fanns något fascinerande över hennes fumlighet och de följde närmast tillbedjande hennes rörelser för att se vad hon skulle ta sig för och säga. Vad hon än gjorde så fungerade det för henne. Han hade aldrig haft svårare att placera någon än Patricia.

 

Turn kom upp: 9♣.

 

Mashmud checkade och Katrish stoppade in ytterligare 350 i marker. Patricia synade. Mashmud kliade sig i huvudet. Han tänkte länge och väl innan han till slut synade. Bakom dem mullrade pistolerna två gånger.

 

”Okej”, sa George plötsligt. ”Jag är här för att min bitch till flickvän behöver pengarna. Vi lever i en trailerpark hemma i staterna och hon har precis blivit gravid. Vi har försökt ett tag och nu får vi äntligen det enda barn vi kan få. Pengarna behövs. Men hon har varit otrogen ett bra tag. Jag fick reda på det två dagar innan jag åkte hit. Då berättade hon att hon legat med någon annan. Innan jag åkte hit. Fatta det va? Bitch. Det kanske inte ens är mitt kött och blod som föds. Jag har inga illusioner om att vinna, men pengarna de ger en för att ställa upp är bättre än det vi kunde få hemma. Så därför är jag här." George spottade fram orden mellan sammanbitna tänder.

 

Peter visste inte vad han skulle säga.

 

Han är i alla fall upprörd. Ta hans marker, tänk inte på konsekvenserna. Kings Hope belönar inte altruism.

 

Han valde att vara tyst och riverkortet vändes upp: 7♥.

 

På bordet låg nu: A♣J♣2♠9♣7♥.

 

Mashmud checkade. Katrish betade 350.

 

”All-in”, sa Patricia med en axelryckning.

 

"Kommer du ihåg handen då du hade stora handen-minen? Du har den nu", skrattade Mashmud och kastade sina kort över linjen. Katrish plirade på Patricia bakom sina glasögon. Hon sträckte sig efter marker, men ångrade sig och foldade. Patricia pep glatt till och håvade in ytterligare en pott.

 

Mörkarna gick punktligt upp en nivå till 225-450 när klockan slog 21:00. Läget vid bord tjugotre hade förändrats något. Peter hade lyckats bluffa sig till en stor pott, nästan 8.000 i marker då samtliga hade varit inblandade. Han hade bara haft ess högt, men de andra blev skrämda av korten på bordet. Resten av markerna hade fördelat sig på ett sätt som han aldrig skulle ha kunnat gissa sig till när andra omgången började.

 

Katrish som hade varit så stark hade nu bara drygt 2.000 kvar. Patricia låg näst bäst till, efter Peter, med drygt 20.000 i marker. George var sargad, med ungefär 5.000 kvar. Han kastade ideligen mordiska blickar runt omkring sig, vilket mer än väl berättade vad han tyckte om den saken. Mashmud var fortfarande kaxig, men det såg ut som han började bli trött. Han hade drygt 13.000 i marker.

 

Klockan 21:12 surrade högtalarna till. Andra omgången var över. En timmes tidsfrist väntade de åttatusen deltagare som fortfarande var i livet. Totalt sextiotre deltagare hade åkt ut på deras våning ackompanjerade av pistolskottens skarpa melodi. Ingen mer vid bord tjugotre hade åkt ut, men för några av dem skulle nästa omgång bli tuff. Peter försökte summera sin insats, men lyckades inte uppmana tillräckligt med energi. Han började känna sig seg i huvudet av all den spända koncentrationen som behövdes runt pokerbordet. På det hela taget var han ändå nöjd med omgången. Han hade ökat sina marker till ungefär 38.000, trots långsamt spel och många kastade händer. Det innebar att han kunde vänta på bra kort många händer nästa runda också. Han stirrade slött framför sig och hoppades innerligt att det skulle gå så väl.

Copyright ©Hans Olsson